Jonna Jinton: Levande drömmar

Det första halvåret hade jag ingen dusch eller toalett inne, säger Jonna med ett skratt.

Jonna Jinton

Ålder: 27 år.

Bor: I Grundtjärn.

Gör: Fotograf, bloggare, inspiratör.

Utrustning: Nikon D810, 24-70 f/2,8, 50mm f/1,4, 28mm f/1,8 och ett makro som främst används till produktbilder. 

Webb: jonnajinton.se, instagram.com/jonnajinton

I dag, sju år senare, är huset hon bor i mer iordninggjort, men det har varit en lång resa och nu kan hon även leva på det hon älskar att göra. Fotografera, skapa och inspirera.

Jonna är född och uppvuxen i Göteborg, men hennes mamma och hennes släkt kommer ifrån den lilla byn Grundtjärn i Ångermanland. Familjen hade en sommarstuga där och Jonna hade tillbringat många sommarsemestrar i byn under sin uppväxt. Efter att ha gått ut gymnasiet valde hon att göra något som blev en hel­omvändning i hennes liv.

– När jag gått ut gymnasiet var jag lite förvirrad, jag ­visste inte riktigt vad det var jag ville göra. Jag ville göra något kreativt och jag trivdes inte i Göteborg. Men jag ville leva nära naturen så jag tog mitt pick och pack och flyttade till Grundtjärn, berättar Jonna via en webbkamera från stugan där hon bor.

Det var inte en helt lätt omställning, de första vintrarna fick hon bo i köket. Hon flyttade in alla sina saker dit för det var det enda rummet som blev ordentligt varmt, där fanns nämligen kaminen. Hon har nio mil enkel resa till närmsta stad, en gång åkte hon dit endast för att köpa en penna att signera sina tavlor med. Något som kan verka galet om man är bosatt i stan, men det är så det är att leva på landsbygden.

– En av svårigheterna med att leva här är just avstånden. Man måste planera mycket mer, det går inte att åka till stan och sen glömma något, säger hon.

Men trots att många saker är besvärligare och att livet de första åren var ganska kärvt har hon aldrig ångrat sig. Det är så här hon vill bo, nära naturen och med mycket tid för sig själv.

Bönade om fotokurs

Jonnas intresse för fotografering började i gymnasiet, det var då hon skaffade sig sin första systemkamera och började utforska fotograferandet. I skolan fanns en fotokurs men den var fullsatt när Jonna fick reda på den. Hon ville ändå så gärna gå för att lära sig mer.

– Jag stod utanför lektionssalen flera gånger och bönade läraren om att låta mig vara med på lektionen. Jag sa att jag kunde stå längst bak och inte ta någon plats, men han sa bara att det var fullt, berättar hon med ett skämtsamt surt leende.

– Tanken har slagit mig att jag kanske skulle gå en kurs nu i efterhand för att lära mig mer om tekniken, jag är rätt dålig på det. Men jag är rädd att det skulle ta död på kreativiteten, att det skulle bli för uppstyrt. Jag har lärt mig mycket via internet och genom att bara prova olika saker.

I hennes kameraväska ligger i dag en Nikon D810, en 24–70mm som är det mest använda objektivet, en fast 50mm, en 60mm macro, en ljusstark vidvinkel på 28mm samt ett stativ och en fjärrutlösare. Att det blev Nikon beror mest på en slump. Jonnas bror hade en D70 när det var dags för henne att köpa sin första kamera och då blev det en D80, sen dess har hon fortsatt med Nikon.

Kan inte skriva utan bilder

Fotograferandet tog fart ordentligt när hon flyttade till Grundtjärn. Då startade hon en blogg för att kunna berätta för sin familj och sina vänner om vad hon gjorde och hur det såg ut.

– Det var ju drivkraften från början, att dela med mig av den vackra naturen här. Att visa hur magiskt det var, säger hon och ler med något drömskt i rösten.

Hennes flytt hade orsakat ringar på vattnet och inom ett år hade journalister börjat höra av sig och ville skriva om hennes flytt från storstaden till den lilla byn.

– Ett tag var det journalister här nästan varje vecka och det skrevs mycket om det, förklarar hon.

All uppmärksamhet gjorde att hennes blogg ökade i popularitet och spred sig allt mer. Läsarna blev fler och fler och blev en allt större drivkraft för hennes fotograferande.

I dag har hon flera hundra tusen följare spridda över olika sociala kanaler, men allt grundar sig i bloggen och hennes fotograferande.

– Jag ville ju bli en bättre fotograf och utvecklas för att kunna visa upp bättre bilder. Bloggen är ju grunden till allt, det var där det började och fotograferandet är det som gör att jag kan blogga. Om jag inte har bilder så kan jag inte skriva något. Jag har försökt sätta mig och skriva utan att ha några bilder men då kommer det inget, berättar hon.

Självporträtt för känslans skull

I många av Jonnas bilder är hon själv med, som en förstärkning av den natur hon befinner sig i.

– Från början berodde det på att jag inte ville ha bara rena naturbilder, jag ville ju visa att jag var där och vad jag gjorde för något. Så jag började ta bilder på mig själv, säger hon.

Att använda en modell istället för att springa fram och tillbaka mellan kameran och sin position framför den skulle ju vara enklare. Men det skulle inte bli samma sak.

– Dels är det svårt att få tag i en modell här omkring, men sen måste den som är med på bilden verkligen känna den känslan som jag vill att bilden ska förmedla. Mina ­känslor måste synas i bilden, annars blir det inte äkta. Helst ska inte personen i bilden låtsas om kameran. Det ska ge känslan av ett fångat magiskt ögonblick, inte en uppställd bild.

När hon är ute och fotograferar brukar hon ha med sig en kasse med lite olika kläder för att kunna variera bilderna. Det är oftast inte de varmaste kläderna, så vintertid har det hänt att hon förfrusit både händer och fötter.

– Medan jag fotar tänker jag aldrig på det, men efteråt kan jag inse hur kall jag blivit. Nu blir jag lätt kall om både händer och fötter eftersom jag förfrusit dem förut.

Jonna söker sin inspiration från många olika källor, både andra konstnärer och miljöer står för idéerna.

– Jag kan bli inspirerad av allt möjligt, det kan vara ett vackert musikstycke eller bara platsen jag är på. Men även konstnärer som John Bauer tycker jag är inspirerande. Jag kommer ihåg hur jag satt och tittade på hans bilder när jag var liten. Nu vill jag fånga det där magiska och trolska i naturen. Jag vill ta bilder som känns rätt i stunden, att få fram en känsla av frihet och något som är långt borta från vardagen. Jag tror att det finns något magiskt med naturen som många har glömt bort, berättar hon.

Kontrasterna lockar

Sannolikt är större delen av Jonnas följare bosatta i något av de större samhällena i Sverige. Det är ju trots allt så demografin ser ut. Hon tror att det är en orsak till att hon blivit så pass populär.

– Jag försöker ju skapa en längtan till naturen med mitt skapande och jag tror att det är något som finns inom väldigt många. Den där längtan till något ursprungligt. Många har nog den där längtan men för dem räcker det med att se bilderna och läsa min blogg för att uppfylla behovet, alla vill nog inte göra den resa som jag gjort, berättar hon.

I Jonnas inkorg landar det ofta meddelanden från läsare och följare som ber om tips på hur de ska göra för att ta sig ut mera eller för att lämna det liv de har nu och följa sina drömmar. Beroende på vem som hör av sig brukar Jonna svara lite olika.

– Jag försöker peppa dem så gott jag kan. Om det är en yngre person så har de ju ofta större möjligheter än någon som är äldre och kanske har familj, då är det ju svårare att bara flytta iväg. Men jag försöker alltid få dem att försöka ta ett steg i rätt riktning.

Vill fota ensam

En känsla som alltid följt efter Jonna när hon ska foto­grafera är att hon vill vara ensam, att ingen ska titta på. Något som gjorde det enklare att fotografera efter att hon flyttat till Grundtjärn.

– När jag bodde i Göteborg var det ju ganska svårt att fotografera eftersom jag inte ville att någon skulle se. Jag tycker att det blir jättepinsamt om någon skulle se mig! Jag tror att det är ganska vanligt bland fotografer ändå, att man vill vara ifred och göra sin grej liksom. Andra skulle kanske inte förstå vad det är jag gör och jag vill inte bli störd, man är så i sin grej. Eftersom jag fotar mig själv mycket blir det kanske lite konstigt om någon skulle titta på. Kommer det någon när jag är ute och fotar springer jag och gömmer mig, utbrister hon med ett skratt.

Lång resa

I dagsläget kan Jonna försörja sig på sina bilder, med försäljning av printar, fototapeter och samarbeten på bloggen och Instagram. Men det har tagit sin tid.

– Det är lite ironiskt, efter gymnasiet fick jag inget jobb i Göteborg på nästan ett år, men en vecka efter att jag flyttat hit hade jag ett jobb, berättar hon.

I början var det arbeten hon fick via kontakter i byn. Men allt eftersom tiden gått har hon kunnat få mer och mer inkomster från sitt fotograferande.

– I början var det jättesvårt att veta vad jag skulle ta betalt så det höll mig tillbaka lite, men jag har fått träna på det.

När Jonna säljer bilder är det endast arkivbilder som säljs, hon gör inga uppdrag. Hon har provat men det var inte något för henne.

– Jag gjorde ett uppdrag i vintras, men det blev så stor press att det inte var roligt. Så nu säljer jag bara bilder jag redan tagit, då kan jag ta de bilder jag vill fota och sedan hör kunder av sig och vill köpa. Det kan vara allt från kommuner till företag som vill ha bilder i sina lokaler eller till tryckt material. Sen har jag haft några utställningar där jag sålt tavlor också, berättar hon.

De första bilderna sålde hon till Länsstyrelsen 2011, men det är först i år som det lossnat ordentligt.

Känsligt med reklam

En del av Jonas inkomster kommer från olika samarbeten som hon gör med olika företag på sitt Instagramkonto och sin blogg. Men hon är väldigt noga med hur hon väljer ut de hon samarbetar med, men upplever det ändå som väldigt svårt.

– Det är jättekänsligt det där med reklam på bloggen och Instagram, det har jag lärt mig den hårda vägen. Jag tackar nej till säkert 98 procent av alla förfrågningar jag får, för att det inte känns rätt. Det måste ju vara ett företag som jag vill skriva om och där jag kan stå för det jag publicerar. Det har hänt flera gånger att många läsare blir upprörda när jag gör samarbeten. Det är jobbigt att behöva oroa sig för att läsare ska bli sura. Jag kan ju inte bara leva på att gå runt på ängar i fina klänningar. För att kunna göra det jag gör så måste jag tjäna pengar också, det tror jag inte att de tänker på. Men huvuddelen av mina följare och läsare är jättesnälla och ­jättegulliga, men det är alltid några som ska ge en skit när man gör samarbeten och det är ju de som fastnar mest hos en.

Man kanske kan tycka att skriva blogg och lägga ut bilder på Instagram inte är ett riktigt jobb och från början hade Jonna också svårt att se det så. Men för att kunna få någon ordning på sin vardag var hon tvungen att börja hantera det som ett »riktigt« jobb.

– På ett sätt gör jag ju saker som jag kanske skulle ha gjort ändå, för att jag tycker att det är kul. Men jag skulle nog inte göra det i den utsträckningen som jag gör nu. Det tar mycket tid att fota och skriva ett inlägg om dagen och dessutom underhålla alla andra kanaler på ett bra sätt. Så nu har jag börjat se det som ett riktigt jobb och försöker skapa lite rutiner, typ som att jag tar lunchrast och så.

Jonnas sysselsättning är också så pass ny att det inte riktigt finns några klara regler för hur det ska gå till, något som också gör att det kan vara svårt att navigera.

Hatkärlek till nätet

Att som Jonna tjäna sitt levebröd via sociala medier och internet gör att hon är väldigt beroende av att vara uppkopplad hela tiden, något som kan bli påfrestande.

– I början tänkte jag hela tiden att saker och ting skulle förändras när man nådde ett visst antal följare eller läsare som att »när jag får 50 000 följare då kommer jag att...« och så vidare. Men så blir det ju inte, det fortsätter ju bara som vanligt. Det är snarare så att pressen blir större. Det känns som om man är fast i en hemsk fälla. Är det jag gör verkligen bra om ingen gillar det? Om jag får ett par tusen färre likes på någon bild börjar man genast fundera på vad man gjort för fel, berättar hon.

Det pratas mycket om att människor som bor i städer är så stressade i dag, men Jonna tycker att geografin inte har lika stor betydelse i dag. Den största stressen för henne kommer från nätet. Om man alltid är uppkopplad kan man aldrig komma undan från den.

När hon flyttade till Grundtjärn hade hon ganska dålig mottagning på sin mobil, då fick hon gå ut på ängen utanför huset för att kunna prata i telefon.

– När de byggde en ny antenn här fick vi mycket bättre mottagning, då försökte jag gömma telefonen för att slippa undan den, säger hon och skrattar.

– Det känns som om mina kanaler har ett grepp om mig som jag inte gillar. På ett sätt väljer jag ju själv hur jag ska uppdatera mina kanaler, men samtidigt är det ju det här jag lever på.

– Jag har funderat på vad som skulle hända om jag bara slutade. Stängde ner alla konton. Jag har ju gjort det här i hela mitt vuxna liv, visat upp mitt liv på internet. Undrar hur det skulle kännas?

– Samtidigt är jag otroligt tacksam för allt jag fått och får göra på grund av det här. Alla mina kanaler är en stor trygghet, om jag vill göra något nytt har jag ju marknads­föringen klar, lägger jag ut något på Facebook så vet jag att det är 150  000 personer som har sett det inom några timmar.

Vill satsa på längre projekt

Jonna har några planer och drömmar för framtiden. Bland annat vill hon kunna göra fler långvariga fotoprojekt. Fördjupa sig i något som hon brinner för. Men det vardagliga bloggandet kräver så mycket tid att det är svårt för henne att driva något annat projekt också.

– På sikt kommer jag nog att dra ner på bloggandet, det är fortfarande roligt men jag känner att det vardagliga tar mycket tid. Tid som jag skulle vilja lägga på annat, mer konstnärligt arbete, förklarar hon.

En egen ateljé står också högt på önskelistan. Hon har redan börjat kolla efter lokaler, men det är inte så ofta lokaler blir tillgängliga och det är dyrt att bygga något. Ett litet hus med ateljé, galleri och verkstad för att kunna rama och printa bilder är något hon drömmer om.

– Ett tag hade jag galleri i vardagsrummet, jag rensade bort alla personliga prylar och hängde upp tavlor på väggar­na. Jag hade öppet någon dag i månaden och det var jättemycket folk här, hela huset var fullt. Men det funkade inte, det blev för jobbigt.

Flyttar aldrig till någon stad

Det finns sedan några år tillbaka planer på att bygga en stor vindkraftspark i närheten av Grundtjärn. Något som skulle kunna få Jonna att flytta.

– Jag flyttar hellre innan platsen förändras och minns det som det var än blir kvar och ser den förstöras. Mina känslor för den här platsen är starka, men om vindkraftverken byggs kommer jag att flytta. Jag är inte säker på att jag blir kvar just här i resten av livet ändå, men jag gillar livet här. Här kan jag vara ifred och fotografera, jag kan vara social på mina villkor, säger hon med ett skratt och avslutar:

– En sak är säker och det är att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till någon stad.