Lotta Härdelin: Så kommer hon nära det känsliga

– Jag har ett jobb vid 12.30 men det är lugnt, jag hinner, svarar Lotta Härdelin på min fråga om hur mycket tid hon har till sitt förfogande för vårt videomöte.

Lotta Härdelin

Ålder: 49 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Journalist på Dagens Nyheter. Fick sin första fototjänst på tidningen 1993 och har under åren haft olika chefsroller. Sedan 2013 är hon tillbaka bakom kameran.

Aktuell med: Utsågs till Årets fotograf 2021 av juryn för pressfototävlingen Årets bild. Därmed blev hon historisk som andra kvinna i tävlingens historia att få den utmärkelsen – 50 år efter den första.

Utrustning: Canon EOS R5. »Det spelar inte så stor roll vad man använder för kamera. Det viktigaste är vad du vill berätta. Jag har haft både Canon och Nikon och använt lite Fujifilm mellanformat samt Sony.«

Webb: lottahardelin.com, Instagram: lottahardelin_visual

Klockan är halvelva. Hon sitter i sitt vardagsrum, där det på väggen bakom henne hänger en förstoring av en bild hon fotograferade 2014 i Amazonas djungel. Den föreställer några killar som spelar fotboll i en övergiven byggnad utan tak, där grönskan växer på väggarnas insidor.

Som fotograf på Dagens Nyheter har Lotta Härdelin hela världen som sin arbetsplats. Uppdragen har tagit henne till en mängd platser för att berätta om olika människors tillvaro.

Men under det gångna pandemiåret har uppdragen inte tagit henne lika långt geografiskt, för det mesta. Hemmet har varit hennes bas, där hon till stor del har utfört sitt arbete.

– Det känns som att jag har lagt 80 procent av 2020 till att sitta i mitt vardagsrum eller vid köksbordet, i telefon med olika personer för att få access. Att vara ute och ta bilder och filma, det har varit den lilla delen av jobbet, förklarar Lotta.

Research och planering är alltid avgörande för att få tillgång till miljöer och människor. Inte minst under en pandemi då det för Lotta ofta har handlat om att vara nära det känsliga. Från dag ett av pandemin var hennes instinkt att bege sig ut och skildra vad som händer, men cheferna på Dagens Nyheter sa till en början ofta nej. När fotografen Tomas Oneborg på Svenska Dagbladet i mars 2020 gick bort i covid-19, lamslog det även organisationen på DN.

– Vi blev väldigt restriktiva och hade väldigt tuffa förhållningsregler. Det svåraste var inte att få accessen till sjukhus, ambulans, bårhus eller vad det nu var som vi ville skildra. Utan det var internt hos oss att få cheferna att känna sig trygga i att fatta beslut där jag skulle exponeras för smitta, berättar Lotta.

Rent konkret innebar det att hon fotograferade med en rejält tilltagen säkerhetsutrustning, när hon väl åkte ut med en ambulans eller befann sig på IVA.

– I början jobbade jag i skyddsmask 90 och trippla plasthandskar och förkläde. Det var en process för att alla skulle känna sig trygga, men min roll som journalist är att vara jobbig internt. Jag ska ligga på och vara drivande för att vi ska göra reportagen. Det var tufft.

Du är inte rädd för viruset?

– Jag är aldrig rädd när jag jobbar. Jag kan känna ett obehag och en osäkerhet innan beslutet är fattat, och det beslutet är inte heller bara mitt. Det tar jag tillsammans med min familj, min man. Jag bestämmer mig inte för att åka in i en krigszon eller gå in i en kontaminerad miljö utan att ha pratat igenom det med honom. Det är något vi gör tillsammans.

När beslutet väl är taget, då är Lotta helt fokuserad på att berätta historien. Då kan hon göra saker som hon inte skulle komma på tanken att göra annars.

– Jag är rädd för väldigt många saker: jag är höjdrädd, rädd för djupa vatten, spruträdd, rädd för ormar. Men väl i jobbet när jag har kameran framför ansiktet, då gör jag en massa konstiga saker som jag aldrig i hela mitt liv skulle göra utan kamera. Jag har hängt ut från helikoptrar och filmat, jag har klättrat upp i vindkraftverk och jag har sovit i Amazonas. En massa saker som jag inte gör – det är inte jag, säger hon och skrattar.

Andra kvinnan att bli Årets fotograf

I inledningen av texten skrev jag att Lotta är fotograf, själv kallade hon sig journalist några citat längre ned. Vad är hon egentligen? Vi återkommer till det.

För en sak står i alla fall klart: hon är Årets fotograf 2021. När tävlingen Årets bild i mars delade ut sina priser fick Lotta ett av de finaste och hon blev i och med det historisk.

Den prestigefyllda fototävlingen för Sveriges pressfotografer har funnits sedan 1942. Genom hela tävlingens historia är Lotta den andra kvinnan att få utmärkelsen Årets fotograf – 50 år efter den första. Och det var mötet med den tidigare pristagaren som fick Lotta att tagga till.

– Jag träffade Ragnhild Haarstad som blev Årets fotograf 1971, för fyra–fem år sedan. Jag var hemma hos henne, satt i hennes kök och hon bjöd på kaffe och ostkaka. Vi pratade om att hon blev Årets fotograf 71 och att det inte har varit någon kvinna som har vunnit sedan dess. Då blev jag förbannad. För det är inte riktigt rimligt att det har blivit så. Jag bestämde mig för att göra ett försök att bryta den förbannelsen.

I år hände det – glastaket krossades. Årets fotograf 2021 har premierats för sin toppklass, men även fått ikläda sig rollen som förebild.

– Utmärkelsen betyder väldigt mycket. Inte bara för mig, utan den betyder mycket för många andra tjejer, kvinnor som kanske har trott att det är endast män förunnat att bli Årets fotograf.

Att det dröjde 50 år, hur ser du på det?

– Det är lite dubbelt det där. När Ragnhild jobbade som fotograf var det en väldigt tydlig dominans av män i branschen. Det var i princip bara män som var fast anställda fotografer och det var män som var chefer, hela vägen från bildredaktion upp till chefredaktör. Men så ser det inte ut i  dag, och så har det egentligen inte sett ut de senaste tio åren – och ändå kvarstår den här skeva fördelningen.

Lotta menar att ett av svaren till det finns i att män generellt har varit bättre på att tävla. Hon hörde för några år sedan hur manliga kollegor diskuterade sina tävlingsbilder och hur de hjälpte varandra att göra urval.

– Jag kommer ihåg att jag tänkte: »ah, så klart, så måste man ju göra om man ska utveckla sitt berättande«. Jag kan bara gå till mig själv, jag har inte tagit hjälp av någon. Jag har suttit för mig själv och brottats med att ena sekunden tycka att jag är ett geni och nästa en idiot som inte borde skicka in en endaste bild för det är bara meningslöst. Det är klart att det är lättare om man har ett nätverk, om man bollar och stöter sina idéer med andra.

Att vi framöver allt oftare kommer få se kvinnliga Årets fotografer, det är Lotta övertygad om: »det kommer vi – absolut«. Och så fort den tidigare Svenska Dagbladet-fotografen Ragnhild Haarstad är fullvaccinerad mot corona, ska Lotta träffa henne igen – för att äta ostkaka.

Ska kännas bra efter publicering

Närvaro, medmänsklighet och ett känsligt, målmedvetet journalistiskt berättande. Det är något av vad som står i motiveringen till Lottas utmärkelse. Hon blir glad av de orden, för det är vad som driver henne i arbetet.

– Det är ofta tuffa situationer som jag kommer in i, därför är det väldigt viktigt att möta människor på ett respektfullt sätt.

Att bli exponerad i Sveriges största morgontidning, det är inte alltid enkelt för de inblandade. Lotta är därför noga med hur de själva upplever situationen.

– För mig är inte det viktigaste att bygga upp ett förtroende så att jag får en access, utan det viktigaste för mig är att när reportaget har blivit publicerat kunna komma tillbaka och fråga »hur känns det nu för dig?«. Det är det viktiga för mig. Inte bara att vara där, svepa förbi och få något pris. Utan jag vill efteråt kunna åka förbi och ta en kaffe ihop, och det ska fortfarande kännas bra.

Fick praktik på Pressens bild

Sina arbetsmetoder har Lotta haft möjlighet att utveckla under lång tid. Redan som 17-åring startade hennes foto­karriär, då intresset för att ta bilder gav henne ett sommarvikariat på Nerikes Allehanda.

Någon fotoutbildning har det aldrig blivit, även om hon försökt. Bland annat skickades en ansökan in till Fotohögskolan i Göteborg medan Tuija Lindström var rektor där, och som då hade uppmärksammats för sina bilder av nakna kvinnor flytandes i sjöar. Temat för ansökan till skolan det året var »ett liv« och Lotta fick en idé om hur hon skulle skapa sina bilder.

– Jag måste ju vara så där konstnärlig, tänkte jag. Så det landade i Tuijas bilder, som jag inte begrep men tänkte att det där är grejen, det är så man ska göra. Så då tog jag en bildserie på en död fluga.

Hon skrattar åt minnet och säger med betoning:

– Jag gick INTE vidare, blev inte ens kallad till intervju.

Däremot kom Lotta in på Fotoskolan i Gamleby, på en så kallad AMS-plats. Men då Lottas hemkommun Örebro inte ville utbilda några fotografer till arbetslöshet, ströks platsen.

Det gjorde inte så mycket, skulle det visa sig. Fotografen Hans T Dahlskog som skötte uttagningarna till Gamleby, jobbade till vardags på Pressens Bild i Stockholm. Han gick till sin vd och sa »här kan du få en ung och rask person nästan gratis, för att jobba i sex månader«, enligt hur Lotta beskriver det.

Vd:n sa ja, och Lotta började sin ungdomspraktik på bildbyrån. Det blev hennes skola.

– Jag skickades bland annat ut för att åka med Birgit Friggebo i regeringsplanet till Balkan under kriget. Det var hockeymatcher, Eriksgata med kungaparet – högt och lågt. På en bildbyrå får du göra så många olika typer av uppdrag, och det ska gå snabbt. Det lär man sig mycket av.

»Kände att jag var klar«

Efter praktiken blev Lotta erbjuden fast tjänst, men valde istället att tacka ja till ett vikariat på Dagens Nyheter.

– Sven-Erik Sjöberg, min stora idol, var då bildchef på DN. Han och jag hade stått och knuffats på en massa presskonferenser och han hade väl sett mig på något sätt.

Året är 1993 och Lotta är 21 år. Nästan tre decennier senare är DN hennes arbetsgivare än i dag. Men hon tog en paus efter de första fem åren.

– Jag hade rest väldigt mycket över hela världen och kände att jag var klar, att jag inte hade något mer att utveckla eller berätta. Då tänkte jag att jag skulle bli civilekonom.

Något hon också blev, men efter examen lockades hon tillbaka till DN 2001, av dåvarande chefredaktören Joachim Berner som erbjöd Lotta att bli bildchef. Flera chefs­roller kom att följa på tidningen. Hon har varit nyhetschef, arbetslett reportrar, varit chef över redigeringen och suttit i redaktionsledningen.

– Jag gjorde en massa olika saker, men jag tog inga bilder.

Först 2013 var kameran återigen hennes arbetsredskap. Det hade gått 15 år sedan hon hade lagt den på hyllan.

– När jag slutade fotograferade jag på film, och när jag kom tillbaka var allt digitalt. Jag var tvungen att börja från början med Photoshop och sådant, det kunde jag inte alls.

Hur var det att lära sig den nya tekniken?

– Jag måste ge en eloge till mina kollegor, de måste ha tyckt att det var jobbigt. Vid något tillfälle fick jag en blixt som jag skulle lära mig. Då satt jag en hel dag med den och blixtrade vid något skrivbord, och jag kommer ihåg att Paul Hansen sa vid något tillfälle »du är inte klar snart?«. Jag blixtrade och blixtrade hela dagen.

»Rätt rutten när det gäller teknik«

När jag frågar Lotta vad som skiljer dagens arbete med hur det var när hon började som 20-åring, utbrister hon:

– Allt!

Hon förklarar vidare att det »inte finns några likheter«.

– Den enda saken som är densamma, det är att jag trycker på en knapp och att det blir något. Men allt annat är förändrat. När jag började var det en toppstyrd arbetsprocess där idéerna kom från någon chef, något som sen sipprade ner till att man som fotograf fick ett uppdrag med en adress och en tidpunkt.

Hon ger ett exempel från det tidiga 90-talet på DN.

– En redaktör kunde ringa och enbart säga »Sveavägen 68, 08.15«. Klick, så lade han på. Då gällde det att fatta att det här var Socialdemokraternas partihögkvarter och att kvart över åtta började det förmodligen en presskonferens.

I dag ser situationen helt annorlunda ut. En majoritet av uppdragen har Lotta själv initierat, som hon sen jobbar på tillsammans med en reporter för att »pitcha« in hos en redaktör. Snabba nyhetsjobb förekommer förstås fort­farande, men de ser Lotta som embryon till att göra fördjupningar längre fram.

Drivkraften att berätta – den är starkare än någonsin för henne.

– Det finns så många viktiga berättelser som behöver berättas. Just nu ser jag inte att mina idéer sinar, utan tvärtom är det så otroligt mycket som jag vill skildra. Tiden räcker inte till.

Och för Lotta är det helheten som är det viktiga, inte specifika exponeringar.

– Det jag kanske är mest stolt över, det är inte enstaka bilder utan att jag är bra på att identifiera ämnen som ­ligger rätt i tiden. Det är det som jag ser som min styrka, inte ett spänstigt visuellt uttryck eller en teknisk superkompetens. Jag är rätt rutten när det gäller teknik, och rätt så ointresserad. Jag lär mig precis det jag måste för att kunna berätta den historia som jag tycker är viktig.

»De pucklar på det hårdaste de kan«

Ett exempel på en sådan viktig historia är den om Proud Boys, den högerextrema och nyfascistiska organisationen i USA som Lotta följde i samband med presidentvalet i höstas.

– Att skildra och hänga med Proud Boys var ett jobb som jag hade kämpat i flera månader för att få göra. Det handlar om hotet mot demokratin.

Tillsammans med DN-reportern Björn af Kleen träffade Lotta Proud Boys ledare Enrique Tarrio och hans anhängare, först i Florida och senare i San Diego.

– Jag var med dem på deras härjningar och någon förfest. Det reportaget tycker jag är något av det bästa jag gjorde förra året, för det ger en förklaring till vad som sen skedde vid stormningen av Kapitolium. Rent journalistiskt är det något av det jag är mest stolt över från 2020.

En av hennes bilder från reportaget föreställer två killar ståendes vid ett drinkbord under en fest. En är vältatuerad och med ett rikligt skägg, som sveper i sig innehållet från ett shotglas. Den andra killen ser betydligt yngre ut med sin keps bak och fram, och sin hänförda blick. I en rem runt halsen har han ett rejält automatvapen hängandes.

Jag tycker att det ser absurt ut, säger jag till Lotta.

– Ja, precis. Också helt absurt när jag frågade honom om hur han blev medlem. Han var helt ny sådan och så himla stolt. Han hade genomgått invigningsritualen där de andra ställer sig i en cirkel runt den som ansöker om att få gå med i Proud Boys, och där de pucklar på personen det hårdaste de kan och slutar inte förrän personen i fråga har nämnt namnen på fem olika frukostflingor.

– Han sa till mig på största allvar »vet du vad, det var jättesvårt att komma på fem olika frukostflingor«.

»Ingen framtid för fotografer«

Till sist, den lösa tråden från tidigare. Vad är egentligen Lotta – fotograf eller journalist?

Frågan kan tyckas oväsentlig, men inte för Lotta som menar att terminologin har betydelse. Hon nämner hur en prisad fotograf valde att titulera sig på 90-talet.

– Då Jens Assur hade sin glansperiod på Expressen och vann vartenda pris som fanns att vinna år efter år – då pratade han om att han inte var någon fotograf, utan en bild­journalist. Då minns jag att jag tänkte: »whatever – det handlar ju om att berätta viktiga historier, varför är det så viktigt vad man kallar sig?« Men han var ju helt rätt ute.

– Även om han hade fel, tillägger hon.

Det sista handlar om att Lotta vill ta det ett steg till: hon är journalist.

– Jag använder mig av uttrycksmedel som foto och film men jag är också ljudtekniker, producent, regissör och researcher. Jag skriver krönikor och ibland reportage, och är någon som lämnar jättemycket nyhetstips. Min roll är ofantligt mycket bredare än en person som bara skriver, säger hon och fortsätter:

– Om jag ska kalla mig bildjournalist, då vore det väl ­rimligt om en reporter kallade sig textjournalist. Men det gör man inte, man kallar sig journalist precis som jag – jag är också journalist. Termen bildjournalist är egentligen förlegad.

Och för att låna hennes egen fråga från förr: varför är det så viktigt vad man kallar sig?

– Jag tror inte att det finns en framtid för fotografer, däremot tror jag att det finns en lysande framtid för journalister med många uttrycksmedel, svarar Lotta.