Lars Dareberg: 20 sekunder

Smile! säger fotografen. Det kan mycket väl vara det vanligaste citatet från fotografer världen över. Men måste man alltid se glad ut på bild?

Jag återkommer till det, tänker jag. Först en annan historia.

Året var 2015 och Malmö FF lottades i Champions League mot Zlatans Paris St Germain där han spelade på den tiden. Malmösonen skulle komma hem till Malmö och spela fotboll på den allra högsta nivån igen. Det var upplagt för fotbollsfest och Zlatan själv betalade för en storbilds-TV på torget i stan. Så slapp kommunen ta den smällen och alla som ville se matchen kunde det.

Själv tänkte jag att jag skulle göra en bok om de historiska 90 minutrarna. Jag förstod att det skulle bli svårt att täcka allt på egen hand så jag köpte in några kollegor den där regniga novemberkvällen. Jenny Leyman skulle hjälpa mig med att fotografera folket på torget i stan och Johan Bävman skulle fokusera helt på publiken som såg matchen. Peter Holgersson, Torbjörn Jakobsson, Jonas Lindkvist och jag själv skulle fokusera på matchen. I veckor innan matchen hade jag tjatat på Malmö FF att jag ville ha några minuter själv med Zlatan innan matchen för en bild till omslaget på boken. Kunde de hjälpa mig med det? Tid med Malmö FF:s stjärna Markus Rosenberg fick jag och det porträttet skulle fylla baksidan tänkte jag, så det hade varit så bra med ett porträtt på Zlatan till omslaget. Några dagar innan matchen fick jag besked att Zlatan bara ställer upp till den TV-kanal som äger rättigheterna till hela Champions Leauge, det måste han göra. Jag fortsatte tjata och dagen innan match skulle Zlatan hålla presskonferens för media på stadion och innan den skulle det nog gå, fick jag veta. Jag fick 20 sekunder. Med noggrann förberedelse, en bakgrundsfond som hängde på plats och det största pressuppbåd som någonsin skådats i Malmö utanför det lilla rummet jag fått tilldelat mig, var jag beredd.

Zlatan kom sent och vi hejade och så ställde han sig vant på det tejpade kryss jag fixat på golvet och så log han. Vi tog 6 snabba exponeringar, sen bad jag honom vara allvarlig på några bilder och så fick han blunda på de sista knäppen och sen sa jag tack. Både han och hans följeslagare kollade på klockan och sa att jag hade tid kvar. Det behövs inte, sa jag, det blir bra såhär och så gick jag ut genom dörren till den lite förvånade presskåren.

Malmö FF förlorade med 0-5 och dagen efter väntade två inköpta formgivare som snabbt satte ihop boken. Tio dagar senare fanns den i julhandeln. Det var en stressig och dyr produktion och den hade säkert sålt lite mer om Malmö inte blivit så utklassade, men det lärde mig mycket.

Inom fotografin finns såklart massor med regler och bestämmelser på hur allt ska se ut.

Varje område har dessutom sina egna regler och det är när du bryter dem som det oftast blir bäst. Bara du vet när du ska göra det och med vem. Jag tycker inte alla måste se glada ut på bild, tvärtom. Varje porträtt har sin charm så fastna inte för mycket i regler och bestämmelser. Prova att nästa gång du tar ett porträtt så behöver personen inte skratta för fullt. Eller kan den blunda kanske?

I vår artikel "Lars Dareberg är Kamera Bilds nya krönikör" kan du läsa mer om Lars Dareberg.