Krönika: Nyckeln till framgång

–Ser du inte? Den är perfekt!

Det är inte ofta jag blir stum. Fråga vem som helst som har det tvivelaktiga nöjet att behöva umgås med mig under längre perioder, utmaningen brukar ligga i att få mig att hålla klaffen. Men en kategori människor lyckas nästan alltid: självsäkra fotoentusiaster med en grundmurad tro på lagar och regler och som är övertygade om att fotografi är en tävling. En vanlig spelplan är kvällskurser i fotografi.

När vi äntligen kommit förbi den vanliga kavalkaden av uttjatade teman – makrobilder på insekter, vattendroppar och blommor samt blandade pinsamheter som skaparna envisas med att kalla »fine art nude« (frugans bästa kompis i underkläder) –var det äntligen dags att redovisa veckans uppgift: att i ett reportage skildra mänskliga relationer.

– Jag tycker här att man verkligen kan känna spänningen här när linjerna möts precis i gyllene snittet och liksom lyfter fram känslorna. Sätter fokus på relationen!

Egentligen vill jag skrika högt och lämna lokalen. Istället förblir jag stum.

Jag betraktar en bild, tagen på långt avstånd med teleobjektiv, föreställande ett par som korsar Sergels torg. I ett komprimerat perspektiv släpar de sig höstglåmigt över »Plattans« geometriska figurer. Inte en känsla i sikte. En oengagerande och komplett intetsägande bild. Jag samlar mig och säger just detta, något inlindat och med förslag till förbättring. Kanske

skulle det vara lättare att skapa en till temat fungerande bild genom att ta kontakt, gå närmare, kommunicera?

Får ändå envist mothugg, blir överöst med dokumenterade regler som bevisar att det är en bra bild: Det finns linjer som möts, här ett gyllene snitt, tredjedelsregeln går att applicera och bilden är skarp, ja till och med ut i kanterna eftersom ett testvinnande objektiv använts. Det är en kanonbild.

Men se, jag håller fortfarande inte med.

Det som hindrar mig från att brista ut i vansinnesvrål är det faktum att jag varit där själv och att jag har ett ansvar att hjälpa andra i samma situation.

Fram till för tio år sedan var jag en understimulerad civilingenjör med yrkesmässiga kval. Jag upptäckte en fallenhet för fotografi och slukade all litteratur i ämnet. Jag började gå kvällskurser. Jag stod gömd i gathörn och fegade med min kamera och väntade på att rullatortanten skulle masa sig in i bild så att jag kunde ta bilden precis i det ögonblick hon befann sig i rätt punkt enligt böckernas regelbibliotek. Naturligtvis såg jag till att horisonten inte hamnade mitt i bild –enligt teorin en ointressant komposition. Och ville jag ge tanten lite extra skjuts kunde jag alltid luta kameran. Det gick aldrig upp för mig att jag kanske snarare borde ha gått damen till mötes och skapat äkta mänskligt kontakt för att få till en fungerande bild.

Mina lärare förstod tack och lov inte vad jag ville med dessa hagelsvärmar av regelreferenser. De var inte övertygade om att det var en prisvinnande bild. De förstod inte ens varför man skulle tävla i bild. Och tur är väl det, annars hade jag aldrig lärt mig att kommunicera med bild, inte kommit in på en fotografisk yrkesutbildning och definitivt inte varit där jag är nu, där fotografin är min konstnärliga och kommersiella profession och passion.

Nyckeln till framgång är att känna, leka och prova sig fram. Att utmana sig själv och andra. Att prata om bild med andra än likasinnade. Och inte gömma sig bakom varken gathörn, kameror eller kompositoriska regler.