Jonas Lindkvist: Mer än bara action

Trots att vinden drar lite kallt så ­värmer vårsolen utanför den blåskimrande byggnaden på Gjörwellsgatan. Innanför dess väggar produceras material som når en dryg miljon människor varje dag. Några av Sveriges duktigaste skribenter och fotografer har DN-huset som sin arbetsplats och en av dem är den prisbelönade fotografen Jonas Lindkvist. Vi åker hissen upp till andra våningen där Dagens Nyheter har sin redaktion. Jonas går förbi sitt skrivbord, plockar upp lite av den stora mängd kamerautrustning som ligger där och går sedan vidare genom redaktionen och bort till studion där vi slår oss ner i några soffor.

Jonas Lindkvist

 

Ålder: 52 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Sportfotograf på Dagens Nyheter.

Utrustning: Nikon D5 samt de objektiv som krävs. Ofta en 800mm f/5,6 eller 180-400mm f/4.

Instagram: @sportsphotojournalism

– Att jobba här är väldigt givande. Dels för att det är en tidning där både ledningen och chefredaktören bryr sig väldigt mycket om bilderna och deras roll i berättandet, det är verkligen jätteviktigt för att som fotograf kunna utvecklas och ha möjlighet att ta bra bilder, berättar Jonas.

Intresserad av sport

Jonas har arbetat på Dagens Nyheter sedan 1997. De första åren fotograferade han en del konflikter och åkte runt till olika krigshärdar världen över. Men det släppte han ganska snart då han upptäckte att det inte var något för honom. Istället har Jonas valt att fokusera på sporten.

– Vi är elva fotografer som jobbar här, även om alla tar bilder till de »vanliga« grejerna också så ger det oss utrymme att specialisera oss på vissa saker. Paul Hansen till ­exempel är ju jätteduktig på konflikter och den typen av rapportering. Vi har några som är jätteduktiga på att ta ­porträtt och så vidare. Att ha den möjligheten gör ju att man kan bli riktigt bra på en sak, istället för att hela tiden behöva fokusera på olika saker, berättar han.

Jonas är själv väldigt intresserad av idrott, i unga år hade han siktet inställt på att bli elitidrottare. Gymnasietiden tillbringade han på skidskyttegymnasiet i Torsby. Han började fotografera mer aktivt under gymnasietiden, han fotogra­ferade på träningar och tävlingar När han upptäckte att hans talang inte riktigt räckte till för att nå toppen valde han att utbilda sig till slöjd- och mattelärare. Men hans fotointresse hade tagit fart och han var sugen på att börja jobba på en tidning.

För att få in en fot började han skriva sportnotiser på Värmlands Folkblad. Efter ett tag tjatade han till sig att få följa med fotograferna ut på uppdrag.

– Jag pratade lite med fotograferna och visade att jag var intresserad. De frågade mig om jag fotade något och ganska snabbt fick jag börja fota åt tidningen, berättar han.

Från Värmlands folkblad gick han sedan via Östgöta Correspondenten och Expressen till Dagens Nyheter.

Hans erfarenheter som idrottsutövare har dels gjort att han har förståelse för vad som krävs av toppatleterna för att tävla och träna på den nivån, men det har också gett honom ett grundmurat intresse för de människor som lägger ner sitt liv för att bli bäst på det de gör.

Mer än actionbilder

En typ av uppdrag som Jonas gärna gör, är de där sporten gärna får bli mer än bara tävlingar och actionbilder.

– Actionbilder är ju fantastiska när de är bra, men sporten innehåller ju så mycket mer än bara det där fartfyllda ögonblicken, säger han.

På DN görs även en del längre reportage för sport­­avdelningen, något som Jonas gärna gör. Till exempel har han gjort en prisbelönt reportage om en grupp somalier som startat ett bandylag i Borlänge.

– Ingen av dem kunde ens åka skridskor när de började, men de kämpade och lärde sig. De kommer inte att bli några mästare i bandy, men bandylaget har blivit något som gör att de tar för sig och har lyckats med andra saker, berättar Jonas.

Jonas har även följt längdskidåkaren Charlotte Kalla i ett år under hennes förberedelser inför OS. Då hinner man få med mer än bara de där bilderna från skidspåret. Men det är ju inte bara att dyka upp och börja fotografera.

– Innan vi kunde göra det reportaget så fick vi ju så klart kontakta henne och ha en diskussion om hon ville. Vi ville visa alla sidor av hur det är att vara en elitidrottare. Det betyder ju att hon måste låta oss vara med vid många olika tillfällen. Det är ett stort förtroende så vi måste visa hänsyn och inte vara i vägen eller utnyttja situationer eller bilder till något annat än det vi lovat. Men i reportaget med ­Charlotte Kalla fick vi möjligheten att följa med och visa sidor av elitidrotten som många kanske inte ser annars. Om att vara ensam och ha svackor, må dåligt, säger han.

De åkte och träffade Kalla i flera omgångar och hängde med i hennes vardag.

– Det gäller att hitta de små utsnitten som är intressanta, och när de uppstår måste du vara beredd.

Jonas visar en bild på Charlotte Kalla som är ute och löptränar och springer förbi en kvinna med en barnvagn.

– Kontrasten mellan kvinnan som är ute med sin barnvagn och Kalla som är ute och tränar, men själv funderar på familj och ett vanligt liv är det som gör bilden bra. Jag tänkte att något sånt här skulle kunna hända och därför var jag beredd när situationen uppstod, förklarar han.

De vet vem han är

Jonas bläddrar vidare till en annan bild från reportaget med Kalla. Bilden är tagen uppifrån med en drönare och visar Kalla som är ute och springer på en myr.

– Jag försöker aldrig få någon att göra något bara för att jag ska kunna ta en bild. Dels för att de planerar hela sina dagar för att optimera sin träning, då kan inte jag komma och be dem göra saker på ett visst sätt för att jag ska få bra bilder. Men också för att det inte är journalistik längre då, i min mening. Här skulle hon vara ute och springa i en timme så jag frågade var hon skulle springa och när hon trodde att hon skulle vara vid myren. Då kunde jag se till att vara där och fotografera.

– Ibland blir det ju så att de bilder som det ligger enormt mycket arbete bakom är det ingen som reagerar på och tvärtom, en bild tagen på ett ögonblick utan planering kan bli fantastisk, säger han och skrattar.

För att få möjligheten att göra den här typen av reportage menar Jonas att det är en fördel att arbeta på en så pass stor och välkänd tidning, men också att han har jobbat så pass länge. Många av idrottarna han fotograferar har träffat honom många gånger och vet vem han är.

»Böj på knäna«

Ett av de vanligt förekommande uppdragen för Jonas är att rapportera från olika idrottsevenemang. Här försöker han alltid utveckla sitt fotograferande och variera bilderna han tar. Han försöker planera sitt fotograferande så att han vet när han måste vara på rätt plats för att ta en bild.

– Jag lägger mycket energi på att vara på rätt ställen. ­Placeringen kring en bana eller arena gör jättemycket för hur bilden blir. Fotar du med en massa reklamskyltar i bakgrunden är risken att bilden blir väldigt rörig, hittar du ­istället en lugnare bakgrund blir bilderna mycket bättre, menar han.

Den tekniska utvecklingen har gjort mycket för att underlätta fotografernas arbete, därför krävs det mer av fotografen för att få hem bilder som sticker ut. Snabb autofokus och höga hastigheter vid seriebildstagning gör att nästan alla kan ta en bra målgångsbild tycker Jonas. Han vill hitta något annat. För att påminna sig själv om att göra något annorlunda och alltid vara beredd har han ibland en lapp på baksidan av sitt fotopass där det står »Böj på knäna«.

– »Böj på knäna« innebär flera saker, dels att jag rent fysiskt ska tänka på att böja på knäna, hitta en annan vinkel, ta några steg åt sidan, försöka utveckla mitt fotograferande hela tiden. Har man fotograferat flera hundra skidlopp är det lätt att man blir bekväm och låter det gå på automatik. Man kanske sätter sig bredvid en trevlig kollega och snackar lite, eller hittar ett bekvämt ställe där man kan fota enkelt. Men då blir bilderna som de alltid blir. Man måste hela tiden vara beredd på att göra något extra. Använd en vidvinkel när alla andra kör med ett tele, eller tvärtom. Rikta kameran åt ett annat håll. Du vet aldrig när den bästa bilden dyker upp så det gäller att hela tiden vara beredd, förklarar Jonas.

Bilderna måste vara relevanta

Givetvis måste han leverera de bilder som kan köras på nätet och i tidningen. Först när han har tagit dem eller har planerat så att han kan ta dem, tillåter han sig att experimentera mer. Jonas visar en serie med bilder han fotat på skidåkare med en fjärdedels sekunds slutartid. Det är mycket rörelseoskärpa och känns inte som klassisk sportbildsjournalistik.

– Det här kan jag ju inte skicka till redaktionen som en nyhetsbild, men den skulle fungera i ett reportage som en mer illustrativ bild, säger Jonas.

Han försöker ofta få ut mer än de rent rapporterande ­bilderna från en tävling.

– Det handlar ju om att ha erfarenhet och kunna planera in vilken typ av bilder som jag skulle kunna ta vid ett visst tillfälle och vad för typ av bilder vi kan tänkas behöva framöver. Vissa bilder har jag funderat på jättelänge men inte kunnat ta för att förutsättningarna inte funnits där.

Jonas visar en annan bild på fyra skidåkare som spurtar upp för en backe med solen i bakgrunden, solen gör de fyra åkarna till siluetter mot himlen och snön som skvätter om deras skidor gnistrar i motljuset. Den bilden, förklarar Jonas, hade han tänkt på flera gånger. Men om inte solen står exakt rätt eller om vädret vore annorlunda så hade den inte fungerat. Det var dessutom inga svenskar som åkte i just det loppet, vilket var ett krav, annars hade han inte hunnit till målområdet för att fotografera målgången.

Även om han gillar att experimentera och prova nya saker påpekar han att man inte får glömma att det är bildjournalistik, bilderna måste vara relevanta.

– Experimenterandet får ske på rätt ställen, menar han.

Toppar formen till mästerskapen

Jonas har vid det här laget fotograferat åtta OS och en mängd olika världsmästerskap. Det är slitsamt att fotografera på dessa arrangemang, men också givande.

– Idrottarna har tränat inför det här i flera år, det är ju oftast deras höjdpunkt. De är där för att göra sitt bästa, så man känner ju att man själv också vill vara på topp. Dels rent fotomässigt, att känna att man har flyt i sin fotografering, men också fysiskt. Det är några stressiga veckor så man får inte vara i dålig form, då orkar man inte med, säger Jonas.

– De bästa fotograferna från hela världen är där, så det blir en tävling mellan oss också. Man vill lyckas ta bilder som sticker ut lite från alla andras. Men man tar oftast inte de bästa bilderna under de mästerskapen. Utrymmena man kan röra sig på är ganska små och det är stor konkurrens, fortsätter han.

Jonas tycker att Sverige står sig väldigt bra när det gäller sportfoto, vi har många fotografer som är bland de bästa.

– Det är kul att vi är så pass många som är duktiga, det blir lite konkurrens och man sporrar varandra och kan lära sig något nytt hela tiden.

Använd tekniken rätt

Trots Jonas förhållandevis stora utbud av objektiv och kameror är han inte så väldigt intresserad av tekniken.

– Jag bryr mig inte så mycket om tekniken i sig, det som är intressant är ju att fråga sig »Vad kan jag göra med den här? Hur kan den utveckla mitt berättande«, menar han.

Som exempel har han börjat använda drönare för att få till vinklar som han inte kunnat få tidigare.

– Jag fotograferade en del med såna där mäklarmaster förut, men med de nya drönarna är jag ju betydligt friare i hur jag kan fotografera. Men det är inte alltid det fungerar. De fyra första försöken kanske inte ger något alls, men den femte gången blir det bra. Det gäller att försöka hela tiden och ta med sig erfarenheter och lärdomar till nästa gång.

Utrustningen är arbetsredskap som ska se till att Jonas kan ta de bästa bilderna i varje given situation. Fjärrstyrda kameror, riktigt ljusstarka objektiv och annan utrustning har ett enda syfte: att se till att hjälpa berättandet med bilderna, det är det viktiga.

– Till exempel kan en 200mm f/2.0 dölja en stökig bakgrund och ge mig bilder som annars inte skulle funka, förklarar Jonas.

Han fotograferar med Nikon D5:or och ett av de mest använda objektiven under tävlingar är ett 800mm f/5,6, men även 180-400mm f/4 används flitigt. Han har en förkärlek för fasta objektiv och på D5:an som står på golvet bredvid hans fötter sitter en fast 24mm monterad.

På temat »teknik men inte för teknikens skull« pratar vi lite om undervattensfotografering. Något som Jonas ­använder sig mycket av när han fotograferar simning eller konstsim. Men även här är det inte tekniken som är det ­viktiga. Jonas menar till och med att om det första folk ­tänker på är att det är en undervattensbild så är den kanske inte så bra.

– En bra undervattensbild är ju en bild där man inte direkt tänker på att den är tagen under vattnet utan bara tycker att den berättar något, det är hela grejen, förklarar han.

Tävlar gärna

– För mig är Årets bild en jättebra anledning att gå ­igenom årets jobb och se vad det är man har gjort. Vad som har blivit bra och vad som kunde ha blivit bättre. Vissa reportage kan jag spetsa till lite för att tävla med, kanske åka tillbaka och ta någon ytterligare bild, eller göra ett annat urval än det som publicerades i tidningen, berättar Jonas.

Förutom Årets bild har han tävlat i flera internationella tävlingar där han också nått framgångar.

– Förutom att det är jätteroligt att få uppmärksamheten och att det är en stor morot för att göra det lilla extra hela tiden så är det bra för DN. Det stärker vår cred och pondus som en tidning som bryr sig om bilderna.

Tips till nybörjaren

Förberedelser är väldigt viktiga för att lyckas med ditt fotograferande. När Jonas ska åka någonstans där han inte fotograferat tidigare, eller fotografera någon sport han inte fotograferat förut så gör han ordentligt research först. Kollar upp bilder på hur andra fotograferat den sporten, vad som verkar vara de viktiga momentet att fånga på bild.

– Jag brukar titta på arenorna på Google earth också, då får man en bra bild av hur de ser ut och framför allt var ljuset kommer att komma ifrån. Då kan jag redan innan bestämma mig för var på arenan jag vill placera mig, beroende på vad det är för väder och ljusförhållanden.

Han tycker också att man ska göra det så enkelt för sig som möjligt när man fotograferar.

– Börja med ett kamerahus och ett objektiv. Väldigt mycket handlar om att lära sig sin utrustning och lära sig var man ska stå för att få bra bilder. Ta aldrig med dig mer utrustning än du kan använda, det blir bara stressande. Även om du kommit en bit på vägen kan du prova att ibland bara fotografera med en viss brännvidd, det tvingar dig att tänka om och göra saker annorlunda. Ibland blir det bra och ibland kommer det att bli dåligt. Se till att utvärdera dina bilder hela tiden. Vad blir bra? Vad blir dåligt? Vad kan du göra för att förbättra det som blir dåligt?

Berättelser som berör

Jonas menar att det mesta som handlar om att fotografera går att lära sig, det gäller bara att vara uppmärksam och ihärdig. Men det som är svårast att lära sig är det dagliga arbetet som bildjournalist.

– Den ena dagen ska du leverera fyra vettiga bilder på en minut och nästa grej är ett reportage som du har gott om tid på dig att planera och fota. Att klara de tempoväxlingarna tar lite tid att lära sig, berättar han.

Tiden rinner iväg och det börjar bli dags att runda av intervjun, jag undrar om det är några speciella berättelser som fastnar lite extra hos Jonas.

– Alla reportage som tar upp lite mer än bara det rent sportsliga berör ju kanske mer, men det blir så klart extra kännbart när det handlar om personliga öden. Som när vi följde Anna Holmlund till exempel, från att vara en elit­idrottare på absolut toppnivå till att vara rullstolsbunden med en hjärnskada och kämpa för att lära sig gå igen.

Men det kan så klart även vara positiva berättelser som den om de somaliska flyktingarna som startade ett bandylag.

Utanför den klassiska byggnaden börjar släpljuset breda ut sig över staden och det har blivit dags att avsluta intervjun. När vi kommer ut i den öppna redaktionsmiljön igen är det lugnt och stilla. De flesta verkar ha gått för dagen, men de stora skärmarna på vilka rubriker och bilder visas lyser alltjämt.

En fotograf med den erfarenhet som Jonas har, har mycket att berätta och mycket att lära ut, något han gör ibland på workshops och föreläsningar för blivande fotografer. Men mycket av den kunskapen kan man kondensera ner till en kort mening: »Böj på knäna«.