Krönika: Perspektiv på bildtillvaron

Vi talar om kreativitet och energi, att man måste ha drivet att utvecklas och hela tiden skapa något nytt och unikt för att ha en chans att slå sig fram i en tuff bransch. Men också att det är guld värt att ha varit med så pass länge att man kan se tillbaka på gamla arbeten och ta tillvara på erfarenheterna – oavsett om man är nöjd med resultatet eller inte. Endast ett nykläckt geni tycker att allt hen skapat är lysande. Vi andra som sorteras i kategorierna »erfarna«, »normalbegåvade«, »självkritiska« eller bara »gamla« tycker dock att det kan vara lite beklämmande att uppleva sina tidigare verk.

Man blir oavbrutet påmind om att man aldrig är bättre än sitt senaste alster och att man ständigt måste vara på hugget – samtidigt nafsar historien en i hasorna och påminner om mindre lyckade idéer. Ett problem i alla skapande yrken – att vara musiker och förföljas av daterade inspelningar från en mindre smickrande era, eller att gräva fram målningar från manierade och marinerade sessioner i ateljén.

På flyget läser jag en krönika av författaren Thomas Engström i nyhetsmagasinet Fokus. Han berättar om våndan av att läsa igenom det man en gång skrivit och jämför det med att »se sig själv på film från någon fylletillställning där man hållit tal«. Det är inte själva texten som verkar skrämma honom utan bilden av honom själv som upphovsman. Att han inte kan relatera till den person han var då han skapade. Det känns igen, även om jag (och säkert många med mig) ofta är lika obekväm med att konfronteras med de faktiska verken.

Fram tills för några år sedan föll mindre lyckade bilder i glömska relativt snabbt. Numera slutar de aldrig att håna en eftersom de hänger kvar på Internet i en evighet. Tiden får allt svårare att läka våra sår. Men till slut händer det något hos oss själva, vi måste bara vänta tillräckligt länge innan vi får ett nytt förhållningssätt. De bilder vi tog igår kan ge oss skamsköljningar, kanske till och med de vi tyckte var fantastiska så sent som förra hösten. Snabbspolar vi istället tio år framåt får vi ett så pass långt perspektiv att vi kan koppla loss verken från oss själva, se dem utifrån och ställa dem i relation till ett sammanhang och en tidsanda. Den där bilden påminner oss då om en viktig period i livet och vi har överseende med fel och brister. Vi kan uppskatta den vi en gång var.

Ett sätt att komprimera tiden är att gå en utbildning, där utvecklas man så snabbt att de här tio förlåtande åren komprimeras till ett eller kanske två. Under sista handledningen för läsåret sitter jag med en elev och tittar igenom bilder från uppgifter som gjorts sedan utbildningens start. Hon vrider sig i vånda och generas över bilder som stolt visades upp för bara en månad sedan. Vi gräver oss längre ner i katalogen och hittar de årsgamla ansökningsbilderna, de hon brukar jämra sig högljutt över. Den här gången är det annorlunda. Hon säger plötsligt att hon nu ändå kan se något fint i dem.

Efter en stunds tystnad utbrister hon: »Om inte annat ser jag ju att jag utvecklats otroligt mycket!«