Lisa Sihlberg fotar för att rädda miljön

Denna intervju publicerades först i Kamera Bild nr/7-8 2016.

– Jag blir så arg och ledsen när jag ser vad vi människor gör med naturen, men det gör bara att jag vill påverka mer. Den känslan använder jag för att arbeta ännu hårdare, för att få fler att öppna ögonen och göra mer aktiva val för att försöka rädda det som finns kvar, säger naturskyddsfotografen Lisa Sihlberg.

Fotograferandet har varit en resa som har börjat sent för Lisa Sihlberg men som omgående tog en väldig fart. Det var först 2012 hon skaffade sig en »riktig« kamera i form av en systemkamera och redan två år senare åkte hon på en tre månader lång fotoexpedition till Asien. Och sedan dess har det blivit flera expeditioner, bland annat för att fotografera utrotningshotade elefanter, spökdjur, och senast orangutanger som drabbas av anlagda regnskogsbränderna på Borneo.

– Jag har alltid varit teknikintresserad. Men jag har haft så många andra intressen att det inte blivit av att skaffa en kamera tidigare. Viljan att skapa bilder har alltid funnits där, det hänger nog ihop med andra kreativa intressen, berättar Lisa och säger att hon även sysslat med musik. Sedan hon skaffade sin kamera har den alltid följt med.

Liksom det alltid närvarande teknikintresset har naturintresset alltid funnits där.

– Jag har alltid varit ute mycket i naturen, jag är nog en riktig naturnörd. Men jag förstod också ganska tidigt att det är något fel i naturen. Att vi människor påverkar den på ett dåligt sätt, berättar hon.

Inte bara det negativa

Den insikten har gjort att hon utbildade sig till landskapsvetare, något som gav henne kunskaper om naturskydd och bevarande. Hon visste inte riktigt hur hon skulle använda sina kunskaper till en början men när hon skaffade en kamera insåg hon att den kunde bli hennes vapen i kampen för att rädda utrotningshotade arter och miljöer.

Något som Lisa lärt sig i sitt arbete och under sin utbildning är att det inte är en bra idé att bara visa människor bilder på hemskheter.

– Om man matar människor med bilder på avverkad regnskog, utdöende djur, oljeläckor och berättar om det hemska vi människor utsätter miljön för, då kommer ingen att orka göra något. Då stänger man av eller ger upp och tänker att det redan är för sent. Det gäller att man ävenvisar allt vackert som finns kvar i världen, allt det som är värt att rädda. Men man kan inte visa bara det vackra heller, då tror folk att allt är okej. Det måste vara en balans, förklarar hon.

– Visst är många områden förstörda för evigt, men det betyder inte att man ska ge upp, det finns mycket kvar att rädda, fortsätter Lisa.

Föreläser för att sprida budskapet

Lisa nöjer sig inte med att bara fotografera och visa sina bilder. När hon är hemma i Sverige använder hon mycket av sin tid för att föreläsa om sina resor och de budskap hon vill sprida.

– Det är svårt att få ut budskapet genom att bara visa fina bilder på exotiska miljöer. Om man dessutom kan prata om varför man har tagit en viss bild, berätta vad den visar och förklara vad som händer med djuren och miljöerna på bilderna är chansen att någon lyssnar mycket större, förklarar hon.

– När jag reser så besöker jag ofta olika organisationer som arbetar jättehårt, viger hela sina liv åt att bevara miljöer och arter, det vore ju meningslöst om jag gav mig ut på mina resor och fick ta del av den kunskapen och sedan inte gjorde något med den, fortsätter hon.

Föreläsningarna ger också ett tillskott till kassan som krävs för att finansiera resorna. Lisa lever inte på sitt fotograferande idag, det är inte heller någon prioritering även om hon gärna skulle vilja kunna göra det.

– Mitt fokus är att få ut mitt budskap och få folk att göra smartare val i sin vardag, men jag lägger inte så mycket tid på att sälja bilder.

Bra kontaktnät

De flesta platser Lisa besöker med sin kamera kräver att hon har kontakter på plats. Hon fotograferar ofta i national­parker och, till skillnad från i Sverige, är det olagligt att ta sig in om man inte har med sig en ranger (parkvakt) med sig. Dessa rangers är också en stor hjälp i hennes arbete eftersom de oftast vet var de olika djuren befinner sig, men det är ändå ingen garanti.

– Vissa djur är förhållandevis stationära, till exempel när jag var och fotograferade spökdjur visste rangern ungefär var de var någonstans eftersom de bodde i en speciell sorts träd. Men till exempel orangutanger rör sig över stora områden och de kan vara svårare att få se och fotografera, förklarar hon.

En av de arter som hon haft svårast att fotografera är gibbon­apor, de lever högt uppe i träden och rör sig över stora områden.

– Vi var ute i djungeln och letade efter dem, man kan höra dem på långt håll, ibland flera kilometer. Vi hörde några som satt två–tre kilometer bort och försökte ta oss dit. Men tre kilometer djungel är väldigt jobbigt att ta sig igenom. Samtidigt som man sliter genom djungeln måste man vara beredd med kameran hela tiden och vara snabb när chansen väl dyker upp. Men gibbonaporna fick jag ­aldrig någon bra bild på. Man blir ju så klart otroligt besviken när man rest så långt och inte får några bilder man kan använda, men det är en del av jobbet.

Tror du att det är lättare att fotografera hemma i Sverige än i djungeln på Borneo?

– Det är lättare att få syn på djur i djungeln, det är ju en sån artrikedom att det är olika typer av djur överallt, i Sverige kan du ju vara ute rätt mycket utan att se något annat än någon liten fågel eller ett rådjur, börjar Lisa och fortsätter.

– Men det är svårt att fotografera i djungeln. Nere på marken är det mörkt eftersom trädkronorna tar allt ljus, samtidigt är det ljust där uppe där många av aporna befinner sig så man har ofta motljus och fukten bildar lätt en hinna över alla bilder.

Tungt och slitsamt

Att vara ute och resa själv kan vara tungt. Packningen väger sällan under 30 kilo och det är Lisa själv som får stå för musklerna när den ska förflyttas.

– När jag är hemma tränar jag regelbundet för att orka med när jag är iväg på resorna, berättar hon med ett skratt.

– Tittar folk på bilderna tycker de att nog att miljön ser rätt behaglig ut, men det är otroligt varmt och extremt fuktigt. Det är ingen bekväm miljö att vara i när man är van vid det svenska klimatet.

Men det är inte ba