Lars Dareberg: Att bryta egna normer & tankar

När jag 2014 sa upp mig från Sydsvenskan där jag jobbat många, många år och blev frilans har jag hållit kvar vid det där såklart, det är den skolan jag kan, det dokumentära berättandet. Men idag när jag ska bildsätta något som inte behöver vara helt sant så att säga, så kan mina gamla regler vara i vägen. När jag av Moomsteatern i Malmö får frågan om jag kan bildsätta deras ensemble tackar jag direkt ja till det, jag gör en del uppdrag till dem nämligen.

Första gången jag stötte på dem var jag med på turné nere i Slovenien, då som pressfotograf utsänd för just Sydsvenskan. Moomsteatern är speciell på många sätt. Dels är ensemble anställd med sina funktionsvariationer en del av det, men med det följer också en fin övrig personal som alltid ger en bra magkänsla, jag åker alltid därifrån med en glädje i kroppen, det är jag tacksam för.

Inte bara för att det är ett bra gäng, utan för att teatern också bryter normer och tankar kring så mycket. När pandemin kom och deras föreställning »The Erased« direkt fick ställas in hade Mooms, liksom alla andra problem. Vad ska vi göra nu? Hur ska vi sysselsätta vår personal?

Ur det föddes en tanke att bildsätta varje enskild skådespelares tankar kring just den förställningen som var och en berättade för den konstnärliga ledaren Pelle Öhlund på teatern om.Jag fick fria händer att sedan komma på en idé till en bild på var och en, efter deras berättelse.

Med mina egna skisser i handen och med mitt bagage insåg jag att det är svårt att få ihop tanke och verklighet med slutresultatet. Det blev för platt, så jag måste bryta några egna normer och tankar.Så jag tog hjälp av retuschören Filip Sigholm som hjälpte mig med den sista finishen av bilderna.

Med det blev det väldigt mycket bättre och det var också roligt att se att jag kom över en egen personlig tröskel tror jag. Jag behöver inte göra allt själv och allt behöver inte vara »sanning«.

Dennis Mortensson spelar pappa i pjäsen och han älskar när han blir arg och slår sönder en stol eller två, berättade han. Jag köpte en billig soffa som stank av cigarettrök och några stolar och så drog vi ut i skogen – ja, av någon anledning tänkte han sig det också.

När jag var med teatern på turné i Slovenien hamnade vi på en restaurang med ett band som spelade lugn dansmusik. Efter desserten frågande Niclas Lendemar, en av skådespelarna i ensemblen om vi skulle dansa. För att komma undan det skyllde jag på att vi båda är män och han svarade snabbt: »Åhh nej, är du sån, full av fördomar och regler«. Sedan dansade vi.

Det är fint och nyttigt att komma ur sina egna normer, tankar och vanor ibland, det hjälper teatern mig ofta med, oavsett om bilderna är sanna eller inte.

Bara jag väljer det till rätt sammanhang.