Kicki Lundgren: »Tog bilder hela tiden då vi träffades«

– Jag fastnade direkt för det här omslaget. Det är som tyg, jag vet inte vad det kallas egentligen, säger Kicki.

Kicki Lundgren

Bor: I Uppsala.

Familj: Sambo och två vuxna barn.

Arbete: Fritidspedagog och fotograf.

Gör när jag inte fotar: Simmar.

Aktuell med: Fotoboken 500-5 mph.

Kicki sitter med sin nyutgivna bok och bläddrar igenom sidorna. Hon berättar att hon är väldigt nöjd med boken och att hon ännu inte hunnit tröttnat på bilderna. Kicki har hållit på med fotografi i nästan 30 år, men vägen har inte alltid varit spikrak.

– Jag fick låna en kamera av en kompis, det var det som gjorde att jag fastnade för fotografi i första början. Jag jobbade då som förskollärare, men jag lämnade det för att istället söka in till Nordens Fotoskola. Det här var 1992 då skolan fortfarande var tvåårig, men vi hade turen att få gå ett extra projektår på skolan med Tuija Lindström som lärare, säger Kicki.

Kicki försökte att frilansa som fotograf efter studierna, vilket inte riktigt funkade. Hon bodde i Uppsala och de flesta jobben fanns i Stockholm. Hon säger att hon nog inte var tillräckligt bra på att sälja in sig själv, och att ta de där tråkiga jobben. När hon sedan fick barn hamnade fotograferingen lite i skymundan, och försvann för några år.

– Jag hade inte tid helt med fotograferingen. Att fotografera tar väldigt mycket tid och jag prioriterade andra saker. Jag prioriterade att ge barnenall tid istället, säger hon.

Nappade direkt

Under åren jobbade hon med sina egna projekt vid sidan av sitt vanliga jobb. Att hon fick möjlighet att följa Sara för att göra boken »500-5 mph« kom lite av en slump.

– Jag hade sett Sara cykla omkring i Uppsala flera gånger med sin trehjuliga cykel. Och hade alltid tänkt att henne vill jag fota någon gång, säger Kicki.

Av en slump träffades de sedan på jobbet. Kicki jobbar till vardags som fritidspedagog, på habiliteringen i Uppsala, där hon hjälper personer med olika typer av funktionsnedsättning. När de pratade berättade Sara att hon ville att hennes liv skulle bli en bok. Sara hade i mitten av 20-årsåldern råkat ut för en motorcykelolycka. Sara bodde då i USA och arbetade som pilot. Olyckan ledde till att hon länge svävade mellan liv och död, men efter 45 dagars sjukhusvistelse i USA blev hon hemflugen till Sverige då hennes sjukförsäkring inte längre gällde. Hon lever nu med en förvärvad hjärnskada som resultat av olyckan.

– Jag nappade direkt när hon sa att hon ville göra en bok om sitt liv. Nu måste jag göra det tänkte jag, jag skulle ju inte få en andra chans, säger Kicki.

Innan hon fick tag på Sara låg hon i slutskedet av arbetet med boken »Floating«. Det är en fotobok där hon porträtterade badande människor.

– Jag var lite rädd att det skulle bli tomt efter jag var klar med »Floating«. Men nu blev det istället att jag till en början jobbade med båda samtidigt.

Kicki berättar att det var lite läskigt att starta ett så intimt projekt med någon man inte känner. Hon skulle ju spendera så mycket tid med en person som hon inte hade någon aning om ifall hon gillade eller inte.

Långa projekt har alltid varit det som Kicki verkligen brunnit för. Efter att hon examinerades från Nordens Fotoskola fortsatte hon med sitt examensprojekt om Kurdistan. Ett projekt som senare blev till en bok. Men efter boken om Kurdistan kom det mycket annat i livet som gjorde att fotograferingen hamnade på is.

– Fotografering tar mycket tid. När jag fick mina barn så blev det ett långt uppehåll från fotograferingen. Alla aktiviteter och så tog mycket tid,säger Kicki.

Tillbaka till Fotografin

Flera år senare kom hon fram till att hon borde skaffa sig en fritidssysselsättning. Hon jobbade då som fritidspedagog och arbetade med funktionsnedsatta människor. Mycket av arbetet hon gjorde gick då ut på att hjälpa dem att hitta något att göra på deras fritid. När Kickis barn istället blev äldre och hon fick tid över så letade hon sig tillbaka till fotografin.

– Jag anmälde mig till en workshop med Bruce Gilden. Jag är ju inte direkt en sådan fotograf som han som bara hoppar fram, men det jag lärde mig var att om man jobbar hårt så blir det bra. Efter det började jag att boka in resor för att starta ett fotoprojekt, säger hon.

Kicki berättar att det var roligt att börja fotografera igen. Projektet hon startade var det som senare blev boken »Floating«. Hon reste runt och fotograferade badande människor.

– Jag tycker om att fotografera människor och det jag gillade med att fotografera badbilder var hur människorna flyter ihop med naturen. Sen gillar jag att bada, säger Kicki.

Sålde in projektet

När Kicki och Sara hade bestämt sig för att göra en bok var det 2015. Hon hörde då av sig till Lotta Frithiof, journalist på Upsala Nya Tidning, som hon kände från en tid som bildredaktör på tidningen, för att höra om hon skulle vara intresserade av projektet. Lotta nappade på en gång och så började samarbetet med boken.

– Det var väldigt spännande att komma in på livet på en människa. Jag tog bilder på allting, hela tiden då vi träffades. Vi bokade in tider för fotografering och så fort hon skulle göra något speciellt var jag där och fotade, säger Kicki.

De träffades i genomsnitt två gånger i månaden under två års tid. Kicki berättar att det tog lite mer tid än hon hade tänkt sig innan, då hon samtidigt jobbade och Sara ibland helt enkelt inte orkade.

Kicki jobbar idag som fritidspedagog på 80 procent. Vilket hon säger är ett perfekt sätt att kombinera fotografin med ett sätt att få in stadigt med pengar.

– Man får lön varje månad, vilket gör det lättare än att vara frilans. Jag trivs också väldigt bra med mitt arbete som fritidspedagog. Nu har jag en fast inkomst och är ledig var femte vecka då jag helt kan jobba med mina egna projekt. Jag har pratat med mina kompisar som jobbar heltid som fotografer, och de har inte heller mer tid att lägga på sina egna projekt. Sen har jag ju också mina semestrar som jag kan lägga på mina egna projekt, säger Kicki.

Kickis tidigare projekt har inte varit lika inriktade på just en person som projektet om Sara. Kicki berättar att en av de stora utmaningarna med ett fotoprojekt om bara en person är att få varierande bilder.

– När jag gjorde mitt projekt om badande människor kunde jag bara gå vidare om jag träffade en person som inte var så kul att fotografera, eller om det inte blev så bra. Nu var jag istället tvungen att hitta på nya saker för att variera mig. Det har blivit väldigt många cykelbilder, där Sara cyklar runt på sin trehjuliga cykel. Sara är också väldigt ljuskänslig, så det var ofta tekniskt svårt att fotografera hemma hos henne, då fönstren var fördragna och det var mörkt. Ibland så fick jag öppna upp och snabbt ta några bilder innan Sara tyckte att ljuset blev för jobbigt, säger Kicki.

Innan Saras olycka jobbade hon även som fotomodell. Så att komma runt hennes vanliga fotopose var någonting som Kicki fick jobba ordentligt med.

Semester tillsammans

Kicki var med Sara under en veckas resa till Playa del Inglés på Gran Canaria. Där hade hon möjlighet att följa Sara sammanhängande.

– När vi kom fram till Gran Canaria så sov hon från det att vi kom dit till dagen efter. Jag ville verkligen fota hela tiden, eftersom det var därför jag var där. Men då blev det verklighet med hennes hjärntrötthet som man kan ha när man har en hjärnskada, säger Kicki.

Under veckan fick hon möjlighet att ta badbilder på Sara. Blå bilder som lyser upp mittuppslaget i boken.

– Jag ville så gärna att hon skulle bada, och sista dagen på semestern gick hon med på det, säger Kicki.

Färggrann bok

Att boken skulle vara i färg var Kicki helt övertygad om från början. Ser man till Kickis tidigare böcker sticker »500-5 mph« ut. Från stilrena svartvita böcker till en färggrann bok med bilder som verkligen sticker ut, och till råga på allt, en baksida med både smileys och tecknade ikoner.

– Baksidan av boken har Sara gjort, där har hon själv, på sitt eget språk, förklarat vad som hände henne. Målet med boken var att lyckas visa upp att Sara tordes vara som hon är. Någonting jag aldrig skulle våga vara på samma sätt. Hon är min motsats och gillar verkligen att synas, säger Kicki.

En annan berättelse

Själva arbetet med boken gjorde hon tillsammans med formgivaren Patric Leo och Gösta Flemming på bokförlaget Journal.

– Min första tanke var att dela upp bilderna. Men Patrik hittade en helt annan berättelse i mina bilder. Det blev som ett helt annat flyt. Jag tror att det är betydligt svårare att göra en serie själv, när man vet bakgrunderna till alla bilderna. Man blir låst på något sätt. Historien som Patric gjorde var inte lika rakt på, nu undrar man lite mer, säger Kicki.

Trots att Kicki gillar att jobba i projekt så säger hon att det känns väldigt bra att bli färdig med någonting. Och att släppa en bok blir som ett avslut på någonting hon lagt väldigt mycket tid på. I samband med bokreleasen hade Kicki en utställning med flera av bilderna på Upplandsmuseet i Uppsala.

– Det kändes jättebra att vara klar med utställningen. Men visst kändes det lite tomt när jag tog ner bilderna när det var slut, säger hon.

Nya idéer på gång

Boken »500-5 mph« fick sitt namn från Saras livsförändring – hur hon bytte flygplanet till en trehjulig cykel. Kicki själv hittade efter flera år tillbaka till kameran när hennes barn flyttade hemifrån. Då fick hon åter tid att jobba med sitt fotografi, och hon har redan ett par olika idéer om vad nästa projekt ska bli.

– Om det kommer bli en bok eller inte vet jag inte, jag ska testa mina idéer först nu. Efter det får vi se vad det blir, säger Kicki.