Krönika: Ockult fotografering

Det märkliga är att de oftast framträder i ganska hårt redigerade bilder med höga kontraster. Mullrande mörka himlar, mustiga hudfärger och kraftiga vinjetteringar. Och så finns de plötsligt där, vibrerande vita glorior som framträder runt bildsubjektens huvuden. Ibland följer hela ljusgestalter med och det är bara några veckor sedan jag såg en liten spökflicka dansa på omslaget till en av landets största dagstidningar.

Den hårda kopieringen är ett slags manér som varit med oss länge, och eftersom redaktionsbilder i allmänhet och nyhetsbilder i synnerhet inte kan retuscheras på de sätt som är vanliga inom kommersiell fotografi är det endast färg och kontrast en bildjournalist har att arbeta med om viss dramatik måste förstärkas.

Problemet är att det ofta är så dåligt gjort. Ja, till och med prisvinnande bilder kan vara så tekniskt dåligt redigerade att man skäms.

Jag har full förståelse för att det är snabba ryck som gäller när man måste redigera en bild ute på fältet, men det kan väl inte så ofta vara fallet?

I alla tider har det funnits sätt att redigera bilder, och en av de vanligaste metoderna, då som nu, är att mörka ner och ljusa upp bilden i partier för att styra betraktarens blick. Detta gjordes på den gamla analoga tiden genom att man med fysiska redskap och fingerfärdighet lät olika mycket ljus träffa fotopapperet i olika sektioner, man arbetade med pjattar (kartongbitar eller färgfilterbitar på en tunn ståltråd) eller efterbelysning med masker (större pappersark med utskurna hål). Det var en konst i sig och att selektivt ljusa upp ett ansikte med rimlig precision innebar att man fick skugga ansiktet med den nogsamt utskurna ansiktsformade pjatten samtidigt som man darrade lite på den för att inte få skarpa kanter mellan ljusa och mörka partier.

Vi skriver 2014 i kalendern och uppenbarligen kör många bildjournalister med liknande teknik, men nu har de hittat ett skuggverktyg i Photoshop som till deras glädje fungerar nästan likadant. Men det här med att klippa ut kartongbitar i lämplig form och storlek, det vill sig inte göras på samma sätt i Photoshop. Kort sagt: det är uppenbarligen svårare än många tror att göra en välgjord mask för ett justeringslager.

Frågar du nybakade yrkesfotografer (som gått en bra utbildning och lärt sig bildbehandling på en rimlig nivå) eller utbildade bildbehandlare så är en välgjord mask a och o och endast i undantagsfall är det komplicerat. Resten av gänget tycks otåligt välja metoden ”hellre än bra”, snörar på sig ett par boxhandskar och vevar runt lite på måfå med skuggverktyget så ansiktet (och en bit runtom) kommer i ljusare dager.

Det de inte vet är att de då skriver kontrakt med Hin håle själv. Och att de därmed för evigt är dömda att göra bilder som hemsöks av dansande vålnader.