Johan Wessel: Lite ärligare bilder, tack!

Även en släktings hus är till försäljning. Jag har varit där otaliga gånger och vet att det inte skett några större renoveringar sedan det byggdes. Ändå ser allt väldigt fräscht ut på mäklarbilderna, med köksluckor nästan som nya och ett vardagsrum tillräckligt stort för att kunna rymma en nobelfest.

Inför semestern gick jag in på en resesajt, sugen på att hitta något spännande resmål. Bilderna av de olika hotellen tycktes där följa samma manér som det hos mäklarföretagen. Oavsett prislapp såg det ut som att alla hotellen hade fem stjärnor, alltid med en touch av nybyggt och orört. Men väl på plats kunde jag inse att andra människor hade bott på hotellet före mig – sprickorna i fasaden var inte något som bilderna avslöjade på förhand.

Jag förstår att man inte kan sälja något med bilder som inte är tilltalande. När jag bokar resan till den soliga destinationen är jag samtidigt medveten om reklambilders för­sköning. Men jag har förstås svårt att undersöka om hotellet verkligen är så där härligt som det presenteras, innan pengarna har dragits från kontot.

Däremot undrar jag hur de som kommer på en husvisning tar situationen, när de inser att gräsmattan inte är stor som en fotbollsplan och att de inte kommer kunna simma 50 meter per längd medan de plaskar fram i poolen. Blir det ett stort antiklimax? Går de direkt hem och utbrister: »det här var inte vad som utlovades!«. Eller är de förblindade av sina egna drömmar – de som har väckts till liv medan de suktande har beskådat alla mäklarbilder?

Att köpa en resa till en avlägsen plats kan vara som att köpa grisen i säcken. Men en eventuell ny bostad besöks innan ett köp, och de förskönade bilderna finns det alla möjligheter att sticka hål på så att luften snabbt pyser ur dem. Kvar blir då allt som oftast något som är betydligt mindre än vad det först såg ut att vara. Ändå verkar det fungera – de supervidvinkliga bilderna. De som knappast kan anses visa verkligheten. För något korplag kommer inte att kunna förlägga sin verksamhet på grannens gräsmatta.

Sen finns det faktiskt det omvända scenariot, med bilder som är så befriade från kontraster och färg att de bara måste ljuga just därför. För så dåligt kan det väl ändå inte vara i verkligheten, att en restaurangs mat ser så illa ut. Och om den nu gör det, varför vill man då överhuvudtaget skylta med den på stora anslag vid entrén? Det funderar jag på medan jag under semestern strosar fram och försöker bestämma mig för ett ställe som ska få stilla min hunger.

Konstigt nog sitter det mycket folk även på ställen där det vid dörren visas upp sjutton varianter av samma mat – för så uppfattar jag dessa restaurangers visuella kommunikation. Jag styr dock min kos mot fiskrestaurangen som helt saknar bilder i sina menyer, och låter mig bli överraskad istället. Maten både ser god ut och smakar bra, upptäcker jag när den har serverats.

Men senare under semesterveckan faller jag till föga, och råkar slinka in på en »bildrestaurang«. Resultatet: den visuella upplevelsen av det som bärs in stämmer trots allt ganska bra med det som visas ute vid entrén. Färglös mat. Då var det när allt kommer omkring inte en förljugen bild som restaurangen visade upp. De var ärliga med vad de sålde och lyckades uppenbarligen ändå locka kunder. Kanske är det något för mäklarfotografer att testa? Inte färglösa bilder, men i alla fall lite ärligare sådana. Det skulle vara på sin plats.