Intervju
Lindsten & Nilsson skapar porträtt med en historia
Fotografduon Henric Lindsten och Joel Nilsson har gått från det dokumentära till mer arrangerade porträttbilder – men alltid med slumpen som en viktig faktor. Det var när Lindsten & Nilsson upptäckte blixtljuset som deras fotografering tog en helt ny riktning.
I en källarvåning i Kärrtorp i Stockholm tar Lindsten Nilsson emot med nybryggt kaffe. Här har de sitt kontor tillsammans med tre andra fotografer, alla tidigare studenter vid Nordens fotoskola på Biskops Arnö. Men Henric Lindsten och Joel Nilsson samarbetar mer än de andra på kontoret, eftersom Lindsten Nilsson är ett aktiebolag och de gör alla sina uppdrag tillsammans.
– Andra fotografer som gör den här typen av jobb med mycket ljus och rekvisita har oftast en assistent som bär och hjälper till att rigga ljus. Vi hjälps åt med allt istället, både bärandet, själva fotograferandet och efterarbetet. Och även om en av oss håller i kameran så är det vårt gemensamma ansvar att jobbet blir bra, säger Joel Nilsson.
I dag arbetar de nästan uteslutande med porträttbilder för olika magasin, som de ofta fotograferar med flera blixtar även om bilderna skapas ute i miljö. Men egentligen började Joel och Henric sina fotografkarriärer i en annan ända, den mer dokumentära där extra ljussättning inte hör till det vardagliga.
»Visste knappt vad en bländare var för något«
Joel sökte som 23-åring till Fotolinjen på Gotlands folkhögskola i Hemse.
– Jag blev uppsagd från mitt dåvarande jobb på grund av arbetsbrist. Det var samma dag som det var sista ansökningsdag till Hemse, så jag slängde iväg en ansökan. Att jag sökte var bara en lycklig slump och i början av utbildningen visste jag knappt vad en bländare var för något. Men jag tyckte det var sjukt kul med foto och blev helt tagen av alltihopa, säger Joel.
Henric Lindsten började fotografera redan som tolvåring och tillbringade mycket tid i familjens mörkrum hemma i Gävle.
Han var intresserad av lokaltidningen och gick en dag upp på redaktionen för att fråga om han fick följa med någon av fotograferna. Men Gefle Dagblad (GD), som precis hade startat en ungdomssida, var mer intresserade av att ge Henric fotouppdrag.
– Jag fick börja plåta på en gång, vilket var coolt. Det är nog fördelen med att komma från en liten stad, det är lättare att ta sig in på detta sätt. Det var symboliskt betalt, men om jag gjorde 20 stycken 300-kronors-jobb på en månad blev det ju som ett studiebidrag, säger Henric med ett skratt.
Under tiden han gick på mediegymnasiet fortsatte han arbeta för GD och via kontakter fick han sedan möjligheten att frilansa som bildredaktör på Metro i Stockholm.
Svårt att etablera sig till en början
Henric har alltså fotograferat sedan barnsben medan Joel upptäckte foto först lite senare i livet. Men deras vägar korsades 2007 då de båda började studera bildjournalistik på Nordens fotoskola. Där fick de tre intensiva år med mycket praktik. Efter utbildningen stod de nu på egna ben som professionella fotografer.
– Det var svårt i början att försöka etablera sig, säger Joel och fortsätter:
– Jag hade kontoret bredvid sängen i lägenheten. Det var tråkigt och deppigt, och stundtals hade jag inga jobb alls. Det som ändå fick mig att hålla mig kvar, var att jag bland annat fick Situation Stockholm som kund och att jag även arbetade på Gotlands Allehanda. Detta gjorde att jag höll uppe en viss produktion och tyckte det var värt att fortfarande satsa på det här yrket.
Att sitta ensam som fotograf är inget Joel rekommenderar.
– Det är ingen kreativ miljö, konstaterar han.
Fotade med svårare ljussättningar
Hösten 2011 kom Henric tillbaka till Stockholm efter att ha studerat ett år på Skurups journalistlinje. Då bestämde de sig för att börja frilansa på allvar och skaffade därför ett gemensamt kontor. De arbetade fortfarande var för sig, och en av de större kunderna Henric hade var Göteborgs-Postens helgbilaga Två Dagar, för vilken han fotograferade omslagen med olika kändisar.
– Då föddes idén om att utveckla porträttfotograferingarna med svårare ljussättningar och mer riggade miljöer, säger Henric.
En stor inspirationskälla för både honom och Joel är fotografen Annie Leibovitz, och de försökte förstå hur hon arbetade med blixtljuset i sina porträttbilder.
– Vi tittade jättenoga på Youtube-filmer med henne för att se hur hennes ljussättningar var. Vi memorerade in allt, exakt vilka paraplyer och andra ljusformare hon använde, och så beställde vi exakt samma grejor, säger Henric och Joel fyller i:
– Första gången vi provade utrustningen blev det kasst, men ändå något helt nytt. Det där ljuset man fick var hundrade plåtning när man gjorde dagstidningsjobb fick man nu mera ofta.
– Vi lärde oss använda stora paraplyer som vi placerade nära personen. Då blev det bra bilder. Det var en kick att inse det, säger Henric.
Fick uppdrag av Ernst Kirchsteiger
Hösten 2013 bestämde de sig för att börja samarbeta fullt ut, som ett team där båda är involverade i varje fotografering. Det är både roligare och mer praktiskt så menar de, vilket de insåg när de fick ett stort uppdrag av Ernst Kirchsteiger. Han anlitade dem för att vara med och starta magasinet Hemma med Ernst.
– Då insåg vi att vi verkligen måste jobba som ett team för att ro hem det här. Vi pushade varandra hårt, och nöjde oss inte med vad som helst, säger Henric och fortsätter:
– Det viktigaste med vårt samarbete är att vi kan ifrågasätta. Vi kan säga att det är värdelöst till varandra och även om en bild är bra kan vi ifrågasätta och se vad vi kan göra ännu bättre. Det är som pågående fotoskola.
Joel håller med:
– Det är högt i tak när det gäller vad vi kan säga till varandra. Det är något vi lärde oss redan på Biskops Arnö.
– Alla fotografer borde bli bättre på att kritisera sig själva, anser Henric.
Vid varje fotografering är det viktigt för Henric och Joel att det uppstår något spontant i en styrd situation. Något som ger en närvaro i bilden.
– Vi har med oss blixtar och dyra kameror, men det är ju ändå personen i bilden som är det viktigaste. Det måste finnas en närvaro i stunden, förklarar Joel.
– Och personen behöver inte vara glad och avslappnad, det är inte så viktigt för en bra porträttbild. Även när en person är mer reserverad kan det bli ett schysst porträtt. Däremot får personen inte se malplacerad ut, säger Henric.
Gör alltid skissbilder
Inför varje jobb är de »extremt förberedda«. De vet hur de ska sätta ljuset och vilka ramar de har för fotograferingen.
– Men inom den ramen är vi öppna för spontana infall, säger Joel och visar en porträttbild av ett författarpar som står ute på en väg.
I bakgrunden har Joel och Henric använd sig av rök för att skapa stämning. Helt plötsligt dyker det upp två killar på en cykel. I kombination med hela sceneriet blir cykeln pricken över i:et, det som gör att bilden lyfter och får en känsla av äkta närvaro.
Även om det den här gången uppstod en spontanitet hade Henric och Joel ändå förberett sig väl. Henric förklarar hur:
– Vi gör alltid skissbilder först, där vi ritar upp olika varianter för hur personen ska stå och vilken typ av bild det ska vara. Dessa har vi med oss och visar personen för att kunna förklara vad vi vill.
– De blir lugnare när de förstår vad vi ska göra, säger Joel och visar en annan bild där personen står och kladdar färg på sig med en pensel:
– Till den hade vi blivit inspirerade av en bild av Mario Testino, och om vi inte hade visat originalbilden först hade vi nog haft svårt att få henne vi fotograferade att gå med på vår idé.
Hur mycket tid har ni på er när ni fotograferar?
– Har man med sig utrustning för ett mindre kompani och visar skissbilder så ser de att vi bryr oss om bilden. Och då bjuder de gärna på lite mer tid, även om det är en känd person. Ofta har vi med oss datorn till vilken bilderna förs över direkt. Då när personen får se bilderna kan de säga: »Wow, nu ska det bli ännu bättre«. Då är det ju öppet mål för oss, säger Henric och Joel håller med:
– De förstår att det kan bli en väldigt bra bild om de bara ger lite mer av sin tid.
Ivern smittar av sig
Som personer är både Henric och Joel glada. Under en fotografering kan de även bli lite ivriga, något de menar smittar av sig.
– »Det här var så roligt« säger många efteråt. Till exempel när vi fotograferade Veronica Maggio ville hon även att vi skulle plåta hennes konsertaffischer, trots att hon bara hade sett våra bilder vid själva plåtningen, berättar Henric.
Men vad gör ni om fotograferingen inte går bra, om det inte blir några bra bilder?
– Vi har aldrig misslyckats så fatalt att det inte går alls. Men när det inte fungerar är det bra att ha skissbilderna att falla tillbaka på, svarar Joel.
– Det går inte så bra att vara spontan när det gäller miljön. Ibland säger personen »jag kan visa runt lite under fotograferingen«, och att vi då direkt ska försöka hitta någon miljö som passar. Det blir oftast inte bra, utan det är bättre att bestämma platsen innan, säger Henric.
– Har vi tid och möjlighet åker vi då ut och rekar, säger Joel.
Med sig till fotograferingen har de förutom blixtarna även pappfonder, som de sågat av för att de ska gå in i bilen. Annan bra utrusning som ofta följer med är rökpatroner och olika filter, samt deras favorit – blixtbommen.
– Man blir extremt mycket mer rörlig med en blixt på bom. Då finns det helt andra möjligheter till spontana infall, förklarar Joel.
– Annars blir man låst i en kvadratmeter, säger Henric och tillägger med ett skratt:
– Numera har vi en lyxbom med förstärkta handtag som är sköna att hålla i.
Ständig fajt om arvodet
Under fotograferingen har de delat upp ansvaret, där någon av dem är fotografen som ägnar sig hundra procent åt personen framför kameran medan den andra sköter ljuset. Men även om de hela tiden strävar efter att få ett rimligt arvode för sitt jobb har många uppdragsgivare svårt att betala dubbelt bara för att de är två.
– Är det något vi har lärt oss under åren så är det att vi måste ta ordentligt betalt. Vissa kunder är så trötta på oss för att vi alltid tar en jobbig fajt om arvodet innan vi gör jobbet. Men eftersom de kunderna ändå återkommer visar det att det är värt det. Det är skrämmande när man hör hur lite en del fotografer tar betalt, säger Joel.
Då Henric och Joel tidigare arbetade för olika dagstidningar var det vanligt att de åkte ut på jobb tillsammans med en reporter. Det gör de aldrig numera, vilket Henric tycker är bra:
– Det är bäst om personen får fokusera på fotograferingen och vara helt inställd på att det ska fotas.
Bilderna ska vara lite skruvade
Något Henric och Joel har tagit med från åren på Biskops Arnö är berättandet, som de även försöker väva in i sina porträttbilder. Det ska finnas en röd tråd.
– Bilderna ska väcka ett intresse och en nyfikenhet. Det kan vara lite skruvat på något sätt, så att det inte bara blir en bild man konsumerar på en halv sekund, förklarar Joel.
För dem båda är modebilder i Vogue och Vanity Fair stora inspirationskällor.
– Modebilder är egentligen alltid porträttbilder där man berättar en historia med hjälp av vissa kläder. Vi tittar på bilderna för att se vad som är bra och hur vi kan översätta det till vårt eget bildspråk, säger Henric och förklarar att de ofta söker efter poser – hur folk står eller sitter:
– Det syns direkt i kroppsspråket om en person är nervös.
– Därför ska man inte underskatta mellanbilderna, då när personen inte tror att vi fotograferar. Ofta sätter de sig då på ett sätt som vi har velat hela tiden, säger Joel.
Om en person är nervös får Henric och Joel ha mer tålamod, och ofta händer det att de inleder fotograferingen med att ta bilder på varandra. För att personen ska se hur bilden blir och för att lätta på stämningen.
– Då kan man fula sig lite på bild, säger Joel.
– Vi ska ju ha roligt. Och om man dessutom ger beröm så blir folk automatiskt mer avslappnade, säger Henric.
– Men vi har inte några inövade oneliners, utan vi tar situationen som den kommer, förtydligar Joel.
Levererar få bilder
I efterarbetet går de alltid igenom bilderna tillsammans, urvalet är viktigt för dem och de ska alltid vara överens. Dessutom väljer de ut relativt få bilder som de levererar till kunden.
– Det kan handla om fem bilder. Att välja ut de bilder som är bäst är ju en del av vårt jobb, förklarar Henric.
I deras arbete avsätter de en dag per jobb, och de gör cirka fyra jobb per vecka – både redaktionella och kommersiella. Men i framtiden vill de jobba ännu mer med kommersiella uppdrag, fast då göra det på deras mer dokumentära sätt. De gillar även att det just nu finns en trend där gränsen mellan redaktionellt och kommersiellt flyter ihop.
– Dessutom är vi väldigt nyfikna på bokbranschen generellt och skulle tycka att det vore spännande att få göra ett större bokprojekt tillsammans, säger Henric.
De tror båda att de har mycket kvar att lära inom fotograferandet, vilket de tycker är spännande.
– Det finns hur mycket som helst att lära sig, man blir aldrig fullärd, säger Joel.
– Jag siktar på att vara en riktigt bra fotograf när jag är 45, vilket innebär att jag har 15 år kvar till dess. Det känns bra, säger Henric och skrattar.