Krönika: Alla dessa format

Andra format som till exempel storformat, halvformat och aps tycker jag är för udda för att jämföra rakt av med valet vi idag har att göra mellan 24x36 mm (fullformat/småbild), 18x24 mm (APS-C) och Four Thirds (13x17 mm).

Mellanformatet

(120/220-film: 6x6, 6x7, 6x9 cm) såg jag som givet för en landskapsfotograf eller porträttfotograf som tekniskt ville ta steget fullt ut. Bilderna behövde inte vara överdrivet stora i tryck för att jag skulle tycka att jag såg tydlig skillnad. Detaljrikedomen imponerade på mig. Att jag själv aldrig tog det klivet var främst en kostnadsfråga, men även att mycket av mitt landskapsfotograferande skedde på resa. Alltså »resa« och inte »fotoresa«. Då fungerar det inte så bra att bara få ut tolv bilder per film. För att inte tala om att man helst alltid bör ha stativ när man fotograferar med mellanformat!

När jag för tio år sedan började se bilder i tryck från digitala systemkameror med sex megapixel upplevde jag någon slags liknande fascination som när jag tittat på bilder från mellanformatskameror.

Trots att bilden inte var större än ca 21x14 cm syntes en renhet och skärpa som jag inte hade sett tidigare. Idag när kamerorna dessutom har betydligt högre upplösning än sex megapixel blir steget upp till ett större sensorformat inte lika avgörande. Åtminstone inte gällande detaljrikedom.

Likafullt finns det alltid en lockelse till ett större format. I och med Nikon D600 och Canon 6D finns det rekordmånga modeller som har en 24x36 mm stor sensor. Om man jämför med att förr byta upp till mellanformat så är språnget till 24x36-formatet betydligt enklare att ta. Objektiven är billigare och i bästa fall har man dem redan. Detta ifall man fotograferat med samma kamerasystem med 18x24-formatet, även om inte alla objektiv passar för båda formaten.

Enklaste förklaringen till att vi har olika format är att en stor sensor kostar väldigt mycket mer än en liten. Visserligen blir både kamera och objektiv mindre med en liten sensor, men om prisskillnaden inte funnits hade kameramarknaden troligtvis inte sett ut som den gör nu.

Kanske hade aldrig Four Thirds-systemet blivit till. Det systemet hade dessutom svårt att finna sin plats på marknaden fram till att man verkligen satsade på att bygga små kameror. Det i och med att man tog bort den optiska sökaren och kamerorna kunde bli så kallade spegellösa.

Så vad är då grejen, varför är det så mycket bättre att exponera en större yta som 24x36 mm än 13x17 mm? Det går så klart att analysera tekniska fördelar men eftersom fotografering som bekant handlar om att förmedla känslor vill jag börja i den ändan. Det kortare skärpedjupet som man får med ett större format är till exempel endast en teknisk skillnad, inte nödvändigtvis en fördel. Men det ger en uppenbar skillnad i känsla. Både för hur man fotograferar och i hur resultatet ser ut.

Vissa menar att perspektivet blir annorlunda när man fotograferar med de längre brännvidder som krävs på ett större format. Det har jag lite svårt att förstå. Så länge man står på samma plats ser man ju bara det som syns från denna plats. Men det finns många andra uppenbara skillnader. Som att sökarytan oftast blir större och att kamera och objektiv oftast blir större och därmed på ett känslomässigt sätt mer »riktiga« att jobba med.

Den största tekniska fördelen är att du får större möjligheter att fotografera i svagt ljus i och med att bildkvaliteten vid hög iso-känslighet är bättre. Den allra högsta detaljrikedomen i en bild får man även med de största formaten. Det ryms helt enkelt fler pixlar.