Johan Wessel: Orimligt att Lantmäteriet ska titta på alla drönarfilmer

Jag drar in den friska höstluften i mina näsborrar. Noterar ett och annat gult löv som fallit ned på skogsstigen jag går på. Vid ett vattendrag glider en svanfamilj sakta förbi – ungarna är stora nu, men fortfarande med grå fjäderdräkt. Framme vid en hage möts jag av en fårskock som tittar storögt på mig, alltmedan de frenetiskt rör på sina munnar.

Det är fridfullt, så där behagligt som en söndagspromenad kan vara.

Men plötsligt hör jag ovanför mitt huvud ett distinkt surrande, som intensifieras i styrka och sen försvinner bort. Efter en stund är ljudet tillbaka igen. Jag tittar upp och kan konstatera »ah, en drönare förstås«.

Min tankeverksamhet ägnas nu helt åt denna flygfarkost, eller kanske snarare åt piloten som jag inte kan se men antar står någonstans i närheten: Har hen registrerat sig som operatör och skaffat drönarkort? Hur långt är avståndet till Arlanda – har hen koll på kontrollzonerna? Filmar piloten och syns i så fall horisonten – kommer hen då att söka tillstånd innan filmen läggs upp på Youtube?

Så här är det varje gång jag ser en drönare i skyn, att jag börjar tänka på alla regler som är kopplade till den här aktiviteten. Inte på vad som kan bli bildresultatet: en vacker vy över fårhagen, ån med svanarna och de begynnande höstlöven.

Nej, det är i första hand reglerna som poppar upp i mitt huvud, för det finns ju så många av dem kopplade till drönarfotografering.

På gott och ont.

Att det behövs regler för hur en drönare ska få flygas skriver jag under på. Det handlar om allas vår säkerhet, reglerna finns där av godo.

Men lagen om skydd för geografisk information, är inte den mest av ondo? Eller åtminstone otidsenlig? Lagen som säger att du måste söka ett spridningstillstånd för att få publicera fotografier, videor och annat material som avbildar Sveriges landområden från luften. Det är Lantmäteriet som ger tillstånden och de ska titta på varenda drönarbild och film som produceras i detta land innan du och andra drönarfotografer får publicera materialet. Anledningen: det kan finnas känslig information i bilderna – sådant som främmande makt inte bör se.

Förutom fårhagen, svanarna och höstlöven, kan det tänkas att drönaren jag möter ute på min söndagspromenad även dokumenterar ett skyddsobjekt med fotoförbud. Kanske inte med flit utan mer som av en händelse. Från min position kan jag inte se något sådant, men vem vet, bortåt horisonten kanske det finns saker som inte får visas på till exempel Youtube. Lantmäteriet avgör den saken, och därför kommer även de att få njuta av den här höstdagen – om drönarpiloten väljer att söka ett spridningstillstånd för det som filmas.

Men hen får räkna med att det tar tid. 50 arbetsdagar just nu, eftersom myndigheten har många höstvyer att gå igenom. De håller inte jämna steg med det växande intresset för drönarfotografering, och har därför sökt om mer pengar från regeringen för att korta kön.

Men är inte det att försöka lösa problemet från fel ända? Borde man inte istället ändra lagen? Drönarna är här för att stanna, och de används alltmer inom fotobranschen – inte minst av dem som jobbar professionellt med foto. För dem handlar det inte bara om att snällt vänta på att få en vacker höstvy godkänd, för dem handlar det om att tio veckors väntan inte är godtagbart för att få publicera en nyhetsfilm, en mäklarbild eller ett drönarfotografi från ett bröllop. Deras levebröd bygger på att kunna leverera material snabbt, och då duger det inte att en myndighet sätter käppar i hjulet.

Det kan väl knappast vara speciellt känsligt om ett skyddsobjekt skulle skymta förbi i en drönarfilm. Åtminstone inte så känsligt att det ska kräva en myndighets förhandsgranskning och eventuella retuschering av materialet. Visst förstår jag skälet bakom att det finns fotoförbud vid vissa skyddsobjekt, men har inte främmande makt redan fixat bilder från dessa för länge sen om de så vill? Dessutom ter sig lagen om skydd för geografisk information märklig i skenet av att jag inte behöver söka något spridningstillstånd om jag klättrar upp i en stege, bestiger en bergstopp eller tar hissen till översta våningen på ett höghus. Det är bara drönarbilder som behöver tillstånd för publicering, trots att jag kan få samma vy från en hög höjd – inklusive något skydds­objekt i periferin.

Men i det senare fallet behöver inte Lantmäteriet titta på bilden i förväg. Då blir det upp till mig som fotograf att avgöra om materialet kan publiceras. Så borde det även kunna fungera för drönarbilder.

Lagen är otidsenlig.