Kameran blev vägen till familjen

Text Elin Parmhed Foto Emilia Bergmark-Jimenéz

(Artikeln tidigare publicerad i Kamera Bild nr 5/2007)

EMILIA BERGMARK-JIMENÉZ pluggar foto på Högskolan för fotografi i Göteborg. Innan dess gick hon tre år på Fotoskolan i Gamleby. Men intresset för foto sträcker sig ännu längre tillbaka. När hon var tolv år fick hon sin första kamera - en Nikon F3 - av sin pappa.

– Det har alltid funnits någonting i fotografi som jag tycker om, säger hon. För det handlar väldigt mycket om att man kan bevara saker och ta vara på ögonblick.

På det mediegymnasium hon gick i Stockholm fick hon framkalla svartvitt och gneta i labb. Hon gjorde praktik hos två fotografer och efter gymnasiet jobbade hon som assistent hos en modefotograf i två år.

– Han höll bara på med mode och det tyckte jag var ganska destruktivt, eller det kändes ganska destruktivt då. Det var inte så mycket fotografi utan mer ett socialt spel. Så tycker jag det är mycket med foto. Det handlar mycket om vem som är social, vem som får kunder. Själva fotografiet är underordnat.

Fyrtio halvsyskon

Emilias pappa kommer från Venezuela. Han har åtta helsyskon och 40 halvsyskon. Många farbröder, fastrar och kusiner för Emilias del. Den enda i familjen i Venezuela som hon har haft kontakt med är hennes farmor som skickat brev under hela Emilias uppväxt.

Men 2002 hände något. Hon trivdes inte med assistentjobbet och i samma veva dog en av hennes fastrar i Venezuela. Så hon åkte för att lära känna en familj hon alltid haft, men aldrig träffat. De tog emot henne med öppna armar, men hade svårt att kommunicera. Emilia kunde ingen spanska och de kunde absolut ingen svenska eller engelska.

– Jag hittade en massa andra grejer i mig själv som jag på något sätt hade glömt bort när jag jobbade och slet med någon annans bilder hela dagarna i den där rätt så hårda och ytliga modebranschen. När jag kom hem kände jag att jag faktiskt ville fotografera själv. Då bestämde jag mig för att söka till Gamleby.

Kameran ledde till familjen

Under tiden på Gamleby började hon arbeta med projektet Querida abuela som betyder "älskade farmor".

– Jag kände att jag ville berätta den här historien, för den påverkade mig väldigt mycket. Den här kärleken som de visade mig. Jag kände att det fanns någonting som jag själv saknat väldigt mycket, i mitt svenska jag - den svenska Emilia.

Med en Hasselbladare, några pocketkameror, den gamla Nikonkameran, en trådutlösare och en stor mängd film åkte hon på nytt till Venezuela. Några dagar innan hon skulle åka ångrade hon sig nästan.

– Jag var helt panikslagen. "Nej, jag skiter i det här; det är för jobbigt." Men jag tror att om man undrar någonting så är det bättre att bara göra det, ta tjuren vid hornen och bara köra.

Emilia pratar om att kameran blev en förbindelse mellan henne och familjen.

– Det händer någonting när man tar fram en kamera. Folk vill agera med kameran.

De ifrågasatte ofta Emilias val av motiv. De tyckte hon skulle fotografera de fina vyerna och förstod inte riktigt varför Emilia envisades med att ta bilder när de borstade tänderna eller när de sprang runt i pyjamas.

– Men jag tror att när jag visade bilderna för dem, då blev de väldigt glada. Jag tror de tyckte det var fint. Fotografi där, och här också kanske, är socialt - man tar fram kameran vid jul och nyår. Fotografier på familjen visar att man mår bra och att man är lycklig, att det går bra för familjen.

Samtidigt som Emilia blev välkomnad in i familjen var hon också en betraktare, ett spöke som följde dessa främmande människor hon till en början inte kunde kommunicera med.

– De här bilderna, för mig är många av dem nästan som filmrutor. Jag bara står där och tittar. Även fast man är familj så är man ju en helt främmande människa i en exotisk miljö. Det blev väldigt komplext. Något som jag tänkte mycket på med det här projektet är familj. Hur kan man säga att man älskar någon som man inte känner och vad betyder det?

Mellanformat mer stilla

Kaoset i Venezuela som Emilia berättar om syns inte i bilderna just nu. Men det kanske inte är så konstigt. Under Querida abuela har Emilia arbetat både med mellanformat och småbild. Men hon skiljer formaten åt.

– Jag tycker det blir ganska stor skillnad i själva fotografiet. De fyller två olika funktioner. Med mellanformat blir det mer stilla och man tar sig tid på ett annat sätt. Småbild för mig är ganska mycket snapshot; det blir mer flyktigt och rörligt, adderar mycket liv.

Just mellanformatsmaterialet, det som hon upplever som mer stilla, har hon gått igenom. Hon har sorterat och handkopierat det hon vill gå vidare med. På den förra resan tog hon ungefär 200 rullar film. Resan innan resulterade i 150 rullar film.

– Under våren ska jag gå in i färglabbet och ta fram allt småbildsmaterial. Det är jättemycket, men det ska bli kul för jag tror att det kommer att addera väldigt mycket liv till projektet. Och spontanitet.

Då kommer kanske kaoset att lysa igenom mer.

Började fotografera varandra

På den tredje resan tog fotograferandet en ny vändning. Emilias farmor, kusiner, farbröder och fastrar började fotografera varandra och Emilia med hennes kameror.

– Jag tycker bilderna när de fotograferar sig själva på något sätt blir förbindelsen mellan mig och dem. Jag vill ju vara med på bilderna också. Inte bara betrakta.

"Hur kan man säga att man

älskar någon som man inte

känner och vad betyder det?"

Emilias fotografiska projekt har i allra högsta grad fungerat som en hjälp för henne att lära känna sin familj. Men också som en hjälp att hitta sig själv.

– När jag kom hem från den senaste resan i februari 2006 tänkte jag att nu finns det ingenting som jag inte fixar.

I höst ska Emilia ta ett sabbatsår från hff för att återigen åka till Venezuela. Då ska hon fortsätta uppmuntra familjen att själva fotografera.

– Jag tyckte det var extremt positivt. Och nu när jag åker tillbaka ska jag nog försöka arbeta mer med det.

En traditionell fotograf

Som fotograf beskriver sig Emilia som personlig och modig.

– Jag är egentligen inte rädd för att exponera mig själv. Jag tycker det är viktigt att fotografen också finns med i bilden. Om man ska berätta en historia tycker jag att det är viktigt att den historien kommer från en själv, att man själv har en förankring i den.

Hon beskriver sig också som bra på fototeknik: bra på ljus, exponering och på att välja film och papper.

– Jag är väldigt traditionell och jobbar verkligen med film och handkopierat. Men jag är bra på att jobba digitalt också.

Vill fortsätta med personliga porträtt

Efter fotohögskolan och Querida abuela är drömmen att få fortsätta arbeta med personliga projekt i kombination med att arbeta med undervisning på något sätt. Hon tycker att det finns saker som saknas på Gamleby som fotohögskolan har och tvärtom.

– Jag har nog alltid velat bli lärare. Jag har jobbat som lärare på gymnasienivå och det är det roligaste jag varit med om. Men att kunna göra det i kombination med egna projekt, det är nog livskvalitet tror jag.

Querida abuela ska både bli bok och utställning, berättar hon.

– Det är bestämt att det blir en större utställning och en bok någon gång under 2008. Arbetet pågår för fullt.

FAKTA - EMILIA BERGMARK-JIMENÉZ

Född 1982.

Utbildning Gått tre år på Fotoskolan i Gamle-by, går nu första året på Högskolan för fotografi (HFF) i Göteborg.

Aktuell med utställning på HFF, medverkar i den nya och lite annorlunda modetidningen Swarta, medverkar på Beckmans slututställning med en serie bilder där hon samarbetat med Beckmanseleven Marika Andersson (vernissage den 21 maj på Beckmans i Stockholm), ställer ut sitt svartvita projekt som hon brukar benämna lite som bekräftelseprojektet, om hur människor behöver se varandra, men att det kan vara svårt att mötas, på ett galleri i Smedjebacken i Dalarna 29 juli-11 augusti.

Inspirationskällor Anna Clarén, Helena Savio och J H Engström.

Webbsida www.annaemilia.se