Lars Dareberg: Den fotografiska kicken

USA skulle möta Kanada i ishockey. OS i Salt Lake City var i full gång och hela staden laddade för matchen. Mina skrivande kollegor skulle köpa pizza och ha en myskväll på hotellet var det sagt. Så fick jag höra att det samma kväll var rodeo i stan och att cowboysen inte var särskilt intresserade av OS-hockey. Jag söker ofta efter de där fotografiska »kickarna«. Nu har jag fotograferat så länge så det krävs mer och mer för att jag ska gå igång ordentligt.

Jag åkte dit och möttes av glada och förväntansfulla människor. Alla i cowboyhatt. När det väl började så kunde jag komma riktigt nära och jag hade ärligt talat inte sett något likande tidigare. Jag fotograferade och var i den där berusande känslan, med bilder överallt. Jag fyllde minneskorten. Det är precis den känslan jag ofta söker efter. Jag vill ha mer, mer, mer.

En annan gång åkte jag till England för att bevittna ett motionslopp de kallade »Tough guy« och där i leran kom precis samma känsla som på Rodeon i USA. Tanken var att jag skulle ta ljud och så men glömde helt bort det i euforin av att fotografera. Jag såg bilder överallt och glömde tid och rum. Att jag var lerig upp till magen var heller inget jag tänkte på. Jag älskar den där känslan, men undrar ofta om den verkligen är sund? Eller så är det just det som är fotografi när det är som bäst. Som för svampplockaren som finner den där dungen i skogen full med kantareller och jakten efter den. Ofta går det väldigt, väldigt långsamt och ibland så smäller det bara till.

För att stilla min längtan efter den där känslan flög jag också ner till Grekland en gång för att fotografera något de kallar »Clean monday«. Förväntningarna var höga och jag hade nog inte riktigt en aning om vad jag kunde vänta mig. På inrådan av någon på plats köpte jag skyddsdräkt till mig själv och plastade in mina kameror innan det hela började. Prick 14:00 var det igång och det var tur att jag skyddat mig någorlunda. Mjölkriget var i full gång med färgat mjöl som fyllde stadens alla gator. Även mig såklart och jag fotograferade för fullt och visst var den där känslan där igen? Känslan av att tappa tid och rum och fotografera som en galning. Minneskorten fylls och det där ruset jag pratar om kommer till mig. Kalla det galet, men det är som en lyckad jakt där det jag jagar är det fullt av. Det kan ligga något i det här med att resa för att se med nya ögon och du känner förhoppningsvis igen dig. Att komma bort och se med nya ögon på ett eller annat sätt.

Numer har jag svårare och svårare att finna den där lyckan eller ruset, jag har nog hållit på för länge, men drivet finns ständigt där ändå. Vad finns bakom det där hörnet, finns det något nytt spännande? När jag kom tillbaka till min lilla hyrbil lade jag av mig mina inplastade kameror och hade två nya, rena i bagagerummet som jag kunde fortsätta jobba med, nu när mjölet var slut. Det visar sig inte vara det och glädjen att kasta det sista på en helt ren fotograf var ännu roligare. Men i fickan hade jag helt fulla minneskort och den känslan är så fin.