Johan Wessel: När selfien intog politiken

En tydlig indikator var fjolårets valrörelse tycker jag. Aldrig tidigare har vi väl sett så många politiker som själva fotograferar. Det togs bilder hela tiden; av partikollegor när det hände något roligt, av partimotståndare när de gjorde något mindre roligt och – inte minst – det fotograferades selfies (självporträtt) som aldrig förr: »Titta på oss, se vilka roliga och spännande människor vi är. Rösta på oss!«

Den allmänna trenden med selfies, att framhäva sitt ego och visa vilket händelserikt liv man har, har letat sig hela vägen upp till riksdagen. Något jag inte tycker vi såg så mycket av under valet för fyra år sedan. Då hade selfietrenden ännu inte hunnit blomma ut och smartphones var fortfarande relativt nytt. Men i fjol gick politikerna »all in«, antagligen för att bilder kommunicerar på ett helt annat sätt. Och antagligen för att deras pr-konsulter har uppmanat politikerna till det: »Se till att ta mycket selfies så att ni når ut i de sociala medierna«.

Bilder är lika med makt och politikerna vill även de vara med på selfie-tåget, för att bygga upp bilden av sig själva. Eller bara för att visa på sin folklighet: »Vi gör som alla gör – vi tar selfies«.

Hur som helst är det är tur att det finns andra fotografer, oberoende sådana, som bevakar och dokumenterar det politikerna har för sig och ger uttryck för. Annars är det många bilder vi aldrig skulle ha fått se, som till exempel en trött Reinfeldt som ser ut att drömma sig bort medan Löfven debatterar i riksdagen – för att nämna en av alla situationer som fångats på bild. Utan fotografer med ett uttalat uppdrag att bevaka politiska händelser, blir vi antagligen hänvisade till tillrättalagda selfiebilder. Och det säger sig självt att det inte skulle vara så lyckat och ett stort problem för demokratin.

Nu är det tack och lov så att det finns professionella fotografer, till exempel Christian Örnberg, som tar bilder med ett annat fokus än att bara visa upp en snygg fasad. Samtidigt säger Christian att under hans 16 år som pressfotograf har den största förändringen varit just konkurrensen från alla andra. Från precis alla andra – eftersom det i dag sitter en kamera i stort sett varje människas hand, ständigt.

Christian konstaterar att det är ett faktum som har förändrat tidningarnas sätt att arbeta.

– Förr fick tidningarna inte några bilder om man inte åkte till en plats där det hänt något, i dag får de hur mycket bilder som helst via de olika tipsnumren. Det innebär att vi fotografer i dag inte gör lika mycket händelsenyheter, säger Christian.

I grunden är det bra att alla är fotografer i dag. De flesta situationer kan dokumenteras och fångas på bild. Vilka blir värdefulla för andra att ta del av, om det finns ett nyhetsvärde. Men samtidigt skulle det vara ett problem om fotografer som Christian, och andra med ett journalistiskt uppdrag, inte alls bevakade vissa typer av händelser. Som inom politiken. För det behövs fotografer som fångar känslouttrycken och stämningarna, som till exempel hos en avgående statsminister – för vem skulle annars tänka på att ta den bilden?

Att förstå nyhetsvärdet är mer givet vid vissa situationer än andra. Om det brinner tar de flesta upp mobilen och tar en bild. Men en trött politiker väcker kanske inte samma reaktion hos alla, även om nyhetsvärdet även där kan vara stort. Därför behövs det fotografer som är något mer än en »alla är fotografer«-typ.