Krönika: Fotografins magi

De har aldrig blandat framkallare och de är inte så sugna på det heller. Det tycks inte vara timslånga pjattsessioner i mörkret som lockar. Men det är något med filmen. Något magiskt.

Kanske är det en del av det som man förknippar med hipsterismen –sökandet efter det genuina, speciella och svåråtkomliga som ändå paradoxalt nog handlar om att ligga i framkant. Men det är bara det att det snarare handlar om att göra det lätt för sig. Motsägelsefullt? Kanske.

Jag sitter i många handledningssamtal med ångestridna fotoelever. I sig inget konstigt med ångest, all kreativ verksamhet drivs delvis av ångest och det är min uppgift som handledare att hjälpa till att kanalisera den till något vettigt.

Oväntat handlar det nu istället om min egen ångest när jag inte förstår någonting av hur en del elever resonerar. Om bilderna blir intressanta eller inte har plötsligt ingenting med fotografen att göra, utan med utrustningen. Det är något magiskt med själva filmen.

Det sätter bryderier i min lilla hjärna, för jag och många andra fotografer tillbringar väsentlig tid med att förklara för beställare eller närmast sörjande att det inte är kameran eller tekniken som gör bilden, utan vår kunskap, vår känsla för bild, våra idéer, vår kreativitet. Men jag får nu gång på gång höra att det är omöjligt att skapa något intressant om man inte får göra det med en analog kompaktkamera. Och oroväckande ofta motsvarande teori: bilderna blir banbrytande och uppseendeväckande endast av den anledningen att de är analoga. Elevens ångest handlar nu istället om att man inte förstår varför det inte genast blev ett genialiskt projekt som slog världen med häpnad –sorgen över att det stora konstnärliga genombrottet inte kom av sig själv med inköpet av en Olympus mju II och ett par rullar Kodak Portra.

Jag är ingen digitaltaliban och har förståelse för att det finns tillfällen där man av estetiska skäl väljer analog teknik för delar av sin arbetsprocess. Jag kan till och med förstå att det är lockande med negativ färgfilm då man kan exponera lite hur man vill och ändå inte riskera att förlora bildinformation –man kan tyvärr inte med bästa vilja säga att den digitala tekniken är förlåtande. Och om det är för utmanade att lära sig digitala arbetsflöden så står det en fritt att istället alltid fotografera med samma film, scanna med samma inställningar och go with the flow – även om det kommer att bli problem den dag man får ett uppdrag som kräver bredare yrkesmässig kunskap. Är man ideologiskt och konstteoretiskt lagd, läser Barthes, Benjamin och Bazin och vill vila i teorier om det analoga fotografiets indexikalitet och sällsamma mediespecificitet får man gärna hålla sig till det. Alla äro saliga i sin tro.

Men att sätta sin lit till att bilder –oavsett motiv eller konstnärlig vision – blir genialiska endast av det faktum att de finns skrivna med ljus på ett negativ.

Nej, se, den gubben går inte.