Julia Lindemalm: »Djurparker är förlegade«

Vad fyller djurparker för funktion? Det var frågan som Julia Lindemalm utgick ifrån när hon inledde sitt projekt Zoo World. Men medan hon fotograferade blev hon samtidigt starkt berörd.

– Ju mer jag såg desto deppigare blev jag. Projektet kom att bli större än själva fotograferandet. »Jag måste berätta det här«, kände jag. Det var viktigare än att folk skulle tycka attjag är duktig som fotograf.

Vad var det som gjorde dig deppig?

– Dels att de ansvariga för djurparker­na inte kunde svara på mina frågor om varför de drev parkerna. Dels att djuren hade blivit berövade sina naturliga beteenden. Ofta satt de med ryggen mot glaset eller försökte att gömma sig. I burarna fanns det även upptrampade stigar på grund av att djuren gick samma vägar hela tiden. Medan jag fotograferade blev det tydligt för mig hur instängda djuren är, säger Julia och fortsätter:

– Det här gör vi inte för djuren, det här gör vi för oss själva. Vi kan säga att vi bevarar utrotningshotade djur – men på vilket sätt gör vi det? Vad håller vi egentligen på med?

Fick Tunbjörkpriset

Julia är utbildad bildjournalist, dels vid Mittuniversitetet i Sundsvall men även vid Danmarks journalist­högskola. Hon har sedan flera år tillbaka arbetat som fotograf på olika dagstidningar och magasin. I dag är hon bosatt i Malmö och ägnar halva sin tid åt Sydsvenskan, den andra halvan åt eget frilansande.

I somras hamnade Julia själv i ­fokus då hon var den första att tilldelas det nyinstiftade Lars Tunbjörkpriset. Ett pris till minne av den legendariske fotografen som gick bort 2015. Julia fick priset för just projektet Zoo World.

– Det känns helt fantastiskt, helt otroligt att de valde mig. Jag gillarLars bilder jättemycket, speciellt hans tidigare grejor som Landet utom sig. Han har så mycket humor och det känns hedrande att de kan se någon slags koppling till mina bilder, säger Julia.

Förutom humor, skulle du hålla med om att det även är ganska mycket svärta i Lars Tunbjörks bilder?

– Ja, absolut. Det är då det är som bäst, med den kombinationen. När jag själv tog mig an projektet Zoo World visste jag att folk egentligen inte skulle vilja se det här, det är för sorgligt. Därför har jag medvetet försökt fånga humorn och det absurda i situationerna – hitta visuella lösningar som gör bilderna mer spännande. På så sätt hoppas jag att även de som inte håller med mig, eller har ett intresse för ämnet, ska finna ett värde i bilderna. Det var min strategi för att projektet skulle fungera.

Gick in som åskådare

Zoo World växte fram som en idé2011 under tiden Julia studerade i Danmark. Som ett resultat av en tråkig skoluppgift åkte hon en dag ­till Odense Zoo.

– Vid ett tillfälle tyckte jag att vi hade fått en så dum uppgift som jag valde att strunta i. Istället åkte jag till djurparken med min kamera.

Det var det första djurparksbesöket för Julia sedan barnsben. Hon blev tagen av det hon såg och tyckte att »det var en märklig upplevelse«. När det på skolan senare blev dags för det stora projektet kunde hon inte sluta tänka på djurparksidén. Först slog hon undan den typen av tankar, för hon upplevde att hon »måste göra något mer seriöst«. Men det blev Zoo World till slut ändå.

– Jag gillar djur och har alltid gjort. Men jag hade inte tidigare kopplat det till mitt yrke, att jag skulle kunna göra något fotografiskt av det. Inom dokumentärfotografi finns det någon slags hierarki över vad som är seriösa projekt. Djur ligger långt ned.

Trots det genomförde Julia ändå sitt projekt och hon besökte flera djurparker i Danmark, Sverige, Tyskland och Polen. Hon tillbringade mycket tid i parkerna, ibland återvände hon vid flera tillfällen.

Var det ingen som undrade vad duhöll på med?

– Nej, det är ju det som är så himla bra med djurparker – alla fotar. Till en början kontaktade jag djurparkerna men jag fick aldrig några svar. Då valde jag att gå in som vanlig åskådare istället.

»Vi ser det vi vill se«

Enligt undersökningar stannar en besökare vid respektive bur eller inhägnad i cirka 46 sekunder. Julia kunde stå på samma plats i upp till en trekvart, för att sen cirkulera och komma tillbaka. Detta gjorde att Julia fick se saker som skrämde henne. Hon minns speciellt ett tillfälle när hon kom tillbaka till Ölands djurpark, två år efter sitt första besök då hon bland annat hade fotograferat en nattapa i en bur.

– När jag återvände satt apan i exakt samma position som vid det första tillfället när jag fotograferade den. Vi som djurparksbesökare ser det vi vill se, sedan lämnar vi det. Men det här är djurens hela liv, det finns inga »happy endings«. Djuren kommer inte att släppas ut. Ibland blev det för mig nästan olidligt att se dem, speciellt när djuren visade tvångsbeteenden som när de gick fram och tillbaka oavbrutet eller gnuggade nosen mot glaset.

Vad är det du vill berätta med bilderna?

– Jag vill få människor att reflektera över hur vi ser på djur. De är inte våra att göra vad vi vill med. Men jag gjorde inte det här projektet för att demonstrera, utan för att det berörde mig så mycket.

Var det svårt att genomföra projektet?

– Ja, det tycker jag. En del anser säkert att det är väl bara att betala en biljett och ställa sig vid en bur och fotografera. Men det är så många parametrar att förhålla sig till, såsom djuren, besökarna och byggnaderna.

För att ytterligare försvåra för sig valde Julia att arbeta analogt med en mellanformatskamera från Mamiya. Det bidrog till att hon var tvungen att stanna länge på samma plats för att vänta in ögonblicken. Hon kunde inte som hon säger »hetsa runt« eftersom varje filmrulle endast gav tio bilder i formatet sex gånger sju.

– Att arbeta analogt är egentligen ganska jobbigt men det är samtidigt bra för processen. Det blir lite motstånd.

Att välja det analoga blir också ett sätt för Julia att se motiven med nya ögon.

– Jag jobbar digitalt med mina vanliga uppdrag, därför tycker jag det är befriande att använda en annan typ av kamera när jag gör mina egna grejor. Då kommer jag ur mina vanor och kan hitta något annat.

Dock hör inte en mellanformatskamera till den vanliga utrustningen för en djurparksbesökare. Julia fick vissa skeptiska blickar från andra åskådare.

– Folk tyckte framför allt det var konstigt om jag vände kameran åt det håll där inte gorillan var.

Låter andra se grovurvalet

Medan Julia fotograferar är det fram­för allt form och komposition hon utgår ifrån. Hon tar gärna bilder när det uppstår någon slags motsättning i motivet, vilket gör situationen mer intressant. Men i övrigt tänker hon inte så mycket på vad hon exakt ska fånga, utan låter ögonblicken dyka upp. Ofta är det först vid urvalet hon ser vilka bilder som blev intressanta, och då tar hon även hjälp av andra personer.

– Jag slutar se mina egna bilder efter ett tag, och har svårt att förhålla mig till dem, eftersom jag har gått igenom bilderna så många gånger. Därför gör jag ett grovurval som jag sedan låter tre till fem personer titta på. Det är viktigt att få andra infallsvinklar.

De som får titta på Julias bilder i detta stadium är några hon har för­troende för, som med sina fotografiska kunskaper kan komma med relevanta åsikter.

Julia har sedan 2011 då hon började fotografera Zoo World fortsatt arbeta med projektet fram tills i dag. Hon har även skapat förgreningar inom ämnet, bland annat med ett reportage om kedjan Sea World i USA samt om människor i Texas som äger tigrar och lejon som husdjur.

Under hösten har Julia ställt ut sina bilder på Abecita konstmuseum i Borås. Hon har även tidigare visat Zoo World, vilket har gett reaktioner.

– Jag upplever att människor blir berörda och vill prata. Folk tar till sig bilderna och säger att de fått sig en tankeställare. Det är det bästa man kan önska sig som fotograf.

Tycker du att vi ska sluta besöka djurparker?

– Jag tycker de är förlegade. Vi har inte parkerna för djurens skull och vi måste komma på andra sätt att bevara djuren. Att importera afrikanska djur till Sverige som sedan får stå inomhus stora delar av året är inte hållbart. Vi kan också börja tänka på vad vi lär våra barn. Jag minns när jag som liten besökte en djurpark med min mamma och hon sa: »vi går inte in till aporna, det är så deppigt där«. Men varför var vi då i djurparken överhuvudtaget?, frågar sig Julia.