Krönika: MacArnald

Ingen action på schemat, men putsa, diska, tvätta,damma,varje dagär det detsamma och du tänker att det vore härligt att styra över din egen tid. Att släppa lös ditt inre kreativa kreatur och slå världen med häpnad.

Lite i den riktningen gick mina tankar i slutet av 2005. Den fantastiska frilansglamouren hägrade och jag kastade obekymrat loss. Efter två år hade jag en avslutad fotografisk yrkesutbildning i bagaget och minus på kontot – men världen för mina fötter och gott hopp om ett stabilt leverne. Om man bortser från hur marknaden strax tog livet av sig själv med överetablering av fotografer, vänskapskorruption och dumpade timpriser blev jag plötsligt varse nya intressanta problem. Eller om vi för stämningens skull ska kalla dem utmaningar.

Efter semestern hade jag glömt mitt lösenord. Första tanken var att ringa it-supporten –som visserligen skulle sucka uttråkat och säkert häckla mig efter att jag lagt på – men då hade jag också glömt att jag var solo och mol allena som ensamföretagare. Lösningen blev att jag ägnade en hel dag åt att försöka hacka mig in i operativsystemet. Det gick ju vägen, men nog hade jag velat ha ett system med central backup istället för att ha ett lokalt raid-system som likt en magiker åt upp sig själv och de sista spåren av några mycket viktiga bildfiler.

Som nybliven egenföretagare har man många spännande sysslor, till exempel några timmar lokalvård per vecka: ingen annan tömmer varken skräpkorg eller pappersinsamlingstunna. Sedan uppenbarar sig andra behov: kvitton ska samlas och häftas upp, reseräkningar ska skrivas, offerter ska skickas och säljsamtal ska ringas. Moms ska beräknas och redovisas kvartalsvis, pensionssparandet ska ordnas, hemsidan ska uppdaterats och plötsligt har minst 30 procent av arbetsveckan förflutit. Och ingen har köpt mjölk till kaffet.

Man sitter i kreativa möten med osäkra kunder och självutnämnda Art Director-genier som ser framför sig vrålretuschade bilder på en läcker vd ridande på en accelererande Vespa i käftarna på en nilkrokokil nedsänkt i en smörjgrop – men som har budget för en lånad japansk symaskin, ett grönt mjukisdjur, ett syskonbarn som leker stylist och ett generöst arvode på 112,50 inklusive moms. (Ungefär här börjar man längta tillbaka till ett lugnt tisdagsmöte som anställd).

Så kommer man på något sätt överens. Jag svidar om till packåsna och släpar 150 kg utrustning till en till lokal som beskrivits som »mycket rymlig« men visar sig vara en möglig garderob. Där får jag likt MacGyver upp grejorna i taket medelst en vinsch jag meckat ihop av två skruvmejslar, lösa tampar, aluminiumfolie, silvertejp och en tom glassburk. Däremellan måste jag agera taxichaufför, ty den som kör taxin hittar inte i stan, än mindre vet hen hur bilens gps fungerar.

Till slut anländer den stressade vdn och har glömt sin slips. Kavajen är solkad av barnkräks och han har exakt fyra minuter fram till nästa möte. Formgivaren hänger över min axel och kräver en påsiktsbild snarast –och påminner samtidigt om montaget måste vara färdigt om drygt en timme eftersom det är tidig dagishämtning idag.

Ja, det är bara att fyra av ett vinnande leende och trolla med knäna. Att vara fotograf är att vara MacArnald. Och jag älskar det.