Krönika: Det är bilden som räknas

På sätt och vis är det ganska naturligt – jag måste ju ha en kamera för att kunna ta bilder. Men många sätter likhetstecken mellan kamerans prislapp och kvalitén på de bilder jag har möjlighet att ta. Det är att ha helt fel utgångspunkt för sin fotografering anser jag.

Självklart kan det ibland vara så att situationen kräver att jag använder ett riktigt flaggskepp för att lyckas ta bilden, men andra gånger räcker det bra med en betydligt enklare kamera. Det fick jag själv klart för mig när jag gjorde min praktik under bildjournalistutbildningen. Jag var fotograf på Aftonbladet och åkte runt på en mängd olika jobb, där varje situation krävde sin typ av utrustning.

Jag kommer att tänka på två olika tillfällen, ett där jag använde ett 500 mm teleobjektiv och ett annat då jag hade en kompaktkamera i handen. De olika utrustningarna handlade bara om en sak – att optimera möjligheten att ta bilden.

Situation 1

En bitande kall februarikväll blir jag utskickad till Drottningholms slott för att byta av en fotograf som har stått där i flera timmar. Kronprinsessan Victoria och prins Daniel har nyligen annonserat sin förlovning och just i kväll pågår en privat förlovningsfest. Jag kommer fram strax före tio och så fort jag kliver ur bilen känner jag hur kylan attackerar en, det är 15 minusgrader. Tur att jag satt på mig dubbla långkalsonger och täckbyxor ovanpå det.

Jag växlar några ord med min kollega som lånar ut sitt 500mm-objektiv. Det kommer att behövas eftersom uppdraget är att bevaka en dörr cirka 150 meter innanför avspärrningarna. Där kommer gästerna att gå ut när väl festen är slut. Jag monterar upp stativet med kameran och står och stirrar på en dörr, i flera timmar.

Först någon gång efter klockan ett öppnas den, människor kommer ut och bilar körs fram. Jag knäpper bilder frenetiskt utan att egentligen se vad som händer, för min andedräkt har immat igen sökaren. Men när jag efteråt tittar igenom bilderna ser jag att jag lyckats fånga några kungligheter, uppdraget är slutfört och det hade aldrig gått utan det rejäla teleobjektivet. Utrustningen var nödvändig för att ta bilden.

Situation 2

Metallica är i Stockholm för ett antal spelningar i Globen. Konserten är slut och gruppen har begett sig till Café Opera för att festa. Jag får i uppdrag att bege mig dit för att försöka ta några bilder.

Bildredaktören räcker över en liten kompaktkamera som han säger att jag ska använda. Vadå – jag är ju en riktig pressfotograf, tänker jag innan det står klart för mig att det här uppdraget handlar just om att inte se ut som en sådan. Jag ska låtsas vara en vanlig besökare på Café Opera som råkar få syn på hårdrocksgruppen. Och med en liten enkel kamera är tanken att det ska bli lättare att ta bilden.

Väl framme upptäcker reportern och jag att Metallica befinner sig i ett speciellt VIP-rum som vi inte har tillträde till. Men vi knackar på, kommer in, och står helt plötsligt en meter från sångaren James Hetfield. Jag tar snabbt upp kameran, som så klart har gått ner i något slags viloläge. Starta nu då, tänker jag samtidigt som jag känner hur någon föser mig ut ur rummet. En livvakt.

Utanför rummet svär jag lite över kameran, men inser samtidigt att det kanske ändå var bra att vi uppfattades som fans till gruppen. Med stora systemkameran hade nog livvakten inte varit lika generös.

Några försök senare får jag hur som helst till en bild, uppdraget är slutfört och vi kom därifrån helskinnade. Även här underlättade utrustningen för att lyckas ta bilden – och det är ju det som räknas.