Julia Ekman vill visa kåkstadens mjuka sida

Julia Ekman från Borås håller på att färdigställa sitt första bokslut. För ett år sedan startade hon företaget Julia Ekman Photography, i samma veva som hon gjorde sin sista termin på gymnasiet.

Julia Ekman

Ålder: 19 år.

Bor: Brämhult utanför Borås.

Familj: Mamma, pappa, lillebror och pojkvän.

Gör: Fotograf.

Utrustning: Canon EOS 7D med favoritobjektivet Sigma 30mm f/1,4 DC HSM.

Webb: juliaekmanphotography.se 

 

– Jag har tagit fotouppdrag sedan jag var 16 år, bland annat har jag arbetat för tidningen Xtra Borås. Jag har alltid drömt om att jobba med det jag älskar mest – foto. Så i januari för ett år sedan fick jag ett ryck och registrerade ett namn på bolagsverket. Efter studenten sökte jag inte andra jobb utan fortsatte fota istället, säger Julia.

Framför kameran har Julia ofta människor som hon porträtterar. Och inte sällan är det barn, ett intresse hon upptäckte för flera år sedan.

– När jag var 15 år praoade jag hos en fotograf. När han vid ett tillfälle fotograferade barn sa han till mig efteråt: »Du kommer att bli barnfotograf«. »Nej, varför tror du det«, svarade jag. »För att du log under hela fotograferingen«, sa han då.

Måste leka och skratta

För Julia är det viktigt att hennes bilder uppfattas som äkta. Föräldrarna ska känna igen sitt barn och vilja hänga upp bilderna på väggen. Men för att nå det resultatet krävs det ofta tid.

– En vuxen person kan jag be att stå på ett visst sätt, men med barn måste jag först skapa ett förtroende – bli lite kompis. Det finns inga genvägar och det går inte att fuska med barn. Utan först måste vi leka och skratta tillsammans, och komma varandra nära inpå skinnet. Annars fungerar det inte. Och självklart måste jag hela tiden anpassa mig efter varje barn, vissa är mer blyga än andra.

Göra skillnad på riktigt

Under november tog Julia en paus med fotograferandet hemma i Sverige. Då reste hon till East London i Sydafrika, för att arbeta som volontär på ett barnhem.

– Jag har alltid velat resa och upptäcka världen, men det har inte funnits tid för det när jag har gått i skolan.

I höstas tyckte så Julia att det var dags och upptäckte då en annons på nätet för Volontärresor. Hon klickade sig snabbt vidare till projektet i Sydafrika.

– Det kändes helt rätt på en gång. »Att göra skillnad på riktigt«, var en rad som stod i annonsen. Och jag ville verkligen göra ett avtryck hos människor, att de skulle bli lite lyckligare tack vare mig.

För Julia blev resan en tid fylld av intryck, på en plats som skilde sig avsevärt från hennes vardag.

– Jag visste inte riktigt vad en kåkstad var för något innan jag åkte. Jag visste inte att jag skulle jobba bland flera hundra tusen människor som bor i skjul. Från ögonblicket jag kom dit fram tills att jag åkte hem var det full rulle hela tiden, med en himla många intryck. Jag hann inte reflektera över allt jag såg, och jag har sett mer helvete där under en timme än vad jag någonsin har sett här hemma. Men trots det tyckte jag inte det var så jobbigt, det har framför allt varit jättekul.

Barnhemmet fungerade som ett dagis eller förskola, där barnen vistades under dagtid. Det fanns en lärare på hemmet, som Julia och de andra volontärerna hade till uppgift att hjälpa med allt från att servera mat åt barnen till att lära ut alfabetet.

– Mest av allt handlade det om att finnas där för barnen. Att ta upp dem i knät och prata med dem.

Julia bodde hos en värdfamilj cirka 25 minuter från barnhemmet. Varje dag klockan nio kom hon till hemmet för att vara där olika länge varje dag.

– Det fanns inga toaletter på barnhemmet och vi volontärer kunde inte direkt äta där heller, därför fick vi stanna så länge vi orkade.

Visserligen fanns det ett dass utanför barnhemmet, men det var i dåligt skick. Och eftersom det var regnperiod var det dessutom lerigt och kladdigt. Därför ställdes det ut hinkar i klassrummet som barnen fick kissa i. Detta reagerade Julia starkt på och startade en insamling hemma i Sverige för att barnhemmet skulle kunna bygga riktiga toaletter. 10 000 kronor samlade hon in.

– Visst att de här barnen får stå ut med mycket, men hinkar ska de i alla fall inte behöva kissa i, förklarar Julia sin insamling.

De ville se bilder

Från början hade Julia inte tänkt ta med sig kameran, men en kompis uppmanade henne att göra det. »Det är värt att den försvinner, för bilderna du kan få med dig hem blir ett minne för livet«, sa kompisen. Och visst upplevde Julia att kameran var något som sågs som värdefullt av flera i området.

– De som bodde runt omkring barnhemmet skrek åt mig att jag skulle komma och fotografera dem, för att då antagligen försöka ta kameran.

Även på barnhemmet blev Julia extra populär när hon hade med sig kameran.

– De kom i klungor och hängde på mig för att de ville se bilder, de ville se sig själva. Och de var riktiga teaterapor som intog poser framför kameran, vilket kunde vara kul. Men jag tyckte barnen var så fina när de bara var, när de lekte eller pratade med kompisar. Jag ville ha äkta bilder av hur det faktiskt var.

Hade du några knep för att inte barnen skulle se att du fotade?

– Inte direkt. Jag försökte hålla kameran bakom ryggen eftersom barnen sökte min uppmärksamhet hela tiden. Då sa jag »nej, jag håller på med annat« och fick därefter kanske två sekunder på mig att ta bilden. Eller så gömde jag mig bakom någon bokhylla, så lite spionage var det.

Till slut vande sig barnen vid Julias kamera och brydde sig inte så mycket om att hon fotograferade. Då kunde hon skapa de bilder hon verkligen ville, fotografier på barnens nivå.

– Jag har noterat att många bilder av barn i Afrika är tagna uppifrån. Man vill spela på sårbarheten. Men när man lägger sig på deras nivå blir det också mer på deras villkor.

Många av dina bilder visar på en glädje och hoppfullhet, varför då?

– Vi blir så himla matade med bilder av olika katastrofscenarier. Det är mycket krig och elände, och sällan några nyanser. Innan jag reste frågade alla varför jag skulle åka till Afrika och de sa att jag skulle akta mig för ebolan. Man har en så snäv bild av hur det är i Afrika, och folk blir chockade när de ser att barnen är glada i bilderna, säger Julia och fortstätter:

– Barnen hade så lätt att brista ut i sång. Någon började nynna och sedan sjöng de alla på någon lovsång. De hade nära till skratt och bus vilket jag tycker var inspirerande att se. För det finns även en mjuk sida i en kåkstad, ett helt spektrum av ömma och fina känslor. Det ville jag verkligen visa i mina bilder.

Julia menar även att hon själv inte var beredd på att se en så stor glädje och hoppfullhet. När hon frågade barnen på barnhemmet vad de ska bli när de blir stora fick hon svaret: Läkare, poliser och brandmän. Och en skulle bli snickare och bygga ett stort hus till Julia.

– Nu vet jag att de troligtvis inte blir läkare, men de tror på det stenhårt och har så mycket hopp. Men vi i västvärlden är ofta snabba med att döma ut dem.

Du har ju fotograferat barn här hemma i Sverige. Var det annorlunda att göra det i Sydafrika? Var det stora skillnader?

– Det finns nästan inga likheter alls. Den största skillnaden är språket. Även om många förstod engelska ganska bra kunde jag inte skoja och busa med ord på samma sätt som i Sverige för att få barnen att skratta. Och det hade nog inte gått att få de här bilderna av barnen i Sydafrika om jag inte hade lärt känna dem under en längre tid, sakta och säkert. Istället för ord var det mer kramar som byggde banden oss emellan.

Men en dag var det dags för Julia att åka hem, något hon hade förberett sig på redan från dag ett. Ändå var det tufft att ta avsked.

– När jag sa att jag skulle åka frågade barnen när jag kommer tillbaka. »Nej, jag kommer inte tillbaka«, sa jag då. För hur många har inte svikit dem? Det är bättre att säga rakt ut att jag inte kommer tillbaka. Jag ville inte vara en av dem som ger falska förhoppningar.

Flera dagar senare när Julia var hemma igen, kom känslorna.

– Jag har gråtit ikapp den senaste månaden. Och när jag tänker på resan så här i efterhand så är den egentligen en ganska konstig grej. Jag betalade för att åka dit och hjälpa barnen, sen åkte jag därifrån. Men ändå är jag glad att jag har fått uppleva det här, för det är ju det som är meningen, säger Julia och fortsätter:

– Det är inte en semester utan först och främst arbete. Jag ville få en funderare och lite perspektiv på saker och ting, och det har jag åstadkommit. Men lätt var det inte.

Alla bilder blev svartvita

Väl hemma började Julia titta närmare på sina bilder. Den första hon redigerar väljer hon att göra svartvit. Till slut var alla bilder svartvita.

– Det kom väldigt naturligt. Först efteråt insåg jag att »oj, alla blev svartvita«. Men jag valde det av praktiska skäl, för att skala bort. Barnen på hemmet hade väldigt färgglada kläder vilket rent konstnärligt blev lite störande. Jag ville ha fokus på barnen, inte deras kläder.

Även i framtiden tror Julia att hon kommer förena resor med fotograferande, och då inte för att fota vilka bilder som helst.

– Jag vill inte ta telefonbilder med en massa filter där allt ser fantastiskt ut. Det ska vara äkta bilder genom vilka jag kan bearbeta det jag ser. Det blir nästan lite som terapi, att närma sig känslorna med kameran, säger Julia.