Intervju
Magnus Bergström – en magisk tidsresa
Efter tio år som fotograf och bildredaktör på tidningen Filter släpper nu Magnus Bergström en fotobok. I boken har Magnus Bergström samlat sina hundra bästa porträtt från sin tid på Filter."Jag vill med porträtten skapa ett eget universum och samtidigt ha en ärlig koppling till de jag porträtterar", säger Magnus Bergström
Magnus riggar upp i sin studio, som ligger i Södra Hammarbyhamnen i Stockholm. Studion delar han med några andra fotografer i ett studiokollektiv. Magnus har under förmiddagen en fotografering inbokad med journalisten Jesper Högström. Det ska tas pressbilder inför lanseringen av hans nya bok Blågult, som handlar om det svenska fotbollslandslaget.
Uppdraget är ett jobb Magnus gör vid sidan om sina huvudsakliga arbetsuppgifter. Han jobbar dels på tidningen Filter, som han själv var med och startade, både som fotograf och bildredaktör och dels som fotograf åt Wallenbergstiftelsen. Där jobbar han med forskningsreportage, dokumenterar olika forskningsprojekt och gör porträtt av forskare.
– Det är ofta väldigt spännande miljöer som forskningen sker i. Wallenbergstiftelsen gör verkligen en stor insats, då de delar ut stora summor pengar till olika typer av forskning, säger Magnus.
Magnus gör i ordning studion inför dagens fotografering då både helt artificiellt ljus och naturligt dagsljus kommer att användas. Magnus säger att han har tre olika grundläggande manér för att fotografera de porträtt han vill ha.
– Först vill jag ha ett väldigt kontrastrikt porträtt. Då jobbar jag med ett distinkt ljus, som verkligen lyfter fram färgerna och huden, vilket gör sig väldigt bra i tryck. Sen fotograferar jag ett mjukare porträtt i naturligt ljus. Här använder jag gärna ett objektiv med stor bländare för att verkligen få fram en karaktär. Sen brukar jag avsluta med ett hårt porträtt mot en vit vägg, något riktigt rått, säger han.
Magnus säger att han drar sig åt ytterligheterna när han fotograferar. Han fotograferar med Canon och använder nu en 1Dx mark II och en 5D mark II. På kamerorna har han ofta ett Canon 85mm/1,2 monterat, vilket han beskriver som ett klassiskt objektiv som med sitt korta skärpdjup passer bra för porträtt.
Han använder ofta ringblixt – av olika modeller – då han gillar de hårda kontrasterna och distinkta färgerna som den ger möjlighet att skapa. Både i studion och ute i fält jobbar han med olika Profoto-aggregat, ute på fältet använder han batteridrivna varianter. Det nyaste tillskottet i Magnus kameraväska är en Profoto A1 – som är en kameramonterad studioblixt, som Profoto själva kallar världens minsta studioblixt. Magnus strävar efter att ha en så lätt och smidig utrustning som möjligt, och som tål att tas upp och ner ute på plats.
Inför dagens plåtning har Magnus införskaffat sig två stycken olika stora svenska flaggor. Tanken är att Jesper ska linda in sig i en flagga, och på så sätt få till en lekfull koppling till ämnet i hans kommande bok.
– Jag har alltid tyckt om porträtt. Redan under min utbildning drogs jag till att porträttera människor. Och när jag senare såg hur tidskrifterna från USA arbetade med iscensatta porträtt, någonting som inte var vanligt i Sverige under den tiden, ville jag ta steget längre, säger Magnus.
Dokumentärt och iscensatt
Han berättar om hur han tidigt intresserade sig för integrationen mellan den dokumentära och den iscensatta fotografin. Hur tidningar i USA som Vanity Fair kunde använda porträtt som i Sverige kunde ses lite snett på – som inte ansågs dokumentära nog. Magnus vill tillsammans med den han fotograferar skapa ett eget universum och samtidigt få en ärlig koppling till den han fotograferar.
– Jag försöker alltid ha minst en idé inför en fotografering och en plan b. Sen är det viktigt att innan veta vilken grundstil porträtten ska fotograferas i. Det är förvånansvärt sällan som jag inte får igenom de idéer jag har tänkt ut innan. Jag har till och med bett en jag porträtterade att smeta in sitt ansikte med blod. Idéerna till porträtten ska vara kopplade till personen jag fotograferar, jag vill att de själva ska förstå att bilden handlar om dem, säger Magnus.
Att flera av de hundratals porträtt han fotograferat för tidningen Filter skulle bli en bok efter tio år var inte helt klart. Men samtidigt visste Magnus att han skulle göra någonting mer med sina bilder.
– Jag har alltid haft i bakhuvudet att jag ville göra någonting mer med bilderna. Till exempel så när jag skulle fotografera en känd person till Filter, för en fotografering där jag viste att jag bara behövde en bild, så jobbade jag igenom fotograferingen väldigt ordentligt, kanske för mycket. Även fast jag viste att det bara behövdes en bild till tidningen. Ibland får man bara en chans att fotografera en person och jag hade alltid i tanken att det någongång skulle bli någonting större av bilderna, säger han.
Viktigt att få personerna bekväma
Magnus slår på lite musik i studion inför att Jesper ska komma. Några minuter senare kliver Jesper huttrande in från den kalla vinterförmiddagen utanför. Magnus börjar direkt prata om fotboll och drar några kopplingar till Jespers nya bok som fotograferingen handlar om.
– Det gäller att få de man ska fotografera bekväma. Många är nervösa när de kommer, så jag försöker alltid göra dem så bekväma som möjligt. Det är viktigt att vara påläst om personen som ska komma. Vet jag att personen just släppt en bok så är det ju självklart att prata lite om den, alla är intresserade av att prata om sig själv, säger han.
– Det är ju väldigt kallt ute, så det är bra om ögonen värms upp lite innan fotograferingen så de inte ser så glansiga ut. Det är svårt att göra någonting åt det i efterhand, säger Magnus till Jesper.
Magnus dukar fram kaffe och de slår sig ner i en soffgrupp i studions hörn och pratar vidare om fotboll och om Jespers tidigare bok, en biografi om författaren Hjalmar Söderberg.
Det Magnus tycker är så roligt med porträttfotografi är mötena med så många olika människor.
– Man måste verkligen kunna ta alla människor. Man måste kunna prata med en uteliggare från gatan och samtidigt kunna fotografera kungar och presidenter. Personen man ska fotografera måste ha ett tillräckligt stort förtroende för en, så att de följer med in i studion. Förtroende gör bilder, säger han.
Magnus ställer upp Jesper för att mäta ljuset och starta fotograferingen. Hur det ska se ut har Magnus tänkt ut innan, så han är snabb och konkret och visar hur Jesper ska stå och dirigerar enkelt runt honom till rätt position och uttryck. De flyttar runt mellan studions artificiella ljus och fönsterljuset för att skapa de bilder som tidigare är uttänkta. I slutet av fotograferingen plockar Magnus fram de svenska flaggorna som han införskaffat tidigare under morgonen. Jesper virar flaggan runt sig på det sätt som Magnus visar och de tar några bilder.
– Ikonisk bild!, säger Magnus, därefter testar de att vira flaggan åt andra hållet för att framhäva flaggans gula färg, istället för det blå. Blixtarna smattrar vidare.
Idéer och inspiration till sina porträtt hämtar Magnus från flera olika håll. Han framhäver hur viktigt det är att få ny inspiration till sina bilder.
– Jag kollar mycket på konstfilm, musikvideor och fotoböcker, där jag ser hur andra jobbar. Sen självklart följer jag med i kamerautvecklingen och ser om det kommer ny teknik som skapar andra möjligheter. Det gäller att hela tiden fylla på i sin verktygslåda, säger Magnus.
Han berättar att han läst konsthistoria och använder tidiga konstnärers klassiska arbetssätt för att förhöja sina bilder. Hur han ibland använder symboler som tidigare använts friskt inom konsten för att visa en annan dimension och påtala det man inte ser. Allt för att skapa en annan nivå i bilden.
När fotograferingen är slut slår sig Magnus ner i studions soffa och jag frågar om hans tankar kring sin nya bok.
– Tio år med filter är ju ett jubileum. Tid betyder mycket i fotografi, tid är magi. Ett porträtt blir som ett statement från den tiden då det är taget. Det är som att lura döden, det är det som är magiskt och lite spöklikt med gamla bilder, säger han.
Magnus berättar att han på femårsjubileet av tidningen Filter gjorde ett bildspel med de bästa bilderna, och att han nu inför tioårsjubileet ville göra någonting större.
– För ett år sedan bestämde jag mig för att det skulle bli en bok. Jag började med att bestämma vilken typ av bilder jag ville fokusera på i boken. Det skulle vara någonting som sträckte sig från dag ett i Filter och samtidigt någonting som kunde stå för sig själv. Så jag valde att rikta in mig på porträtten, säger han.
Magnus säger att det blivit ungefär 600 porträtt för tidningen Filter. Så arbetet med boken började med att sålla bort och att välja ut de bästa porträtten.
– Att sätta sig ner och kolla igenom alla bilder var att resa i tiden. Det var både väldigt smärtsamt men samtidigt spännande att gå igenom gamla bilder. Det är som att gå igenom sitt eget liv, en väldigt intressant resa. Både hur jag själv och tekniken förändrats längs vägen, säger han.
Av de 600 porträtten valdes först 350 favoriter ut, de bilder som Magnus gillade. Från dem sållades sedan ytterligare 200 bilder bort.
– De bilder som jag tycker är viktiga är när jag lyckats göra någonting mer. När jag lyckats att dra idén och gestaltningen väldigt långt, säger Magnus.
Boken är en samling av hundra porträtt i en kronologisk ordning efter när de är fotograferade.
– Efter många olika funderingar kring hur boken skulle läggas upp kom jag fram till att det skulle vara bäst att sekvensera dem i tidsordning. Från första till sista bild. Ödet fick bestämma hur det skulle se ut och det blir som en tidsresa från 2008 till 2018, säger han.
Magnus berättar att jobbet på Filter, under de senaste tio åren, verkligen varit ett drömjobb. Att få förtroende att jobba helt fritt och kunna utvecklas.
– Mitt manér som jag valde med Filter har jag hållit kvar i och vi ser att konceptet håller. Men som många tidskrifter så är ju formatet ett jätteproblem, säger Magnus.
Han menar att framtiden inte ligger i tidningar på papper. Men att här fortfarande finns viktig marknad.
– Historier kommer alltid vara intressanta. Samtidigt som format förändras så kommer ju även bildberättandet att förändras. En klassisk dragarbild i en tidning fungerar inte likadant på webben. Här finns det saker att jobba med, säger han.
Magnus säger att han under sin utbildning lärde sig att vara sann mot sig själv, och våga visa sig sårbar. Han läste på fotoskolan Fatamorgana i Köpenhamn där han berättar att kritiken var stenhård. Och att det hände att man gick därifrån gråtande. Någonting som han tror har varit jätteviktigt under hela hans karriär.
– Man ska inte vara rädd att testa nya idéer. Ofta är det så att man är sin egen bromskloss. Det är ett tips jag skulle ge till en ung fotograf i dag. Förvånansvärt sällan säger folk nej till väl genomtänkta idéer, säger Magnus.
Till releasen av boken har Magnus tänkt att bjuda in alla som är porträtterade i boken.
– Vissa vet om den, men inte alla, säger Magnus avslutningsvis.