Krönika: Har vi blivit tråkiga människor?

Vi sitter i en soffa och pratar film.När såg vi egentligen en riktigt rolig film senast, när skrattade vi så mycket åt en scen att vi tappade andan? Vi funderar. Kanske var det åt Big Lebowski? Eller Dum och dummare? Visserligen var The Hangover bra, men inte lika bra som Hot Shots? Väl?

Det är 2014 och vi är så otåliga att vi inte i lugn och ro kan tänka på detta i mer än fem minuter innan vi måste googla fram en lista över vilka filmer som av experter och andra med åsikter röstats fram som världens absolut roligaste. Till vår glädje hittar vi flera av våra egna favoriter, inte minst klassikern Den nakna pistolen. Vi garvar åt minnen från filmen och beslutar oss för att återuppleva denna veritabla skrattfest.

Sagt och gjort, det tar numera inte lång tid att hitta en streamingtjänst som erbjuder filmen. Vi hinner inte ens ordna med popcorn och förfriskningar innan första scenen rullar på laptopskärmen. Nu blir det humorhögtid med skämt som fullkomligen haglar över oss!

Så tänkte vi, men det börjar väl ändå lite svagt? Vi drar en aning på munnen och småskrockar, det är ju bara början, det roliga börjar väl på allvar när polisbilen låtsas köra på en berg- och dalbana och vidare in i tjejernas omklädningsrum? Och scenen med bävern? Världsklass!

Var tionde minut fnissar vi lite. Ett par gånger anstränger vi oss och stämmer upp i ett stillsamt kluckande. Visst skrattar vi, men det är allt för sällan. Var det så här glest mellan skämten även för 25 år sedan? En kvart innan filmens upplösning sover en av oss, den andre tittar till sin status i Wordfeud. Var vi mer lättroade förr? Eller går tiden långsammare nu? För att stimulera vår känsloapparat till ohanterliga nivåer måste vi numera ha en händelse som överraskar oss med en humorbomb minst var trettionde sekund.

Jag sitter och vaktar min egen utställning på ett galleri.Jag fascineras av besökarna. Många av dem vet inte – eller vill inte veta – att det är jag som är konstnären. Jag får höra ett och annat om mina bilder som jag inte är beredd på. Om jag ens hinner ta in det.

Ett flertal besökare behöver en extra puff för att förstå att man också måste gå in i lokalen för att se några bilder. Ett äldre par skrider in och deklamerar efter knappa tjugo sekunder att det inte är intressant med konst. Två trumpna konststudenter frågar om det finns vin kvar. En äldre man med kamera på magen böjer sig kvickt fram över bilderna och objektivet liksom juckar mot det dyrbara silverpapperet samtidigt som han maler på om att han minsann också är fotograf. Så är han plötsligt borta.

En kvinna tycker att det är konstigt att jag inte skrivit ut exakt var bilderna är tagna. Två yngre män tjurrusar in i gallerirummet och slänger en snabb blick på de stora fotografierna, konstaterar att det nog är måleri (och de gillar inte måleri!) och passerar ut genom dörren innan jag hinner öppna munnen. Väldigt få stannar upp och skapar sig en uppfattning och en egen tolkning av bildmaterialet.

Det är uppenbart att vi numera är så uppjackade på upplevelser att vi inte länge kan låta dem få ta tid. Vi är inte heller intresserade av upplevelser som inte direkt går att avkoda eller ha en tydlig åsikt om.

Det är inte utan att jag tänker att vi alla har blivit väldigt hafsiga och tråkiga människor.