Krönika: En rättvis bild av verkligheten

Vi har nog alla sett pressfotografen Paul Hansens vinnarbild från Gaza, som han sen blev anklagad för att ha manipulerat. Detta visade sig bara vara falska påståenden efter att WPP hade låtit experter granska bilden. Men debatten var igång och den var intressant. För visst hade Paul Hansen redigerat sin bild i den bemärkelsen att vissa områden hade gjorts ljusare och andra mörkare. Något som knappast kan anses vara manipulation, så har ju alla fotografer gjort i alla tider. Men ändå vill WPP ytterligare förtydliga hur mycket du får dra i reglagen för att det fortfarande ska vara en rättvis bild av verkligheten. För inom bildjournalistiken vill vi att ett fotografi ska beskriva sanningen, och inget annat.

Här blir diskussionen intressant – för vad är egentligen sant i en bild.

Med Photoshop går det i dag att skapa bilder som kan se helt fantastiskt verkliga ut, trots att det vi ser är helt omöjligt – titta bara på hur retuschören Erik Johansson trollar med sanningen och fascinerar med sina bilder. Nu är ju inte det bildjournalistik men tekniken finns där för att kunna skapa realistiska bilder av något som inte är sant. Och även om vi nog alla är överens om att klippa och klistra aldrig är okej i bildjournalistiska sammanhang, så måste ju ändå gränsen dras någonstans – inte minst i en tävling som hyllar pressfotografers arbete. Det är en självklarhet.

Men samtidigt tror jag att nya diskussioner om gränsdragningen hela tiden kommer att dyka upp i de här sammanhangen. För skulle det kunna vara manipulation att använda blixt, ett fisheye-objektiv eller att skärpa en bild? Är det manipulation att vänta på en specifik blick eller rörelse hos en människa? Letar jag då efter »min« färdiga bild i huvudet och inte efter den sanna bilden?

Valmöjligheterna när jag fotograferar är oändliga. Jag kan både fånga motivet och välja mitt utsnitt på hur många olika sätt som helst. Jag kan även välja att framkalla bilden i Photoshop på miljoner olika sätt när det gäller färger, kontrast och skärpa. Och oavsett hur jag väljer att knäppa bilden eller efterbehandla den så tycker inte jag att det finns något val som är mindre sant än något annat. För alla bilder måste ju ses ur perspektivet av vem som har fotograferat och hur den personen har gjort sina val. Varje bild är lika mycket ett utsnitt av sanningen som den kan sägas vara manipulerad, och det långt innan den ens har åkt in i Photoshop.

Därför kan jag tycka att diskussionen om hur mycket du till exempel får pjatta i en bild blir ganska löjlig i det stora sammanhanget. När jag väl har kommit fram till det steget i processen så har jag redan gjort en mängd olika val som har inneburit att det finns saker jag inte visar i bilden – för att de kanske hamnade utanför mitt utsnitt. Och det finns saker i bilden som jag tydligt framhäver genom att skugga andra delar av bilden – för det var så jag upplevde situationen när jag tryckte på avtryckaren.

Alla valen gör jag för att komma så nära sanningen som möjligt, eller helt tvärtom – hur som helst tycker jag det blir fel när manipulation bara kopplas ihop med det som sker i efterbehandlingen. Frågan är så mycket större än så.