Bilden i fokus
Konsten att framhäva det graciösa i dansen
Sussie Mellstedt är inte en dansös själv, men hon dras till dansen. Med sin kamera har hon fångat det graciösa och mjuka hos ballerinor runt om i världen. Nu närmast väntar Paris – och då med en manlig balettdansör.
Publicerad
Annons
Intresset för dans har funnits länge hos Sussie Mellstedt, men första gången hon förenade det med sitt fotograferande var i Sydney. Sussie, som studerade foto i Australien under ett år, hade fått ett uppdrag från en dansskola. Hon skulle fotografera föreställningar, bilder som dansskolan sedan lade upp på sin hemsida och sålde vidare till föräldrarna.
Sussie Mellstedt
Ålder: 27 år
Bor: Stockholm
Gör: Fotograf
Utrustning: Nikon D800 och D700 med objektiven 50mm, 24–70mm och 70–200mm.
Webb: sussiemellstedt.com
– Jag har alltid sökt mig mot dans, och just projektet om balett var en idé som jag bara fick. Jag tog kontakt med en balettdansör som jobbar på operan i Rom och sedan byggde jag vidare på det genom att resa till USA för att fotografera två ballerinor. Balett tilltalar mig jättemycket. Det är kreativt, graciöst och äkta. Jag vill att betraktaren av bilderna ska uppleva det mjuka och passionerade hos dansarna, säger Sussie.
Annons
Ballerinan i Rom fick Sussie kontakt med genom bekanta, men annars har hon hört av sig till olika balettskolor – vilket inte alltid gav resultat.
– De vill ofta inte att deras dansare ska göra så mycket utöver skolan, det är ganska strikt och eleverna är väldigt hängivna sin dans.
Sussie fick istället tipset att ta kontakt med dansare som redan hade gått ur skolan, vilket gav napp. Men ballerinorna ställde bara upp till en viss gräns.
Annons
– Balett är en passion för dem, det är en livsstil. De andas balett från morgon till kväll. Hon från Rom dansar sex dagar i veckan och ser hela tiden till att äta rätt. I den sista plåtningen med henne såg det ut som att det skulle börja regna. Då sa hon: »En droppe regn, så avbryter vi direkt.« Hon var jätterädd för att bli förkyld, vilket skulle påverka hennes jobb. Det är en sådan hård press på en balettdansare.
Sussie har samtidigt en förståelse för detta, och kan även känna igen sig själv.
– Jag upplever en samhörighet med dem, man måste ha en passion för det man jobbar med – inte minst om det är ett artistiskt yrke där branschen är liten.
Annons
Uttrycker känslor med kroppen
Sussie har sedan ett drygt år tillbaka etablerat sig som fotograf i Sverige, med en tydlig inriktning mot bröllop. Men att komma tillbaka från Australien har inte alltid varit enkelt.
– Det tar tid att bygga upp en kundkrets och sitt varumärke. Att studera utomlands är jättehäftigt och man lär sig väldigt mycket – inte minst att stå på egna ben. Men eftersom jag redan där hade olika fotouppdrag så bröts allt upp när jag reste tillbaka till Sverige.
För Sussie blev det lite av en omstart, och för det krävs viljestyrka och passion – precis som för ballerinorna.
Annons
Men Sussie ser också en annan orsak till varför hon känner en samhörighet med balett.
– Jag växte upp med döva föräldrar. Och på samma sätt som med dansen handlar det då om att uttrycka en känsla med kroppen. Man är tvingad att använda synen, läsa läppar och verkligen se människan. Kanske är det därför balett berör mig väldigt mycket.
En del poser var utmanande
Eftersom Sussie inte dansar balett själv hade hon svårt att visa vilka poser hon ville att dansarna skulle inta. Sussie valde därför att spara ner olika balettbilder från internet, för att sedan titta på dem tillsammans med dansarna.
– En del poser var utmanande för dem. När de skulle stå på tå, kunde de bara hålla den positionen i några sekunder. Då fick vi gör om samma sak flera gånger tills bilden satt. Och eftersom jag inte vet hur balett fungerar i praktiken kunde jag visa poser som inte gick att utföra, om vi till exempel var på en sandstrand. »Det där går inte att göra här, det kräver hårt underlag och balettskor«, kunde dansaren säga till mig.
Annons
Ofta lät Sussie dem röra sig fritt tills det dök upp något som hon gillade. »Det där blir jättebra, håll den posen«, ropade hon då glatt.
I USA har Sussie fotograferat ballerinor i New York och i San Fransisco. Och på samma sätt som i Rom lät hon miljön spela en viktig roll i bilderna. Betraktaren ska känna igen sig när de ser Colosseum eller Brooklyn Bridge. Men kända platser innebär samtidigt en hel del turister, vilket var en utmaning för Sussie.
– Till Brooklyn Bridge kom vi redan klockan sex på morgonen. Förutom att vi ibland fick stoppa för några morgonjoggare gick det bra att fotografera under en timme. Sen hade vi tänkt fortsätta till Times Square, men där var det redan för mycket människor. Då gick vi istället in på en innergård och fotade lite närbilder. I Rom höll vi på en hel dag, och där hade jag med mig lite vänner som fungerade som assistenter. Emellanåt höll de undan turister under några minuter för att vi skulle hinna ta bilder. Det blev inga sura miner eftersom det var under en ganska kort stund.
Att miljön syns så tydligt i bilderna blir ett sätt att betona att projektet spänner över världen.
Annons
– Även om de här tjejerna kommer från olika platser, och har sina olika drömmar, så gör de alla livets resa. I bilderna blir dansen något som skapar en samhörighet.
Kommer du att fotografera på fler platser?
– Ja, jag känner mig inte klar med det här. Jag älskar att resa och att få lära känna olika balettdansare. Vi får se under vägens gång hur långt det går att fortsätta. Nu närmast ska jag till Paris för att där fotografera en man som dansar på operan. Vi har etablerat kontakten och förhoppningsvis blir resan av snart.
Annons
I alla balettbilder har Sussie använt sig av enbart naturligt ljus, för att kunna vara mer flexibel under fotograferingen.
– Jag måste vara närvarande med dansaren och få fram så mycket känsla som möjligt. Det är jätteviktigt för mig, det är a och o. Då krävs det att jag är fri och rörlig.
Mjuk redigering i bilderna
Projektet växlar mellan färg och svartvitt. Och när Sussie nu i somras återvände till Italien för att ta ytterligare några bilder tillsammans med sin balettkontakt, hade Sussie först bestämt sig för att bara fota svartvitt.
– Men de blev ändå lite färg, för vi fotograferade med havet som bakgrund och det var så vackra färger. Svartvitt gillar jag för att det fokuserar på det väsentliga i bilden, den känsla som man vill förmedla, istället för att färgerna tar för mycket uppmärksamhet. Men ibland är det jättekul med färg, när nyanserna passar ihop. Som med en röd balettdräkt mot en beige husfasad.
I efterbehandlingen har Sussie valt att framhäva det mjuka, genom att använda sig av ett VSCO-filter i Lightroom. Det skapar en analog känsla i bilden.
– Jag har nog den redigeringen överlag, att det ska vara mjukt. Jag gillar inte för hårda kontraster. Och hos varje människa jag träffar vill jag hitta det fina. Jag har en ganska romantisk syn och därför blir det den här redigeringen.
Annons
I framtiden skulle Sussie gärna dela med sig av sin balettresa i världen genom att ställa ut bilderna. Att hänga ut printar blir något annat än att se bilderna på en dataskärm.
– Och om jag får önska fritt så skulle jag ställa ut i New York, säger Sussie med ett hoppfullt leende.
Att våga satsa och följa sina drömmar är något av ett motto för henne. Och de som besöker hemsidan förstår snart att hennes liv inte alltid har varit en dans på rosor.
– Jag har inga föräldrar i livet längre, och har därför insett att livet är kort. Man måste ta vara på det man har och våga satsa. Att följa sitt hjärta är något jag gör genom fotograferandet. Jag vill inte vakna upp en dag och känna »varför tog jag inte den där chansen«. När jag under en period jobbade inom hemtjänsten fick jag ofta höra kommentarer som »jag ångrar att jag inte vågade mer«.
Annons
Det är något som Sussie i alla fall inte tänker säga i framtiden.
