Johan Hammar om sitt projekt: ”Min passion är att berätta”

Redan 2018 publicerade vi en intervju kring Johan Hammars arbete med sitt sötvattensprojekt. Då handlade det främst om hans arbete med att samla de bilder, filmer och ljudklipp som behövdes för att färdigställa projektet. Nu, några år senare, har han just haft en konsert för allmänheten där delar av en symfoniorkester har skapat musik som presenteras tillsammans med hans material.

Johan Hammar – iskallt uppdrag i vattnet

Projektet har även visats som utställningar både utomhus och inomhus. Inomhusutställningen turnerar fortfarande runt i Sverige. Materialet i utställningen är både stillbilder, filmer med berättarröst och ljud. Men hur sätter man samman ett sådant här projekt egentligen, och kom alla idéerna samtidigt? Vi blev nyfikna på hur Johan Hammar tagit sig an det här projektet och hörde av oss med ett par frågor.

Hur kom idén på konserten till?

– Redan från början av projektet bestämde jag mig för att spela in ljud. Mest för att jag ville skapa en stämning för de korta filmer som jag planerade att göra. När jag väl började spela in insåg jag vilken otrolig mångfald av vattenljud det fanns som jag inte noterat eller tänkt på tidigare. Jag började lyssna mer aktivt och det fascinerade mig oerhört. Ljudet av grundvatten som strömmar upp ur marken i en källa, ljudet under ytan i ett litet vattenfall eller ljudet av isflak som sakta gnider sig mot varandra i en sjö där isen precis gått upp. Sen var det nog i Vänern, på Hammarös sydspets, en vinterdag, jag hade fotograferat färdigt och det var mörkt. Jag hade faktiskt precis ramlat på några istäckta stenar och fallit med huvudet före och slagit pannan i en sten så jag blödde rejält och var blöt, trött, hungrig och kände mig helt miserabel. Då kom jag till en pytteliten vik där det samlats upp en massa små isbitar som låg där och klirrade. Trots min känsla av misär kunde jag inte låta bli att stanna upp och spela in ljudet. Där satt jag i mörkret med hörlurarna på medan blodet rann från pannan och bara njöt av det fantastiska ljudet. Då kände jag att - det här är musik. Och det var då idén föddes om att kunna kombinera vattenljuden med musik, berättar Johan.

– Sen kan ju musiken dessutom förstärka det jag vill berätta genom att vara dramatisk, stillsam och skapa stämning. På det sättet blir ju kombinationen av musik, bilder, film och berättande en fantastisk kombination.

Vilka delar av materialet är det som ingår i konserten och hur är den uppbyggd?

– Det är en kombination av foto, film, ljud, musik och berättande. Det är en resa i våra svenska vattens värld – från norr till söder men man får också följa en liten fisk, en öring, på dess resa och äventyr. Från den lilla bäcken där den föds, ut i havet och tillbaka igen som fullvuxen öring. En fantastisk resa där den rör sig genom många av våra vattenmiljöer och där den stöter på en massa olika arter och händelser. Min passion handlar ju delvis om att berätta och konserten är upplagd så att jag berättar tillsammans med foto och ljud, sedan följer en film där musikerna spelar. Och så växlar det fram och tillbaka. Jag tycker att de olika delarna förstärker varandra på ett väldigt fint sätt. Musiken är specialskriven för den här konserten, berättar han.

Hur mycket av det som projektet blivit i efterhand var planerade från början?

– Redan från början hade jag en väldigt klar bild av vad jag ville göra och berätta. Även om jag inte tänkt på en konsert, det var något som dök upp på vägen, så hade jag planerat att det skulle bli bok, små korta filmer, föreläsningar och utställning. Planen var också att jag ville kombinera olika medier för att skapa en mer varierad upplevelse. Jag försökte på ett tidigt stadium sälja in projektet till olika aktörer men lyckades inte särskilt väl. Men jag körde igång ändå för jag tyckte att det borde finnas ett stort intresse för frågorna. Och när jag väl kunde visa upp resultatet i form av foto och film var det många som var intresserade vilket gjorde att det också fanns en ekonomi för att producera de olika delarna i projektet.

Vilken del av arbetet tycker du är mest givande, att fotografera bilderna eller att skapa sammanhanget åt dem efteråt? Och vilket är svårast?

– Det finns flera delar i processen som jag tycker är väldigt roliga. Det första är själva planeringen, researchen, att hitta rätt människor och platser. Även om jag är biolog i grunden har jag läst på väldigt mycket om olika arter och miljöer för att lära mig mer om ämnet och för att skildra det på ett korrekt och väl nyanserat sätt. Sen är det ju en väldigt kreativ process att fundera ut på vilket sätt som jag vill paketera ämnet och hur slutresultatet skall se ut. Så när jag väl går ut för att fotografera och filma vet jag ganska väl vad det är för material jag vill ha.

– Men det är ju själva arbetet i fält som är motorn. Jag bara älskar att vara ute, bli blöt och få förmånen att komma nära naturen, bli uppslukad och vara en del av den. Det är också en spännande läroprocess, hur olika arter beter sig. Att se hur de interagerar och hur de påverkas av omgivningen. Genom att lära sig beteenden blir det också lättare att förutse vad som skall hända och då blir det lättare att få bilder som inte bara är rena artporträtt utan bilder som berättar en historia, förklarar han.

Johan Hammar – utnämnd till Årets naturfotograf

– Den del i processen som jag känner störst motstånd inför är att färdigställa bilder och filmer framför datorn. Urvalsprocessen och att sätta ihop materialet till ett sammanhang är fantastiskt roligt men själva redigeringen, inte minst av film, är något som jag gärna skulle lämna över. Kanske är det någon av Kamera Bilds läsare som är duktig och intresserad av extraknäck. Då är det bara att höra av sig, berättar Johan.

– Att sedan få komma ut och berätta om ämnet och projektet är en del som jag verkligen brinner för. Och sötvattenprojektet har verkligen nått ut brett vilket är väldigt roligt. Från politiker och direktörer till lärare och skolbarn. Det har varit en fantastisk bredd. Målet är ju att inspirera, engagera och informera men också att påverka.

Hur stor del av materialet är det som dyker upp på utställningarna och hur har du resonerat kring urvalet?

– Egentligen är det ju bara en bråkdel av det material som jag samlat in som finns med. Jag har försökt att göra ett så representativt urval av miljöer, arter och berättelser som möjligt. Det skall vara intressant och väcka nyfikenhet samtidigt som det skall spegla hela landet. Tanken är att budskapet skall vara positivt. Även om vi har stora miljöproblem finns det också möjlighet att göra något åt dom. Och det är väldigt tydligt i våra sötvatten. I utomhusutställningen har jag också försökt knyta an en del av bildmaterialet till platsen den står på samtidigt som den skall visa mångfalden av vattenmiljöer från norr till söder. Men det är viktigt att också få den lokala kopplingen vilket gjort ofta flygfotograferat på platsen och tagit med en eller två bilder i utställningen.

Har du något nytt projekt på gång?

– Våra sötvatten mynnar ju i havet och det har blivit en naturlig förlängning av projektet att fortsätta berättelsen där – inte minst Östersjön. Det finns väldigt många spännande berättelser, även positiva, som behöver lyftas fram. Vi hör nästan bara negativa miljönyheter om Östersjön men faktum är att vi kan se tendenser till positiva förändringar. Samtidigt är utmaningarna förstås enorma. Kanske kan vi använda de positiva exemplen som motor och inspiration för att ta tag i dagens utmaningar.

Efter det är det nog dags att kliva upp på land och här har jag så smått påbörjat ett lite större projekt – men vad det är kan jag inte riktigt avslöja ännu.