Landskapsfoto: Få bättre kompositioner – Hans Strand tipsar

Innan vi börjar fotografera ger landskapsfotografen Hans Strand några första tips.

– Tänk på dispositionen när ni bygger bilder: hitta en klippa i förgrunden som har någon skön form eller färg, ett mellanparti med havet och horisonten och sen en bakgrund med en himmel där det kanske är några fina moln.

Vi befinner oss i nordvästra Skåne, på Kullahalvön, och de dramatiska klipporna som stupar ned i havet vid Kullens fyr är platsen för vårt bildskapande. Zoom Fotoresor i samarbete med Kamera Bild har bjudit in till workshop, och Hans Strand är fotografen som delar med sig av sin kunskap.

– Att i ett hörn ha en stor svart sten eller något helt vitt är inte så smart, då blir det en ögonmagnet som förstör hela kompositionen. Så innan ni trycker av, kolla alltid de fyra hörnen – att de är schyssta. Där ska ni inte ha något som suger åt sig blicken. Hörnen ska vara harmoniska.

Hans tipsar även om att rörelseoskärpa kan vara vackert för att ge liv åt havets vågor. Men då ska det göras på ett genomtänkt sätt.

– Min erfarenhet är att vågorna blir snyggast om de rör sig på en halv sekund. Då får man en skön rörelse med bibehållen textur i vattnet. Det blir inte bara rök av det. Men vill ni ha havet som ett bonat golv, då är det långa tider som ­gäller, säger Hans och tillägger att det finns exponerings­tider som helt ska undvikas:

– Till exempel vågor som rör sig på en 15-del eller 30-del. Det blir bara en oskarp våg, men inte någon skön oskärpa. Om man har något som rör sig i bilden, se till att det rör sig rejält. Rör det sig för lite blir det bara en oskarp bild.

Till sist, en uppmaning innan det är dags att börja fotografera:

– Se upp var ni sätter fötterna. Vrickrisken är stor.

Vill bli inspirerad

Så är det. Terrängen är svårforcerad och bitvis ganska riskfylld. Nere vid havet plingar mobilen »välkommen till Danmark«. I skuggan från bergskammen tycker tekniken att vi lämnat Sverige.

Känns nästan lite exotiskt i dessa tider då utlandsresor inte hör till vanligheten. För deltagaren Birgitta Krafft har workshopen varit något hon sett fram emot sedan i våras.

– Jag var så trött på covid-situationen, kände att jag inte gjorde något. Jobbade hemma, var hemma på helgerna. Det sociala livet var borta, så när jag anmälde mig i april tänkte jag att det här blir bra till hösten för att ha något att se fram emot när vi har den här tråkiga situationen med covid.

Under workshopen håller vi alla avstånd till varandra och doften av handsprit slår ibland emot en. Men ute bland klipporna behöver vi inte oroa oss för trängsel. Här finns det gott om plats. Birgitta har monterat upp sitt stativ och söker efter en spännande komposition. Hon ser ut att vara tillfreds.

– Att gå ut i naturen och fotografera är ett sätt för mig att koppla av. Då är jag bara där. Stressen sjunker när jag kommer ut med kameran, säger hon.

Men att vara 15 fotografer på en workshop är inte alltid så fridfullt.

– Det är stressigt, säger Bengt Öberg som har tagit sig en bit bort från de andra för att kunna söka motiv på egen hand.

– Det är lite som när jag jobbade på tidningen och var ute på något stort evenemang, där man hade 15 fotografer omkring sig som alla slogs om bilden. Jag får lite »flashback light« kan man säga.

Bengt skrattar åt jämförelsen. I dag är han pensionerad pressfotograf med över 30 år på Bohuslänningen bakom sig, och dessförinnan Aftonbladet och GT. Trots sin stora er­farenhet tycker han att workshops av det här slaget är stimulerande. Det är hans fjärde Zoomresa.

– Jag kan ju allt det tekniska, har inget problem med det. Jag vill mer ha inspiration, träffa andra människor och komma till nya platser, berättar Bengt som är vid Kullens fyr för första gången.

Miljön tycker han är spännande.

– Det som intresserar mig mest är de olika färgerna i klipporna, det röda och det svarta. Jag är egentligen inte så intresserad av havet och horisonten utan vill jobba mer med detaljer kring berget.

»Kompositionen är det viktigaste«

Ute till havs strilar helt plötsligt solstrålar genom ett hål i det övrigt ganska täta molntäcket. Många riktar sina kameror ut mot vyn, fascinerade av ljuset. Även Hans, men han förklarar för mig att bilden måste bestå av mer än bara ett fint ljus.

– Det blir ingen bild med bara de där solstrålarna nere vid vattnet, det gäller att hitta ett motiv där man kan ha solstrålarna som en komponent i motivet. Det är inte lätt och det kan bli en väldig stress i och med att ljuset inte varar i en evighet. Man springer runt som en tätting och försöka hitta något snyggt. Medan man en dag med gråväder har all tid i världen att hitta en intellektuell komposition.

Men ljuset är en viktig ingrediens?

– Det är en sådan klyscha. Man snackar »ljuset är så viktigt, allt handlar om ljus«. Visst, det är klart som fasen att det är viktigt med ljus, utan ljus blir det inga bilder. Men kompositionen är det viktigaste. Man kan leva med ett platt ljus om det är en fantastisk komposition. Men ett fantastiskt ljus och en dålig komposition – det blir ingenting.

Att enbart låta ljuset styra är alltså inte så spännande, förstår jag av Hans svar. Han tycker dock att det är precis vad många gör.

– Det finns inom landskapsfoto en tendens att bara fotografera morgon och kväll, när det är som vackrast. Det är lite romantiserande.

Soluppgångar och solnedgångar är inte ett signum för honom, och han förklarar med glimten i ögat varför:

– Som norrlänning och lite halvdeprimerad typ gillar jag inte när det är för romantiskt och tokvackert. Det får gärna vara kärvt. Jag tycker det är befriande att se kärva bilder. Jag gillar inte heller att äta så mycket dessert. Jag föredrar förrätt och huvudrätt men söta efterrätter är inte min grej. Soluppgångar och solnedgångar tycker jag är lite som bananer och glass, med sirap på.

En bra position

På de flesta av deltagarnas kameror sitter det vidvinklar monterade. Det är vad Hans har rekommenderat för att kunna fånga miljön vi befinner oss i. Men att jobba meden vidvinkel är också en utmaning. Hans förklarar varför:

– När du fotograferar med vidvinkel krävs det att du fyller ut bilden, att det inte blir glapp i den. För det är det vanligaste felet med vidvinkel, att det blir tomt med för lite information. Det gäller att fylla ut bilden med en intressant förgrund, ett mellanparti och en bakgrund.

Vidvinkel är grejen för honom, han tar 90 procent av alla sina bilder med 35mm eller ännu mer vidvinkel, inte sällan 15mm. En zoom går också varm hos honom, på 15–30mm.

– Det är det bästa som hänt mig, den zoomen. Med den kan jag hitta det exakta utsnittet.

Men trots zoomens fördelar framhåller Hans även vikten av att röra på fötterna. Det är med hjälp av dem han hittar en bra position.

– Nummer ett är positioneringen, sen kommer kompositionen. Arbetsflödet är att först hitta en position, sen tar jag upp kameran och börjar söka av landskapet.

Då händer det att han justerar sin position något, för att förändra perspektivet. En decimeter åt sidan kan ge en helt annan upplevelse, om han fotograferar med vidvinkel.

– Det gör vidvinkelfotografering väldigt komplext jämfört med tele där din egen position nästan inte har någon betydelse alls. Du får samma bild om du förflyttar dig två meter åt sidan, eller kanske till och med tio. Men med vidvinkel blir det en enorm skillnad. Och när man får till det med vidvinkel så blir sådana bilder mycket mer intellektuella – de får djup och blir mer spännande att titta på.

Lär sig nya funktioner i Lightroom

Dag två på workshopen börjar med redigering. I hotellets konferenslokal är vi alla utspridda vid våra datorer, för att gå igenom bildskörden från gårdagen. Hans går runt till var och en och ger feedback – som till Peter Hägglund. »Vad pratade ni om« frågar jag honom.

– Det var om hur man drar i reglagen och att det är lätt att ta i lite för mycket, vilket jag gillar. Jag gillar höga kontraster men Hans säger att han inte gör det.

Tyckte han att du hade gått lite för långt?

– Jo, men så var det väl. Det är jättesvårt att få en bild som liknar det du såg och upplevde. Det är därför man drar lite i reglagen, för att få det att likna det man egentligen kände. Och det är väl känslan det handlar om.

Agneta Larsson tycker att hon har utbyte av de andra, även under redigeringen.

– Man hittar nya grejer, inställningar i Lightroom som jag knappt visste att de fanns. Jag fick en idé som jag inte tänkt på, att när man lägger en vinjettering i bilden kan man även påverka färgtonen i den. Att göra det i centrum lite varmare och de mörka ytterhörnen lite kallare.

Genomgående bland alla samtal som Hans har med deltagarna tycks det handla om att inte dra på för mycket. Jag får en förklaring varför:

– Jag tycker less is more. Jag är ganska konservativ, jag vill att bilderna ska se ut som det i princip såg ut, med små modifieringar. Jag drar inte på mättnad och kontrast, utan försöker hålla det på så låg nivå som möjligt. Ofta handlar det om att balansera ljus i en bild, där en del kanske är för ljus och en annan för mörk. Att matcha dem mot varandra, det är väl det jag gör främst. Som det klassiska pjatta i mörkrummet, säger Hans.

Är det så för en landskapsfotograf,om man följer regelboken?

– Nej, det finns ju egentligen ingen regelbok. Men jag ser mig som en dokumentär fotograf. Och det dokumentära värdet är viktigt för mig, att det med vekligheten är överensstämmande. Jag vill inte få ryktet om mig att vara en kitsch-nisse som bara drar på för att impa. Jag jobbar inte på det viset.

Men något som Hans däremot gör, är att han vid en fotosituation ofta tar flera bilder av samma motiv där han fokuserar på olika delar. I redigeringen sätter han sedan samman dem med hjälp av programmet Helicon Focus, för att få ett långt skärpedjup. Fokusstackning kallas tekniken.

– När en bild får teknisk briljans rätt igenom, att det blir knallskarpt från början till slut – det tycker jag är häftigt. Bilden kan då tålas att tittas på från tre decimeters håll, med förstoringsglas om man så vill, och allt är riktigt skarpt.

Du ser det fortfarande som dokumentärt,även om det är flera exponeringar?

– Ja, men det är samma plats och samma utsnitt. Jag har inte förändrat något annat än skärpedjupet. Innehållet är exakt det samma, varken mer eller mindre. Det är bara att det är skarpt rakt igenom.

Hur många bilder sätter du ihop?

– Tre kanske. I några extremfall där jag har fotograferat närbilder kanske jag har tagit upp till tio bilder, men många gånger är det också bara två.

Skogen – en utmaning

Nog om redigering, det är dags att ge sig ut för fotografering igen. Den här gången inleder vi i bokskogarna en bit från havet. Miljön skiljer sig förstås från klipporna, och Hans menar att den bjuder på en annan typ av utmaning.

– Det är ett kaos av linjer, i och med att man har en väldig massa trädstammar och undervegetation som sticker upp. Det är mycket att sortera ut, så här får man använda skallen alltså, den saken är klar. Men man får inte vara rädd för kaoset, tycka att det är för stökigt. Då blir det fel från början. Det gäller att älska kaoset, älska villervallan, för rätt vad det är hittar man en ordning i den. Då blir det extra roligt.

Linjer, ljus och färger är vad vi ska leta efter – i en kombination. Och så det som Hans redan har predikat flera gånger under workshopen: bra hörn.

– Så att man inte har något som drar till sig för mycket uppmärksamhet ute i kanterna. En snygg inramning helt enkelt.

För Hans handlar bra bilder om detta, att de har en stark arkitektur med en uppbyggnad som spelar med geometrier och förhållandet mellan olika ytor.

– Cartier-Bresson var fantastisk i sin bilduppbyggnad. Jag såg en filmsnutt med honom där en journalist ville veta vad som är essensen i hans fotografi. Journalisten ville väl ha något uttömmande svar, men Cartier-Bresson sa »it´s all about geometry«. Och det är egentligen vad det handlar om, att sätta fyra intelligenta hörn och ha en massa spännande geometri. Det kan vara människor, stenar, djur eller blommor – vad som helst. Men konstellationen mellan de här elementen är det som avgör om det blir en spännande bild eller inte. Fotografi bygger på komposition, disposition och olika element i bilden.

»Ett annat självförtroende«

En bit in i villervallan hittar jag Peter Slättberg. Han har ställt upp kameran vid ett mindre träd med annorlunda former, men den ljusa himlen tycker han stör och drar till sig för mycket uppmärksamhet. Jämfört med gårdagen menar han att bokskogen är mer svårjobbad.

– Klipporna var lätta att ta till sig. De är vackra och med ljuset vi fick så blev det dramatiskt. Men här är det en utmaning att hitta något i det röriga, att hitta inramningar för att få djup.

En bit bort har Birgitta Krafft lagt sig ned på marken bland de nedfallna löven, för att fotografera rakt uppåt. »Riktigt coola« tycker hon att bilderna blev. Annars är hon inte så förtjust i skogsmiljön.

– Den kanske inte inspirerar mig lika mycket. Att fota grenar i kaos är inte riktigt min grej. Vattnet är mer min grej.

Vilken tur då att vi ett par timmar senare är tillbaka nere bland havsklipporna. Den här gången så nära vattnet att vi kan stoppa fingrarna i det. Birgitta sätter på ett nd-filter på sitt objektiv för att kunna fotografera med en längre slutartid. Hon frågar Hans vad han anser om filter.

– Jag är inte anti-filter, men tänk på vad du vill uppnå. Jag har sett folk som står och fotograferar stenar med tio-stegs-filter, och då börjar jag fundera »vad fasen tror du ska hända med den här stenen på tre minuter«.

Han använder själv filter emellanåt, som när han vill fånga vågor på en halv sekund trots att ljuset egentligen inte tillåter det.

– Är det för ljust kan det vara svårt att komma ned till en halv sekund. Då får man kanske slänga på ett tre stegs ­nd-filter. Det är vad jag oftast brukar köra med, ibland kanske sex steg. Men det är sällan jag tycker att man har behov av tio. Det är kanske mitt på dagen, om man vill ha en rejäl rörelseoskärpa.

Birgitta har fått på filtret och ställer in en exponeringstid manuellt.

– Jag fotade alldeles för mycket med autoinställningar förut. Nu har jag lärt mig använda de andra funktionerna mycket bättre, säger hon och fortsätter:

– Under workshopen har jag fått bra tips i komposition och hur man ska tänka med inramning och sådant. Jag tar med mig ett annat självförtroende när det gäller fotografering och framför allt att det har blivit roligt att fotografera igen – för jag hade tappat det lite.

Att leda en workshop tycker Hans är stimulerande även för honom själv. Det finns alltid något han lär sig av deltagarna.

– Man ska inte tro att man kan allt, då är man naiv. Jag lär mig alltid saker, det är kul. Sen är det roligt att förmedla ett budskap och sända ut lite idéer.

Vad har du annars på gång framöver?

– Just nu är det inte så mycket på grund av pandemin. Men jag är i startgroparna för att fortsätta »Manmade Land«-projektet, som visar människans påverkan på jorden.

2018 kunde dessa bilder ses på Fotografiska, landskapsbilderna av jordens yta som Hans hade fotograferat från luften.

– Det börjar bli oundvikligt att bortse från människans raserande kraft på jordens yta. Om man flyger och tittar ned på jorden under sig, så ser man nästan ingenting som är ­original längre utan allt har människan varit och bökat i. Du ser spår av människan överallt, till och med uppe i Arktis. Och det är intressant. Vi har gått in i en ny tidsepok: ­antropocen, människans tidsålder. Vart den tar vägen vet vi inte men det ser ju inte så jättebra ut med befolkningsökningar, föroreningar, temperaturhöjningar och havsnivåhöjningar.

– Det är lite i de fotspåren jag håller på att harva nu, och det vill jag fortsätta med nästa år – om man bara kan röra på sig lite mer fritt, säger Hans avslutningsvis.