John Hallmén och makromonster

I gränslandet mellan olika biotoper – skog, öppet fält och sjö – har insektsfotografen John Hallmén hittat sin favoritplats för makrofotografering i fält. Det är i mitten av april och nattfrosten pudrar fortfarande den vinterriviga marken i Nackareservatet. Klockan är sex på morgonen och de insekter som börjat vakna till liv efter vintern håller sig stilla.

JOHN HALLMÉNSÅ KOMMER DU IGÅNG MED MAKROFOTO

Född 1978.

Bor Björkhagen i Stockholm.

Gör Frilansar som grafisk designer, webbutvecklare och fotograf.

Utrustning Ett hopkok av olika prylar, bland annat Canon 5D Mark II, Nikon PB-6 (bälg), Zeiss Luminar 63mm/4,5, Fujifilm S5 Pro med mikroskop-objektiv från Mitutoyo monterat på ett vertikalt Olympusstativ från det glada 80-talet.

Webbsidor 

johnhallmen.se

makrofokus.se

flickr.com/johnhallmen

–  Även om det är frost så finns det insekter så här års, säger John Hallmén. Trots att de är kallblodiga har de viss ämnesomsättning, därför kan det ändå uppstå som droppar på dem.

John använder en salig blandning av prylar från olika tillverkare och tidsepoker. Det med en ganska rejäl nypa hemmabygge. Han befinner sig själv som i gränslandet mellan olika intressen – teknik, natur och bild. I makrofotograferandet möts världarna.

Han packar upp sin utrustning ur väskan. Till skillnad från en fågelfotograf är hans utrustning lätt och liten. Favoritkombinationen i fält är Canon Eos 5D Mark II hängd på Nikonbälgen PB-6 med ett Zeiss Luminar 63mm/4,5-objektiv.

När han ställt upp sina prylar på en liten stenhäll dyker han ner bland de torra grässtråna med en nagelsax i jakt på insekter. Det kryllar inte av kryp just nu och gräset är torrt och platt, men han hittar ändå en fluga som sover på ett strå.

–  Om några veckor kommer gräset att stå här och insekterna finnas i axarna, säger John. Nu är det lite knivigt och jag får flytta strået.

Han knipsar av stråt och bär det försiktigt bort mot sin fältstudio. Strået fäster han i en klämma på ett litet stativ. När bakgrunden är så ljus som den är nu blir insekten mörk – ett bra tillfälle att använda blixt med andra ord.

–  Nackdelen med blixten är att den värmer insekten och då minskar antalet försök jag har på mig.

När det blir varmt ger sig insekten iväg. Och rörelser vill John inte ha när han fotograferar.

–  Jag tar så mycket jag får, börjar med de viktiga delarna, först ögat som är närmast och sen rör jag mig bakåt.

John fokusstackar sina bilder. Det innebär att han tar flera exponeringar av samma motiv med olika skärpedjup och sedan använder han programmet Zelene Stacker för att sammanfoga de skarpaste delarna av varje exponering till en bild med skärpa på flera delar av bilden.

Blixten fäster han på en hydrostatisk arm med två kulleder och ett vred. Det ger honom flexibilitet att placera blixten på exakt rätt ställe. Han riktar den mot en hemmabyggd diffusor – en glasslåda som han gjort om inuti för att den ska sprida ett så jämnt ljus som möjligt.

–  När jag var hos tandläkaren en gång kom jag på att de har samma sorts problematik – de vill få ut ljuset från källpunkten och ha en så jämn ljusbild som möjligt.

Genom att flytta blixten närmare eller längre ifrån glassdiffusorn kan han ändra diffusorverkan. Ju längre bort desto mjukare yta.

Ytterligare en central grej i kombinationen av prylar är mikrometern med två hundradels millimeter mellan varje streck. Med den får han den delprecision han behöver för att ändra skärpedjupet mellan varje exponering. Men han skulle vilja ha en mikrometer som låter.

–  Det har jag tänkt på länge. Då skulle jag slippa sitta och stirra på den hela tiden. Om jag vet att jag ska vrida fem klick åt gången så kan jag titta på flugan i stället.

Framför allt för att direkt se om insekten rör på sig lite grann. Gör den det kan det bli problem med stackandet efteråt. Då är det bättre att börja om från början.

–  Det är inte helt omöjligt, utan finns ett visst utrymme – programmet kan kompensera en liten del för rörelser och sen går det ju så klart att fixa en del i Photoshop.

–  Men det här var en väldigt samarbetsvillig fluga.

John har alltid varit intresserad av småkryp. På videofilmer från när han var liten är det bara i undantagsfall han inte ligger och vänder på stenar och kommer dragandes med något litet kryp. Varför han gillar de små liven vet han inte. Men sedan han började med makrofoto har det nästan blivit som en mission att visa vilken mångfald och variation det finns i Sverige. I stort sett alla hans insektsbilder är tagna i den svenska naturen eller i hemmastudion. Plätten i Nackareservatet där vi befinner oss nu är en plats han återkommit till i cirka tre års tid.

–  Man måste inte åka till tropikerna för att hitta häftiga grejer. För mig är det nästan roligare att få en sådan här till synes oansenlig fluga att framstå i nytt ljus. Det är jättehäftigt med stora färgsprakande tropiska insekter, men det är inte alls samma grej. Det är som att fotografera en elefant, den är spektakulär i sig, men vad ska min bild tillföra?

Han är fotografen som gör det oansenliga intressant. Han tar sig ner på insekternas nivå och porträtterar dem nästan som jämbördiga, visar upp en liten fluga i all dess prakt.

Stackningen jämför han med att använda tiltshift-objektiv för att få något stort att se litet ut genom att mixtra med skärpedjupet, fast tvärtom – han får motivet att se mycket större ut genom att utöka skärpedjupet. Och det är det han gillar.

–  Jag vill inte ha den där känslan av att jag är mycket större och de är pyttesmå, jag vill på något sätt se dem som de verkligen ser ut.

–  Här fick jag en bra sekvens, bryter John av och skrollar mellan exponeringarna på kameraskärmen. Här börjar det bli skarpt, sen om man går framåt så ser du att fokus flyttar bakåt över vingspetsarna och vidare.

–  En onödig fysikalisk begränsning är att skärpedjupet blir så litet vid stora förstoringsgrader, jag vill inte behöva rätta mig efter det utan ha frihet att styra det själv.

19 exponeringar blev det på flugan, ett standardmått för den här förstoringsgraden i fält.

Än så länge har solen inte letat sig över trädtopparna. Det är en magisk gräns för makrofotografen. När insekterna blir varma lämnar de sin dvala på stråna. Det börjar också blåsa mer när solen kommer över träden.

–  Nu märker du att det börjar röra på sig lite, säger John till tonerna av ett gäng kanadagäss som tävlar med en mängd andra vårsugna fåglar om att låta mest. Det är fortfarande inte omöjligt att fota, men det börjar bli. Titta på det här grässtrået – det skulle inte gå att fota.

Han ger sig iväg igen för att hitta något pyttelitet att klämma fast framför objektivet. Efter några minuter kommer han tillbaka med ett mott av något slag. Han är ingen samlare som har koll på exakt hur många olika arter han fotograferat, utan blir glad om han lyckas bestämma insekten till rätt familj. Vill han veta på artnivå vad det är konsulterar han någon expert på området.

Mottet har han aldrig tidigare fotograferat. För även om han återkommit till den här platsen i närmare tre års tid, hittar han fortfarande »nya« insekter.

–  En enorm fördel med just småkryp är att jag har ganska goda chanser att hitta någonting som jag aldrig hittat förut. Om det inte var för att jag nästan varje gång hittade något jag aldrig sett skulle jag kanske försöka söka mig till nya ställen.

Prylarna och tekniken är en viktig del av hans makrofotograferande. De stillar tekniktörsten. Då och då har han funderat över om han skulle lägga lika mycket tid på att utveckla den konstnärliga sidan av hans bilder, själva uttrycket.

–  Det kan kännas lite kontraintuitivt att lägga nästan all sin medvetenhet på de här konkreta tekniska bitarna som utrustning. Men det är något meditativt i det också som om man jonglerar eller håller på med en väldigt komplicerad yogaställning – man tvingar sig själv att koncentrera sig så mycket på något väldigt konkret så att man frikopplar de andra delarna. Om det är massor av prylar jag måste hålla reda på så är det inte så stor risk att jag börjar tänka på annat. Då är det mer som att det blir vad det blir och då blir det bra.

Mottet är bara en mörk prick på strået. Via skärmsökaren ser vi närmare hur det ser ut. Men den verkliga upplevelsen kommer först när bilderna langas in i datorn och stackas ihop. John är frikostig med att såväl visa sina bilder som berätta hur han gjort på sajter som Flickr.

–  Jag håller ju inte på för att vara bäst, utan för att det är kul. Dels är det kul om någon annan kan ha nytta av det jag lägger upp och tycker att det blir roligare för att de får ett bättre resultat. Dels ur rent egoistisk synvinkel för att jag får massor tillbaka och kan utveckla tekniken ännu mer.

Det är en drivkraft i sig att vilja ha bättre och bättre resultat. Men det är den där teknikern i mig som hungrar.

Intresset för hans bilder är stort. En skjuts fick intresset när han uppmärksammades i brittisk media i höstas. Därigenom kom han också att intervjuas för Svenska Dagbladets räkning.

–  Egentligen är jag förvånad över att det är så. Jag har alltid tittat på kryp och ofta försökt visa och få folk att bry sig. Men nu är det liksom möjligt – det känns som om jag har hittat ett vinnande koncept med att ta bilder på insekterna och förstora upp dem. På vintern när jag tar studiobilder kan jag förstora upp dem ännu mer och visa detaljer som ingen sett förut.

Än har blåsten inte gjort den här typen av makrofotografering omöjlig och John går iväg och hämtar ytterligare något litet att fota. Den här gången ett tallbarr med tre insektsägg. Han tar fram ytterligare en hemmabyggd diffusor – en tillskuren Yoggi Jalla.

–  De är sliskiga att dricka, men förpackningarna är väldigt användbara. Jag har anpassat korken för att passa just det här objektivet. Sen har jag klippt till olika former för att kunna anpassa mig efter ljus och insekt.

Vad är fördelen med yoghurtdiffusorn jämfört med glassdiffusorn?

– Fördelen med den här är att den ger ett ännu mer diffust ljus. Genom att den här kommer så väldigt nära motivet och nästan sveper runt det, blir det nästan som ett litet ljustält.

Den här diffusorn lämpar sig bäst för motiv som inte är alltför skygga. Och ägg är inte det. Diffusorn fäster John på objektivet och sen riktar han blixten mot den avskurna flaskan. Till skillnad från glassdiffusorn som han sticker in blixten i.

Yoghurtflaskorna är även bra i studio när det är ännu viktigare med bra diffusering.

–  Annars brukar jag använda pingisbollar som diffusorer i studion. Jag borrar ett hål i ena änden och sticker in objektivet, sen borrar jag ett hål i andra änden och sticker in motivet. Blixten kör jag utifrån och då studsar ljuset runt där inne och kommer runt hela motivet.

–  Oj! Utbrister John plötsligt och slutar prata. Han har råkat komma åt barret medan han placerat diffursorn rätt och försöker se om äggen sitter kvar. Det gör de lyckligtvis.

Så ställer han fokus via skärmsökaren på kameran och börjar ta sina många exponeringar. Visar äggen på skärmen.

–  Det ser lite kul ut det här när de ligger som små korvar. Ett sådant här barr kan vara ganska vackert också. Om man zoomar in ser man att det ser ut som någon slags streckkoder eller någonting.

Den här vinterns studioprojekt har varit att hålla på med förstoringsgrader över 20 gånger den verkliga storleken. För det har han köpt en massa mikroskopobjektiv på Ebay och experimenterat med olika lösningar. I hemmastudion fotograferar han sådant som flyger in eller som han hittar ute och fryser in. Eller sådant som råkar följa med in på sommaren – som en fästing eller två.

–  Då får de finna sig i att agera modeller.

Insekterna ute i naturen får också finna sig i att porträtteras av John Hallmén, fotografen som gör det oansenliga intressant med lika skopor teknik, naturintresse och sinne för form, färg och bild.

Tips för aktiva motiv

Handhållet kör John fortfarande för vissa motiv som är väldigt snabba och rörliga. Det är också bra om du vill fånga ett beteende hos insekten du fotograferar. På morgonen är insekterna väldigt stilla så vill du fota beteenden är det bättre att vara ute mitt på dagen. Använd gärna blixt.

Flera tips

– Använd skärmsökaren för att ställa fokus. Skärmsökaren äter dock batteri så ha extra batterier med dig.

– Fjärrstyr avtryckaren annars får du svårt att få en enda bild skarp.

– En liten enkel blixt räcker, som till exempel Canon 270EX som John använder.

– Visa dina bilder och dela med dig av information om hur du gjort. Är du friskostig får du ofta mycket tillbaka.

– Kolla in sajter som Flickr och följ de makrofotografer vars bilder du gillar för att snappa upp tips.

– Våga experimentera. Diffusorer kan du bygga själv av glasslådor och yoghurtflaskor.

– Du får väldigt mycket gratis om du går med i en entymologisk förening som arrangerar utflykter eller exkursioner. De vet exakt var du ska leta för att hitta insekter. Till exempel vilken insekt du kan hitta genom att öppna blomställningen på en viss blomma.

– Använd manuella inställningar i kameran – manuell vitbalans och exponering – för att få kontroll över alla små omständigheter. Om du använder automatisk vitbalans kan exponeringarna sticka iväg åt olika håll när du stackar bildserien efteråt.