Reportage

Kamera & Bilds fotoresa: Från Anderna till Amazonas

Mystik, historiska vingslag och färgsprakande kultur var några av ingredienserna som deltagarna på Kamera & Bilds och Zoom Fotoresors resa till Peru fick uppleva. Bland höjdpunkterna fanns världsarvet Machu Picchu, det högt belägna Rainbow Mountain och alla fantastiska djur i nationalparken Manús låglandsregnskog.

Denna resa ägde rum hösten 2019, innan den nu pågående pandemin.

Det droppar fortfarande något utanför fönstret efter att vädret bestämt sig för att göra sig högt hörd hela natten. Plopp, plipp, plopp. Det är nästan så att det låter som ett okänt djur, ett djur som jag aldrig sett eller känner igen. Kanske letar sig mina tankar dithän just för att resan till Peru har så många spännande ingredienser i sig, där exotiska djur är en av dom. Och som vanligt för mig så har drömmarna blivit allt tydligare, närmare och mer talande, när nya och spännande äventyr väntar de kommande dagarna.

Gårdagen här i Cusco var fylld av foto och vi alla fick en försmak på resans kommande innehåll. Staden ligger på 3400 meters höjd, vilket gav flera imponerande fotomöjligheter när vi färdades både över och mellan de vackra berg som utgör Inkas heliga dal – Urubambadalen. Och visst slog historiska vingslag mot oss när vi besökte Maras, staden som redan innan Inkas storhetstid gjort sig känd för sina saltdepåer som gemensamt sköts om av lokalbefolkningen i ett uråldrigt och rättvist system.

Denna resa ägde rum hösten 2019, innan den nu pågående pandemin.

Det droppar fortfarande något utanför fönstret efter att vädret bestämt sig för att göra sig högt hörd hela natten. Plopp, plipp, plopp. Det är nästan så att det låter som ett okänt djur, ett djur som jag aldrig sett eller känner igen. Kanske letar sig mina tankar dithän just för att resan till Peru har så många spännande ingredienser i sig, där exotiska djur är en av dom. Och som vanligt för mig så har drömmarna blivit allt tydligare, närmare och mer talande, när nya och spännande äventyr väntar de kommande dagarna.

Runt om i Cusco besöker vi imponerande byggnationer av perfekt slipade stenblock.

Gårdagen här i Cusco var fylld av foto och vi alla fick en försmak på resans kommande innehåll. Staden ligger på 3400 meters höjd, vilket gav flera imponerande fotomöjligheter när vi färdades både över och mellan de vackra berg som utgör Inkas heliga dal – Urubambadalen. Och visst slog historiska vingslag mot oss när vi besökte Maras, staden som redan innan Inkas storhetstid gjort sig känd för sina saltdepåer som gemensamt sköts om av lokalbefolkningen i ett uråldrigt och rättvist system.

Det är svårt att inte imponeras över Perus häftiga kultur och vår guide Juan berättade entusiastiskt om filosofin, tankarna och visionerna hos det peruanska folket. Lika svårt är det att inte imponeras över alla fotomöjligheter som finns, praktiskt taget överallt, och hela gårdagen kändes nära på som en enda lång exponering. Så många intryck, under bara gårdagen.

Det finns oändligt många vackra vyer att fotografera i Peru. Här har vi precis klivit ur bussen vid platsen Taray för att fånga den vackra och heliga Urubambadalen på bild.

Det droppande ljudet har slutat, likaså mina tankar på okända djur. Men tankarna på dagens kommande äventyr finns i allra högsta grad kvar.

Mot världsarvet

Vi är totalt fjorton personer i gruppen med mig, vår lokala guide Juan, reseledaren Charlie från Zoom Fotoresor, resans fotografer Iris och Mattias Alexandrov Klum och de nio resedeltagarna. En efter en samlas vi alla efter frukost för att ta oss vidare med en tidig buss. Vi är på väg till Aguas Calientes, den stad som ligger nedanför världsarvet och underverket Machu Picchu. På bussen är stämningen hög trots att både höjden och tröttheten efter resan påverkar våra sinnen. Spännande fotoämnen som ljus och komposition avhandlas och jag och resedeltagaren Göran Blom ramlar in på en pryldiskussion om passande utrustning för att fånga häftiga vyer på bild. Och Göran har redan innan resan laddat upp med en investering inför mötet med de vida vyerna.

– När vi väl är uppe i bergen så kommer det att vara många vyer att fotografera – jag tänkte igenom innan resan vad jag ville ha med mig och då låg ett vidvinkelobjektiv näst på tur. Det var även det som var bristen i min kameraväska jag behövde fixa, säger han entusiastiskt och tar några bilder genom bussens ruta.

Bussfärden mot världsarvet är härlig, med massor av snack om fotografering. Här är Maria på väg ut för att fotografera under ett kort stopp.

Vi pratar vidare om förväntningarna inför mötet med Machu Picchu och tiden i bussen känns plötsligt som om den går allt fortare med alla spännande samtal som avlöser varandra. Kalmarborna Anders Lindgren och hans fru Anne Lindgren är också med på resan, tillsammans med sina gemensamma vänner Håkan och Liselotte Hellström. Jag passar på att fråga dom hur de tänkte kring det kommande mötet med Machu Picchu.

– Jag har ju bara sett bilder på Machu Picchu, så det ska bli spännande att se hur det ser ut. Jag kommer använda vidvinkel för att försöka få till effektfulla bilder, och får vi lite moln så kan det bli rätt kul, berättar Anders samtidigt som kamerasmatter hörs i bakgrunden från de övriga deltagarna som hittat något intressant att fota utanför bussen.

Precis som känslan av att färdas tillbaka i tiden, som nu när vi lämnat storstaden och närmar oss de allt högre och mer magnifika bergen, så minns Anders en av sina tidigare resor.

– Jag var i Ecuador för tjugo år sedan, och då fotograferade jag ju analogt. Även om jag tog många bilder då, så var det ju ingenting mot för hur det är nu med det digitala, förklarar han, samtidigt som vi reflekterar över att det är runt just 20 år sedan den digitala fotograferingen sakta men säkert började ta över sättet att fotografera och göra det mer tillgängligt för den breda massan.

Det gäller att alltid vara redo. På vår färd med tåget både till och från Aguas Calientes, beläget nedanför Machu Picchu, finns många fototillfällen. Här är Göran i högsta beredskap för att fånga vyerna med det mötande tåget i förgrunden.

Fullt av utmaningar

Den sista biten mot målet är en tågresa vars järnväg slingrar sig i den vackra dalen som leder fram till Aguas Calientes. Det är nära nu, och det märks att alla är spända över att komma fram. Själv passar jag på att fråga Mattias vad han tror att våra deltagare kommer att stöta på för utmaningar när vi väl är på plats på världsarvet.

Tror du att de kommer få det svårt att få till de bilder de är ute efter?

– Dels så är ju detta ett av världens sju underverk, och en av både Perus och Sydamerikas viktigaste turistdestinationer, av helt naturliga skäl. Det gör ju också att det fotografiskt sett är en utmaning om man vill ha rena bilder – det är turister, guider och rangers överallt. Jag minns att redan då när jag var här för 18 år sedan så behövde man vara lite påpasslig i att komponera bilden om man inte vill ha alla människor på bild. Men det finns ju också en annan vinkling, just att visa intresset för platsen.

Vi hörde ju igår av vår guide Juan att man inte får ta med så mycket prylar in på Machu Picchu – är det bra eller dåligt?

– Jag tror att det är positivt. Jag tror också att det är en vanesak, och att »less is more« många gånger. Att ha färre saker eller endast ett fast objektiv tvingar en till att bli kreativ på ett annat sätt. Det handlar om att göra det bästa av situationen.

Och vi som fotografer, besökare och turister påverkar ju också miljön bara genom att vara där. När blir det »för mycket« för en plats som ett världsarv?

– Det har ju också blivit strängare och strängare regler för Machu Picchu, av just den anledningen. Många tänker kanske mer på sin bild än på fornlämningarna – att om jag ställer mitt stativ på det här sättet nog inte gör så mycket, men när många gör liknande saker så blir det till slut en ohållbar situation. Det sätter ett tryck på en miljö, som om den kantrar, blir värd i stort sätt ingenting för landet.

Har du något tips som deltagarna kan ta med sig?

– Det finns många detaljer att fotografera, de stora stenblocken, hur de är satta. Det är så många vackra mönster som finns och utmaningen som alltid när man tar bilder blir att hitta sin bild som gör situationen rättvisa för en själv, och i bästa fall också kan föra över känslan till den som tittar på bilden.

Skuggspel och oväder

Solen lyser starkt. Vattenflaskan skvalpar halvtom vid min sida, och varje steg på de naturligt slipade stenkanterna på stegen känns mödosamma. Uppåt, uppåt, uppåt är allt vi strävar efter, och de ringlande serpentinstigarna i branten bara fortsätter och fortsätter. Precis som vi anade så är vi inte ensamma, utan får dela utrymme på stigen med alla andra turister som precis som vi är på väg uppåt.

Efter ett tag kommer vi upp på en platå, förstärkt på marken för att hålla för alla besökares slitage, samtidigt som en vy öppnar upp sig. Stället är den första markerade avsatsen för att ta bilder på de vackra stenbyggnaderna där nere, och blir det första mötet med denna mytomspunna plats.

Göran var lycklig över att ha fångat en bild av Machu Picchu nästan helt utan några människor på bild: »Det är nog omöjligt att få till det helt utan människor«, säger han.

Bilderna avlöser snabbt varandra, för fler ska fram, och vi går skyndsamt vidare. Inte förrän senare kommer vi fram till en ännu vackrare platå för att skåda Machu Picchu i sin helhet, snett från ovan. Vägen dit har gett en del spännande bilder, men det är inte förrän nu som vi verkligen kan ta in atmosfären på riktigt. Utan hets, utan alla turister och utan stressen att behöva flytta på sig. Det vi inte vet när vi står där och blickar ut är att denna plats kommer förbli vår för flera timmar framåt.

Hur känns det att stå här nu då? frågar jag Helen Thorstensson, som är en av resedeltagarna.

– Det är imponerande och häftigt att tänka att det är människor som skapat det, säger hon samtidigt som vi båda blickar ut över den forna civilisationen med de ståtliga bergen i bakgrunden.

Får du några bra bilder?

– Nja, det är ju alla dessa människor och hur man ska förhålla sig till dom. Man skulle haft ett tilt-shift-objektiv så man kunde fått leksaksperspektivet. Och synd att man inte fick ha med stativ så man kunde ha längre slutartid och fått rörelseoskärpan på myllret. Eller så gör man en timelapse-film, säger Helen.

Var det som du tänkt dig att komma upp här?

– Ja, på bild så får man inte det som finns runtomkring och hur det ser ut, den här vyn har man ju sett i någon mån, men detaljerna har jag inte sett så mycket av – det är ju storheten man vill komma åt. Bara de här detaljerna på fönsterna. Och det här stupet på den här sidan och floden, det hade jag inte koll på.

Första mötet med Machu Picchu. Här passar Anders, Helen och Anne på att ta några bilder på den häftiga vyn som uppenbarade sig framför oss.

Vi är flera som stannar kvar på platsen och bara upplever. Upplever och funderar. Fotograferar och kontemplerar. Det märks på gruppen att platsen verkligen är speciell, för alla måsten, all stress och alla krav känns som förbytta mot lugn, entusiasm och frihet.

Sakta går vi runt och undersöker platsen och känner in den. Göran har hittat en perfekt klippkant att placera en av sina kameror på, så jag antar att det är lite fina vidvinkelbilder på gång. Iris har hittat en fin vy för att köra lite timelapse-fotografering samtidigt som några deltagare bara begrundar vad de faktiskt är med om i detta nu.

Plötsligt mullrar det till, molnen hopar sig och några regndroppar faller ned från himlen som plötsligt känns ovanligt nära. Ljuset förändras, skuggorna bakom berget börjar dansa samtidigt som närvaron av både väder och vind, historia och nutid, gör sig ovanligt påmind. Jag ryser i hela kroppen samtidigt som jag tar på mig skaljackan och blickar ut över den övermäktiga naturen. Då inser jag att det inte är vädret som gör att jag ryser.

Det är platsen.

Höghöjdade färger

Solen har fortfarande inte tagit sig upp bakom bergen. Det är något oklart om det är för att det är ovanligt tidigt eller om det är bergen som är ovanligt höga, men det är inget som hindrar blicken från att ständigt leta efter potentiella bilder där utanför bussfönstret. Jag ser flera stenbyggnader med målningar. Då och då syns även en människa som går efter grusvägen. Ju högre upp vi kommer desto kalare blir landskapet, och byggnaderna byts ut mot djupa stup.

Helen Thorstensson, Maria Tol-Fakkar och Göran Blom upplever ett nära möte med några lamor.

Vi är på väg till Rainbow Mountain, ett berg som likt en magnet drar till sig fotografer på grund av sina flerfärgade sediment, men som obönhörligt inte släpper fram alla till sin högsta topp: med en höjd på 5200 meter blir nämligen terrängen och vandringen svårare än vanligt och runt en tredjedel får nöja sig med att skåda färgerna nedifrån på grund av både utmattning och höjdsjuka. Som tur är så har vår grupp extra hjälp av lokalbefolkningens hästar som under en dryg timme ska ta oss fram till bergets svåraste och brantaste stigning, varifrån vi själva får gå den sista biten på några hundra meter till utkiksplatsen.

Framme i Cayrawiri som är starten på vår dagsutflykt, får vi några stärkande droppar olja av vår guide Juan. Lukten och den kylande känslan från det som Juan kallar »magic drops« påminner om eukalyptus, och ska vara bra för andningen och den höga höjden. Sedan hoppar vi upp på varsin hästrygg och leds sakta fram av en representant från lokalbefolkningen som gemensamt driver den viktiga verksamheten för området.

Vår guide Juan ger de som vill och behöver lite extra hjälp på färden. Med sina »magiska droppar«, en sorts örtblandning, får man lättare att andas och extra energi att klara den tuffa höjden.

Vegetationen är nu helt annorlunda jämfört med Urubambadalen, och kan närmast liknas vid ett månlandskap om de inte vore för de snöfyllda bergsbranterna som går att skåda långt borta. Turen fram till starten på den sista bitens vandring uppför känns som en härlig meditation med hovarnas klapprande i marken, hästens frustande och den totala tystnaden utöver det.

Plötsligt smattrar det till – några av deltagarna har positionerat sig för att fånga det karga landskapet runtom oss på bild.

Turen upp mot Rainbow Mountain börjar med en timme lång ridtur genom det steniga landskapet.

Som tur är har vi gått upp tidigt, för när vi blickar bakåt syns ett ringlande band av människor som har samma mål. Steg för steg går vi sakta uppåt, i egen takt, och viker av vid ena bergskammen för att ta oss upp till den sista biten där alla besökare samlats för att få bästa bilden av de färgsprakande bergen runtom.

När jag kommer upp till toppen på utkikspunkten har flera från gänget redan hunnit fotografera utsikten. Vi passar på att fotografera lite tillsammans, på varandra, på utsikten och allt annat som händer.

– Fantastiskt! utbrister Håkan och blickar ut över dalen. Utsikten talar för sig själv, som tillsammans med de regnbågsformade färgade linjerna utefter bergskanten utgör en målerisk, nästan overklig landskapsbild.

De vackra färgerna på Rainbow Mountain har gett berget dess namn. Vägen upp till den 5200 meter höga utsiktsplatsen är mödosam.

Sakta tar vi oss nedåt samma väg, påfyllda med ny energi från både utsikten och den lägre höjden, samtidigt som vi börjar prata om våra upplevelser, bilder och tankar.

Iris berättar att hon stannade till efter bergskanten för att filma det häftiga landskapet, och jag passar på att fråga henne lite kring hur hon ser på just film, eftersom det är något som hon arbetat mycket med.

Hur skiljer sig dina tankar och ditt arbetssätt åt när du filmar mot när du fotograferar?

– På en film så är ju varje ruta en bild, kameran fortsätter bara återupprepa det som händer framför dig. Det som är roligt med tekniken idag är att man kan manipulera tid, och tid är en av de saker jag tycker är spännande att jobba med. Dels kan man snabba upp tiden och se hur ett landskap förändrar sig med ljuset eller väderleken, eller sakta ned tiden och få en helt annan uppfattning av den, som att frysa den. Det tycker jag är otroligt spännande.

Är det någon i gruppen som passat på att fråga något om film, eller är det stillbild som gäller för deltagarna?

– Jag fick frågor om timelapse, några började timelapsa vilket var kul. Många är också intresserade av att veta om man jobbar på samma sätt. Deltagarna visade vad de gjort och jämförde fotografierna mot filmen, som bara pågår. Ett fotografi är alltid ett ögonblick, medan en film är en förlängning av ögonblicket, säger Iris.

Från högt till lågt

Puerto Maldonado blir nästa delmål. Området omkring staden ses som en punkt som knyter samman floderna Tambopata och Madre de Dios och fungerar som starten på vårt äventyr, nu när vi ska ta oss till nationalparken Manú och dess låglandsregnskog, beläget i sydöstra Peru. Där finns över tusen olika fågelarter, mängder av däggdjur och reptiler. Har vi turen med oss så får vi inte bara en, utan flera glimtar av det rika djurlivet runt Manú Wildlife Center – det ställe som ska bli vårt hem flera dagar framöver.

När vi till slut når Puerto Colorado har vi färdats med både flyg, båt på Inambarifloden och jeepar över land, när det är dags för sista etappen: fyra timmar uppströms på Madre de Dios. Mörkret faller på och flodens vatten slukar allt mer ljus när vi sakta avverkar meter efter meter. Det låga vattenståndet gör att skvalpande, skrapande och gungande byter av varandra. Det har varit en dag fylld av resande och än är det inte slut. Timmarna går och fukten blir allt mer påtaglig när vi rör oss allt djupare in i Amazonas. Himlen är stjärnklar och känslan av att vara så långt borta från civilisationen som vi är nu är både förtjusande och skrämmande på samma gång. Sakta vandrar mina tankar iväg till vad vi hittills varit med om, vad som ska komma och allt däremellan.

Efter flera timmars försening på grund av både mörker och lågt vatten kommer vi äntligen fram till vår destination, Manú Wildlife Center. Där smyger vi in i våra hyddor av trä som är byggda på upphöjda pålar. Äntligen, tänker jag och faller ned på sängen. Äntligen är vi här i regnskogen.

Under en av våra vandringar i regnskogen bara någon halvtimme bort från våra hyddor har några i gruppen hört ett djur. Anne och Mattias står redo med sina kameror.

En plats full av liv

Första expeditionen leder oss in på en stig för att vi ska bekanta oss med omgivningen runt lodgen. Tillsammans med guiderna Cesar och William rör vi oss in i den täta, fuktiga regnskogen som spritter av ljud och liv. Sakta går vi framåt och tittar på saker vi hittar vid stigkanten – och det är direkt allt från vandrande pinnar till fåglar, apor och fantastiska växter. Att bara vistas i en så livfull miljö med de enorma trädkronorna ovanför en känns häftigt – och dessutom spännande med tanke på vad vi kan råka på.

– Schhh, här är något! ropar Cesar och viftar med handen långt framför mig. Halva gruppen har stannat och den andra hälften är på väg. Vi smyger framåt och förstår då att det är någon sorts apa som våra guider lyckats höra där inne i skogen. Vi ser hur det rör sig långt där inne, men Cesars lockrop verkar inte helt övertyga. men till slut kommer den närmare och några i gruppen lyckas fånga den på bild – en röd vrålapa som elegant rörde sig mellan trädens grenare med hjälp av sin svans, och en unge hängandes på magen.

En röd vrålapa uppenbarade sig i skogen och var nyfiken på vilka som vandrade runt på stigarna.

Regnskogen är full av överraskningar. Förutom alla djur finns oändliga mängder mönster och formationer som tillsammans med ljuset som bryter in genom trädkronorna kan bilda de mest fantastiska former.

Den första dagen startar bra och fortsätter med ett besök hos arorna. Vår vandring leder fram till något som kallas för »Macaw project«, en fotoplattform som tar oss riktigt nära de röda aror som kommer inflygande mot en lervägg för att knapra i sig lera för att neutralisera de toxiner de fått i sig genom sin föda. Här spenderar vi flera timmar för att studera och fotografera de inflygande fåglarna och de interna bråk dem emellan som ibland uppstår.

Gruppen fick många timmar fotografering framför dessa vackra aror. På ett speciellt ställe i Manús regnskog finns en plattform som låter oss på nära håll fånga dessa vackra fåglar på bild.

Tjattret är oändligt, och bara 15 meter bort klättrar arorna runt på lerväggen och bjuder på de mest fantastiska möjligheter till vackra bilder på deras flerfärgade fjädrar.

Ljud i mörkret

Bara någon timmes vandring från våra hyddor finns fler möjligheter till spännande möten med omgivningens djur och natur. Tapirer, som kan väga över 300 kilo, finns det nämligen stor chans att få se vid den byggda plattform vi nu ska besöka. Har vi turen med oss kommer vi kunna skåda detta stora och annars rätt skygga djur.

Vi ger oss av i skymningen och kommer fram till den höga plattformen precis när mörkret lagt sig över regnskogen. Väl där uppe är det bara att vänta, vara tyst och ha alla pannlampor släckta. Hur länge man behöver vänta innan en tapir dyker upp vet man inte – om de ens kommer – men vi alla väntar spända på att något ska hända.

Solen är på väg ned när vi ger oss av för att fånga Tapirer på bild från den plattform som finns ute i regnskogen.

Ljuden vi hör från regnskogen blir allt tydligare och förstärks på något vis av mörkret och frånvaron av ljus. Långt borta hörs plötsligt ett dovt ljud, ungefär som någon som går genom en lövskog. Rofs, rafs. Och ljudet blir allt starkare, men det är omöjligt att se vad det är eftersom det är helt svart, förutom några stjärnor som syns genom ett hål rund trädkronorna snett framför oss. Känslan av att sitta några meter upp i luften på plattformen samtidigt som ljudet kommer allt närmare är obeskrivlig – ljudet växlar riktning och avtar, samtidigt som vi plötsligt börjar höra ett skvalpande mystiskt ljud.

Ljudet är från tapiren som glupskt försöker få i sig leran som befinner sig vid trädrötterna, bara 20 meter framför oss. Plötsligt tänder våra guider en stark lampa och lyser upp hela området framför plattformen – och där ser vi den orädda tapiren som fortsätter mumsa på sin lera. Kamerorna smattrar på, alla fotograferar, filmar och förundras över mötet med tapiren. Mötet känns nära på overkligt, är det på riktigt?

Efter ett tag vandrar den lugnt iväg, och även vi packar ihop våra saker och återvänder till våra hyddor på den kolsvarta kvällen.

En dag på flotten

Förutom det fantastiska djurlivet långt inne i den täta regnskogen finns även ett rikt fågelliv att skåda på en av de korvsjöar som finns i Amazonas. Oxbow Lake, denna bågformade lilla sjö vi besöker, har knoppats av från ett svängande vattendrag och bildat ett spännande ställe att besöka för de som vill uppleva fåglar på nära håll.

På en liten flotte slår vi oss ned för att långsamt röra oss runt på sjön, med förhoppningen om att vår förmiddag ska bjuda på mer än den frukost vi har med oss. Och visst ger besöket utdelning: hornvärnfågel, amazonskarv, fiskgjuse, amerikansk ormhalsfågel och simrall, ägretthäger och tropikkungstyrann är bara några av alla de fåglar vi lyckades få syn på.

Men vår kanske häftigaste upplevelse är när vi lyckades se flera av de sällsynta jätteuttrar som simmade runt i vattnet och tillät sig bli fotograferade. Vackert spårade vattnet, och gjorde vår dag på sjön till en minnesvärd upplevelse.

Att värdera naturen

På kvällen passar vi på att prata om alla upplevelser, alla djur, växter och allt liv vi stött på när vi vandrat runt i närområdet. Värdet av att bevara, värdet av att förmedla det vi upplevt, men också förvalta för kommande generationer. Jag reflekterar över hur omgivningen där djupt inne i regnskogen skulle se ut om vi fortsätter att skada djuren och naturen som vi gör.

Även Mattias och Iris delade med sig om sina funderingar om det vi varit med om under resans gång. Mattias förklarade sin syn på varför vi ska värdera ekosystemet, det som finns i naturen, hur vi ska ta vara på vår omgivning och lära oss mer om den, i stället för att förstöra, elda upp och missbruka.

Lite senare på kvällen sitter vi alla tillsammans som en enda familj framför en projektorbild. På det uppspända lakanet visas några av de bilder vi lämnat in för att diskutera kring. Det är bilder från hela resan, från början till nu. Allt finns med – från storstad till bergstoppar, ruiner, stenar, vyer, regnskogens skuggspel, växter och djur.

Alla våra delade upplevelser finns samlade och gör sig påminda ännu en gång. Så många minnen. Så många bilder. Så många olika tolkningar av alla händelser. Och en sådan närhet till naturen – en närhet som visar sig i våra bilder men som totalt sett glider allt längre ifrån oss människor.

Precis som vår guide Juan sa innan vi lämnade honom i Cusco: »Nu är ni alla ambassadörer för Peru, ambassadörer för Moder jord – precis som gudinnan Pachamama. Så ta med era historier hem och visa era bilder, visa vår natur, visa våra djur«, tänker jag att det vackra vi upplevt inte ska tas, utan lånas, visas och upplevas. Och bevaras.