Ljusgurun – David Bicho

Vi går rakt på kärnan. David Bicho har tillbringat de senaste 15 åren med att som en besatt forskare försöka förstå hemligheten bakom det vackra ljuset. Och svaret är lika enkelt som banalt.

– Det finns inget magiskt ljus. Ljus är fysik. Det är våglängder, polarisation, material och olika typer av reflektioner. Det kan vara komplicerat och det finns alltid mycket mer att lära sig, men det handlar inte om magi. Allt ljus som du kan uppleva i världen kan du återskapa i studion, men för att lyckas måste du förstå hur ljus fungerar.

David ler med hela ansiktet. Små och stora rynkor sprids över kinderna och pannan. De samlar in energin och koncentrerar den mot de glittrande ögonen. Det är svårt att värja sig mot den karismatiska ljusevangelisten. Jag vill veta allt om ljus.

Idag delar David Bicho sin tid som fotograf och utbildare. Han fotograferar framför allt olika typer av porträtt och produkter. Hans workshopar är hett eftertraktade både av stillbildsfotografer och filmare och han arbetar även med webbutbildning tillsammans med den världsledande blixttillverkaren Profoto. Det senaste året har han filmat ett 20-tal reklamfilmer och hans stora och välutrustade studio på Södermalm i Stockholm används flitigt, både av fotografer och andra kreatörer. När vi ses är den största studion i hans komplex tillfälligt riggad till replokal. Lars Winnerbäck och hans band har hyrt den i några veckor inför sommarens turné.

– Det är perfekt att kunna använda studion såhär på sommaren när de flesta fotografer ändå har semester. Kul också med den här energinivån i studion. Det är en annan stämning än vid en produktplåtning, säger David Bicho och skrattar.

Men eftersom det inte går att höra vad man säger så tar vi en promenad till ett närliggande café för att genomföra intervjun.

Lånade mammas kamera

David är tio år och får låna sin mammas kamera under en resa till pappans hemstad Lissabon.

– Det var oändligt fascinerande. Hela världen vändes upp och ned när jag kunde ägna mig åt att rama in saker och frysa ögonblick. Det var en otrolig vecka för mig. Men när vi lämnade in filmen efter en veckas fotograferande blev jag besviken. Jag hade inte klart för mig att jag bara hade 36 bilder på mig, så av hela veckans plåtande fanns bara ungefär de första 36 minuterna på film.

Han är tekniskt intresserad och tycker ändå att det är kul med kameran och fortsätter att låna den.

– Men nu förstår jag att det är bra att också hålla koll på den lilla siffran som visar hur många bilder jag tagit.

Till julklapp det året får David en kompaktkamera men det är inte lika kul när han inte kan styra själv, så han fortsätter att låna mammas.

Några år senare går David i gymnasiet och jobbar på lokal-tv-stationen Nacka-TV.

– Vi gör tusentals livesändningar från studion i Boo Folkets hus och fick anställning till slut i någon sorts produktionsbolag. Vi hängde där jämt, jag och Markoolio och några till.

Han slutar fotografera och börjar producera tv istället. Och göra coola grejer i Photoshop som de använder i sändningarna.

Till slut hamnar David på SVT i Karlstad och gör MTV-aktiga trailrar och inslag med skakig kamera.

– Det var sjukt roligt och nyttigt. Jag lärde mig mycket av att producera tv från ax till limpa på proffsnivå.

Det är början av 2000-talet och it-bubbla. En gammal kompis frågar om David inte vill flytta tillbaka till Stockholm och jobba med internet. Alla vill ha runda knappar men nästan ingen vet hur man gör dem. David kan Photoshop och vet hur man gör runda knappar så han slutar med tv, lämnar Karlstad och börjar göra runda knappar för 50 000 kr i månaden som it-konsult.

Tvungen att komma på hemligheten

Det är 2004 och förutom runda knappar behöver en kund plötsligt bilder på styrelsen till sin hemsida. Och det kan David också hjälpa till med.

– Jag köpte en Nikon D70 dagen före den där foto­graferingen. Och redan när jag fotograferar de där första porträtten inser jag att jag glömt bort allt det här. Över en natt släpper jag allt som har med datorer att göra och bara fotar, fotar, fotar. Jag fotade som ett arsle, vann priser i fototävlingar och kände att det här är min grej. Sedan den dagen har jag fotograferat.

Bolagsstyrelserna står på rad för att bli fotograferade till sina nya hemsidor och David känner sig som världens mest färdiga fotograf.

– Jag tycker att jag kan allt om ljus och allt annat också. Men i hemlighet har jag världens ångest. Bilderna ser ut som skit i kameran, men eftersom jag kan rädda dem i Photoshop så alla är glada ändå.

David funderar mer och mer på varför hans bilder inte ser ut som när riktiga fotografer fotograferar och kommer fram till att det är ljuset som skiljer dem åt. Så han börjar läsa allt ljusrelaterat som han kommer över. Och experimenterar. Läser på, utbildar sig själv inom allt från optik till partikelfysik och materiallära.

– Jag ville hitta en förklaring till hur det kan se ut som det gör när riktigt tunga fotografer plåtar enkla porträtt. Jag var tvungen att komma på hemligheten, säger David Bicho.

Genom sin forskning (alltså läsa, läsa, läsa och labba, labba, labba i studion) börjar han bygga sin teori. Även om det gått 15 år visar han inga tecken på avmattning.

Idag är David Bicho en av världens mest ansedda fotografer när det kommer till ljus. Men kunskapstörsten är inte släckt.

– Fortfarande gräver jag djupare och djupare i varför ljus beter sig som det gör.

Men bildmässigt då, vad är det som driver dig?

– Jag fotar vad som helst, det är ljus som är mitt intresse. Men i och med att jag fotograferar så oerhört mycket port­rätt så har jag även lärt mig hantverket att ta människor framför kameran. På mitt vanliga sätt har jag brutit ner det i sina delar för att försöka förstå på ett logiskt plan. Jag har väl någon sorts diagnos antar jag, som måste skapa teorier kring allt. Finns det något som jag inte förstår så måste jag förstå. Det låter kanske helt knasigt för någon annan men det funkar för mig.

Vid ett tillfälle fotografer David Bicho flera hundra människor på några timmar i Rinkeby inför ombyggnaden av Rinkebystråket.

– Hur fotar man intressanta bilder av människor på 30 sekunder? Jag bad dem att ha händerna på olika sätt. Istället för att hitta den inre själen pratade vi om händer, vilket gör att de ser naturliga ut trots att vi hade så ont om tid med varje bild.

Vad är det som är så fascinerande med ljus?

– Jag älskar att förklara ljus, alltså jag är sjukligt passionerad av det. Folk vet inte hur det funkar. Att berätta om ljus för någon och vara där när personen fattar, den kicken är så cool. Jag brukar säga att jag sprider evangeliet, jag upp­lyser folk om hur världen funkar. Det är sjukt roligt. Och det finns så sjukt mycket att berätta.

– Jag kan få frågan om jag tycker att en person ska köpa ett vitt eller silvrigt paraply. Jag vill landa i skillnaden på ett kvantmekaniskt plan så förklaringen kan bli två timmar lång.

Det är den här viljan att sprida ordet som ligger bakom David Bichos hårda satsning på workshops.

– I vilket annat forum får jag prata om det jag älskar i två dagar och få betalt för det? Workshoparna är ett fundament i min verksamhet och jag jobbar hela tiden med att utveckla kurserna. Alltså verkligen utveckla, både i stort och smått. Från att vara två personer för fem år sedan är vi nu åtta–nio personer inblandade när vi kör en kurs. Vi gör noggranna utvärderingar efter varje tillfälle för att förbättra oss och det är kul att se hur uppskattade workshoparna är.

Använde matvaror på huden

Intresset för och skickligheten med ljus avspeglar sig också i hans många och varierande foto- och filmuppdrag. För blixttillverkaren Profoto har David Bicho till exempel gjort en serie bilder av hud med olika struktur.

– För mig handlade uppdraget om att visa hur den kemiska strukturen i ett material styr hur reflektionen ser ut. Man tror att reflektioner styrs av vad man har på blixten, men material och struktur spelar också en väldigt stor roll för hur bilden kommer se ut.

I bilderna använde de olika matvaror, som kakao och mjöl.

– För en av bilderna hällde vi lakrits på modellen. Det kan jag inte rekommendera. Jag hörde att de fick skära bort lakrits från håret med rakblad efteråt. Men effekten på reflektionen syns tydligt eftersom den stelnade lakritsen reflekterar 100 procent av ljuset på ytan, i det översta atomlagret. Reflektionen blir vit eftersom allt ljus från ljuskällan reflekteras. Det mörka i bilden är helt enkelt avsaknad av energi.

I bilden där modellen är täckt med kakao finns det plötsligt massor av brunt. Kakao absorberar flera våglängder och skapar på så vis en färg, av det ljus som inte absorberas.

– När man förstått det här så förstår man också att man inte kan påverka själva reflektionen genom att välja vitt eller silvrigt paraply till sin blixt.

Vill ha »högre upplösning«

Ett annat typiskt David-uppdrag är en bild för en kampanj för O’Learys som skulle öppna en go-cartbana i en av sina restauranger. (Se bild

– Reklambyrån har en idé om en hamburgare gjord av go-cartdelar som jag hjälpte dem att förverkliga. Jag vet till exempel att det är viktigt med perspektiv, att man ser undersidan på hjälmen och översidan på kugghjulet, för att bilden ska fungera.

Alla delar i bilden är fotograferade separat, men har vid sina respektive fotograferingar skuggats och färgsatts så att det ska se ut som att de är fotograferade vid samma tillfälle.

– Jag får ofta frågan hur man ska ta sig till nästa nivå när man har fått bra koll på ljussättning. Det tråkiga svaret är tyvärr att det inte finns något stort extra steg att ta. Här­ifrån handlar det bara om extra pill och extra noggrannhet för att nå ännu längre.

– Det går till exempel flera timmar åt att få den där gröna grejen att vara rynkig på det där sättet.

David är nybliven tonåring och står i en fotobutik i Stockholm med sin mammas kamera. Det blir hans tur och gubben bakom disken behöver bara några sekunder på sig för att fullständigt ta sönder kameran. David blir utom sig. Foto­gubben tar loss objektivet från kameran – men sätter snart på ett annat. Ett fast 85 mm.

– Jag känner det som att jag kommit på hemligheten som gör att fotografer tar bra bilder. Jag vill nästan inte berätta det för någon.

Tidningen Z skulle ha tema färg. »Gör något med färg!« sa redaktören.

– Av en slump ramlande jag in på storyn bakom Pacman och färgerna från de fyra spökena eller andarna som förekommer i spelet. Bilderna visar en kvinna som sitteroch spelar dataspel och så en närbild på hennes ansikte, som är det enda som är i färg. Det är min tribute till Pacman.

Arbetssättet är ganska vanligt för David Bicho. Han arbetar fram en story, som styr bildskapandet men som han inte avslöjar för betraktaren.

– Jag vill att mina bilder ska ha »högre upplösning« än vad du kan uppfatta. Om min upplösning är högre än din som betraktare så tror jag att jag närmar mig hemligheten bakom kvalitet.

– Du känner inte till kopplingen till Pacman, men du ser att det finns lite gult på kinden. Kanske börjar du fundera på varför? Om man är medveten om hur man placerar en skugga så skapar man en känsla av att det finns mer kunskap bakom det du ser. Det är en bra kreativ motor: vad ska jag dölja i bilden den här gången?

Reste världen runt för en bild

På uppdrag av ett nystartat magasin får David Bicho i ­uppdrag att göra en bild som ska spegla de nordiska stjärnorna i Hollywood. Bilden ska vara väldigt bred ochden första tredjedelen ska fungera som omslag till maga­sinet.

– Jag får kontakt med en kille som känner alla de här människorna. Han hjälpte oss att styra upp så att jag kunde träffa alla oavsett var i världen de var för tillfället. Eftersom de skulle monteras ihop i samma bild, så var jag tvungen att plåta dem på samma avstånd och med samma ljus.

Alla är tagna på 11,3 meters avstånd, vilket var lite av en utmaning i sig, att hitta lokaler överallt som var tillräckligt stora utan att kosta massor av pengar. En del av bilderna är till exempel fotograferade i garage.

– Vi fick lägga mycket arbete på att hitta samarbeten med flygbolag och hotell för att finansiera resorna. Jag har slitit som ett svin för varje bild.

Stellan skarsgård styrde upp

En av platserna som användes för fotograferingen var en av inspelningsplatserna för True Blood.

– Det var då jag såg bakgrunden. Vi hade egentligen en annan, men jag kände att den här var bättre och plåtade den. Jag hade bara ett 135 mm-objektiv så jag plåtade massor med bilder och »stitchade« i efterhand ihop den bakgrund som används i bilden.

– Alla var väldigt olika, som människor är. De kommer dit i egenskap av kändis. Den som var den otvivelaktigt skönaste var Stellan. Giganten. När jag skulle fotografera honom var det jättemycket folk både från min sida och hans med. Alla var jättenervösa för att det var han och för att vara i en studio med så mycket folk. Det märker Stellan såklart direkt och drar ett riktigt lågt skämt så alla tokgarvar. Han kände stämningen där inne och styrde upp det på fem ­sekunder. Han är varm och skön och extremt rolig. Superlättjobbad och så jävla proffsig.

– Den färdiga bilden tar tre eller fem eller kanske åtta sekunder att titta på men ett halvår av arbete att göra.