Malin Jochumsen: ”Det är inte så rent och rått gatufoto – mer konstnärligt”

Fotografen Malin Jochumsen tycker det är jobbigt att ha vernissage och hålla presskonferens – att stå framför kameran. Ändå är det precis vad hon nyligen har gjort efter att ha varit i Borås och öppnat sin utställning »15 000 steg« på Abecita Popkonst Foto.

Malin Jochumsen

Ålder: 49 år.

Bor: I Danderyd norr om Stockholm.

Gör: Fotograf som har prisats för sina bilder i flera sammanhang. Bland annat har hon vid två tillfällen vunnit Metro Photo Challenge, både den internationella och den svenska tävlingsdelen. 2018 tog hon hem segern för Årets sportbild i den prestigefyllda tävlingen Årets bild där Sveriges bästa pressbilder prisas. »Det kändes som att jag var en katt bland hermeliner. Jätteroligt men väldigt otippat.« Malin har även under flera år haft framgångar med sina bilder i Kamera & Bilds fototävling Grand Prix. 

Aktuell med: Utställningen »15 000 steg« på Abecita Popkonst & Foto i Borås, som pågår fram till den 23 januari 2022. 

Utrustning: Nikon D850 med främst objektiven 24-70mm och 70-200mm.

Webb: mjochumsen.fotosidan.se, på Instagram: malinjochumsen

– Jag tycker sådant här är jobbigt också, säger hon och syftar på intervju­situationen hon just nu befinner sig i med mig.

– Jag vet inte vad det är, det är något med uppmärk­samheten och att stå i centrum. Jag har svårt att ta det, förklarar Malin.

Hon vill inte befinna sig i blickfånget, hon vill istället vara den som riktar fokus mot något. Hon vill vara bakom kameran.

Men eftersom hon är skicklig med den, vinner foto­tävlingar och har soloutställningar, blir uppmärksamheten också något som följer på det. Så vi fortsätter intervjun, förstås. Malin har mycket att berätta om det som hon starkt förknippas med:

– Gatufoto är på riktigt det svåraste du kan göra. Det är den ultimata utmaningen. Du har ingenting givet, du ber inte om lov och du arrangerar ingenting. Du styr inte ljus, människor eller bakgrund – du styr ingenting. Ska du få till något som berör, då får du lägga ned jäkligt mycket tid. Hur många sådana här »nästan-bilder« har man inte? Där det hade varit jättebra om det inte var för den där personen som passerar bakom, som bara sabbar det.

»Inte så rått gatufoto«

50 av hennes bilder hänger nu på väggarna i den »Room for street«-del som Abecita har öronmärkt för gatufotogenren. Bakom konceptet på konstmuseet står fotografen Mats Alfredsson som i presentationen skriver att »Malin Jochumsen tänjer gränserna för vad som traditionellt definieras som gatufoto«. Upplever hon själv att hon gör det?

– Jag vet inte. Vem var först med vad? Man inspireras av varandra hela tiden, av bilder som man påverkas av oavsett om man vill eller inte. Men jag har nog alltid sökt lite andra bilder. Det är ju inte så rent, rått gatufoto utan jag har nog dragits lite mer åt det konstnärliga hållet. Det måste definitivt vara välkomponerat och kännas att det finns någon slags harmoni i bilden, för att jag ska bli nöjd.

På utställningen visas bilder från Stockholms innerstad, men också de som går under benämningen »förortsfint« där Malin har fångat motiv i närheten av sin bostad.

– Jag bor i Danderyd, den »finare« förorten. Här ute ser man sig inte själv som förort, men det är faktiskt en förort. I de bilderna är det lite mer naturromantik. Det är inga höghus, de flesta bor i villor eller radhus. Det blir mer som att fotografera på landet, som utanför Eskilstuna där jag växte upp. Med kohagar runt hörnet och någon liten fågelsjö, hundpromenader och hästar.

Kommer iväg på morgonen

»15 000 steg«, som Malins utställning heter, är avståndet från hemmet in till folkvimlet i huvudstaden.

– 15 000 steg kan ta dig från kohagarna till mitt på Hötorget, eller ut till Tensta för den delen. Det är tre helt olika världar, säger hon om de möjligheter som distansen öppnar upp för.

Det här antalet steg är också vad hon normalt gör en vanlig gatufoto-vända, innan hon blir trött och slutar att se motiven.

– Jag brukar försöka komma iväg på morgonen. Då tycker jag oftast att ljuset är finast. Sen är jag ute i fem, sex timmar. Jag går hellre ut en dag när jag har tid på mig än att jag klämmer in en timme, för då har jag svårt att se något under den timmen. Jag behöver tid på mig för att komma in i bubblan, gå ned i varv och sluta ha andra tankar så att jag faktiskt kan se saker.

Du måste filtrera bort det som förstunden är oväsentligt?

– Ja, att sluta tänka på allt jag borde göra – den där »lilla ­listan« med saker som jag inte riktigt har hunnit med än. Med hus, barn och eget företag finns det alltid en lista. Därför är det viktigt för mig att gå in i min egen bubbla och öppna upp sinnet på något sätt. För att börja se.

Ungefär som när man letar svamp?

– Ja, precis. Det är en ganska bra terapisyssla, det gillar jag också att göra.

Vad Malin sen väljer att rikta kameran mot, styrs mycket av något hon kallar för en moralkompass. Till exempel har hon svårt för att fotografera någon om hon tycker personen ser rolig ut. Som när hon en påsk såg en kvinna komma klädd helt kycklinggul och med en orange keps på huvudet. Den situationen avstod Malin från att föreviga. Hon tyckte sig inte kunna fånga ögonblicket på ett sätt så att kvinnan skulle vara bekväm med resultatet.

– Det ska vara roligt med väldigt mycket värme om jag ska ta bilden, där man skrattar med någon, inte åt någon.

Malin förklarar vidare:

– När jag är ute och fotar och ser någon, som en kvinna på ett tåg som sitter i sina egna tankar, då brukar jag sätta mig in i hur jag skulle känna om jag var den här kvinnan och såg bilden på mig själv. Känner jag då »wow, det där var fint« eller »usch, ser jag ut så där«. Med den senare känslan släpper jag aldrig igenom en bild. Jag själv ska känna att det är okej, och jag är som sagt ganska kameraskygg.

Det låter som att du har stor respektför dem du fotograferar?

– Absolut. Det tycker jag måste vara grunden. Du fotar faktiskt människor som inte vet om att du fotar dem. Värme och respekt måste vara det som genomsyrar. Jag skulle inte kunna stå för det själv om jag inte kände så.

Trivdes i Ryssland

Sedan 90-talet har Malin gatufotograferat, även om hon då inte visste att det fanns en genre som kallades så. Allt började i Moskva där hon då bodde.

– Jag läste mycket rysk litteratur som tonåring, och blev helt besatt av språket.

Trots det menar Malin att hon inte hade speciellt ­mycket språköra och slog till en början in på den bana som låg henne närmare, inom naturämnena. Hon läste en treårig ingenjörsutbildning i Umeå, där hon samtidigt studerade ryska. A- och B-kursen hann hon med innan det var dags för ett halvår i Moskva 1995.

– Sen skulle jag tillbaka till Umeå för att läsa C- och D-kursen var tanken. Men jag stannade kvar i Moskva ett halvår till, och sen var jag kvar i tolv år. Jag stortrivdes verkligen och halkade in i bankvärlden på ett bananskal när jag hade läst ryska på statsuniversitetet där – och så jobbade jag som aktiemäklare i tio år.

Det var aktierna som ledde henne in i fotovärlden, eller snarare hennes chefs fru. Hon hade sett några av Malins bilder, fångade med en enkel »point and shoot«-kamera.

»Malin, du måste skaffa dig en ordentlig kamera, du har ju något här. Gör det så ska jag visa dig hur du använder den«, sa chefens fru som var fotolärare och fotograf.

Hemma i Sverige över en helg gick Malin in i affären Kameradoktorn.

– Jag var fast besluten om att jag skulle köpa en Canon för det hade jag läst mig till, men kom ut med en Nikon för den satt mycket bättre i handen. Det var en F100 och sen var jag helt fast, berättar hon och fortsätter:

– Egentligen när jag tittar tillbaka så hade jag alltid fotat mycket, jag har hur mycket bilder som helst på mig och mina kompisar under tonårstiden. Men jag hade aldrig tänkt på att jag var den som alltid hade kameran med mig.

»Roligare med naturligt ljus«

Att någon som tolkar aktiekurser också ägnar sig åt fotograferande kan framstå som ett stort steg, men ändå inte. I alla fall inte på det sätt som Malin fotograferar – där hon hellre reagerar än arrangerar.

– Jag trodde faktiskt inte att jag hade något konstnärligt i mig överhuvudtaget. Jag hatade bild, det var mitt absolut sämsta ämne i skolan. Verkligen ångestframkallande med det där vita pappret som man skulle försöka få ned något på. Och egentligen är det på samma sätt i fotandet, för jag tycker inte om att bygga upp saker i studio. Jag tycker det är mycket roligare med naturligt ljus där man får reagera snarare än visualisera. Får jag bara komma till en plats löser det sig, då får jag en massa idéer. Det dokumentära – att fånga en känsla och vara snabb på att reagera, att nästan kunna se vad som kommer att hända – det är jag mycket bättre på än att arrangera.

Men trots det finns konstnärligheten där också, och hon inser det ironiska i att hon avskydde bildlektionerna i ­skolan, när hon i dag framhäver vikten av komposition och ljus i sina gatubilder – att de ska vara just konstnärliga.

– När jag inte tänker på det sitter det. Men ska jag börja teckna och få balans i en komposition på ett papper så är det betydligt svårare än att med kameran bara instinktivt ta bilden, förklarar hon.

När du fotograferade på gatorna i Moskva,vad var det som tilltalade dig?

– Ljus och människor. Jag tycker om människor. Det är nog grunden hos alla som gatufotograferar, att man är nyfiken på människor och vill visa deras öden och olika livsstilar. Förhoppningsvis så ärligt som möjligt.

2006 lämnade Malin Moskva och bankvärlden. Efter ett par år i Frankrike och ett äktenskap som krackelerade ­landade hon så småningom i Sverige med sina barn. Dåblev hon fotograf fullt ut, startade företag och började frilansa.

Är tydlig med att hon fotograferar

När Malin ägnar sig åt gatufoto är människan i vissa bilder underordnad, som en del av stadsmiljön, i andra upptar personen en större del av bildrutan. Främmande människor fångar hon både på långt och nära håll.

– Jag kan fota någon som sitter mitt emot mig på tunnelbanan, om jag verkligen vill ha bilden, säger Malin.

När hon gör det råder det sällan några oklarheter kring vad hon sysslar med, för i händerna har hon alltid sin Nikon D850, med 24–70:n monterad och dessutom med motljusskyddet längst ut på objektivet.

– Den är ju stor, det går liksom inte att missa mig.

För henne är det ett medvetet val, hon vill vara tydlig med att hon fotograferar. Trots det är det få som reagerar.

– Jag tar alltid upp kameran till ögat, jag sitter aldrig och fotograferar från höften. Men ofta märker folk inte, de ser mig inte.

Med ett skratt tillägger hon:

– Jag kanske har en 18-procentig gråskala i mig. Det är min tillgång, jag är totalt osynlig.

Efter att bilden är tagen kan hon möta en blick och växla några ord om personen framför henne bjuder in till det, men aldrig innan fotoögonblicket. Om någon skulle prote­stera raderar hon bilden.

– Det är bara en bild. Jag har fotografvänner som står på sig och hävdar sin rätt och använder bilden ändå, jag har svårt att göra det.

Många gatufotografer säger att de gärna jobbarmed små kameror, men du gör tvärtom?

– Jag vet. Och jag har köpt en liten Ricoh, för jag tänkte att den måste vara perfekt. Men jag har fått till en bild med den, som jag tycker är något att ha. Det känns som att jag smyger med den och jag hatar den känslan. Det blir inte alls lika bra bilder, jag är för hastig och missar kompositionen. Jag blir stressad med en liten kamera, är mycket lugnare med en stor.

Du vågar alltså ta upp en stor kamera i trängseln påtunnelbanan. Det finns ingenting som bromsar dig?

– Jo, många gånger bromsas jag av att vara lite feg. Men om jag vill ha en bild jätte-jätte-jättemycket, så gör jag det ändå. Och det är väl ganska bra att man ska vilja ha en sådan bild jättemycket, inte bara slita upp kameran och smattra av hela tiden. Folk kan ju få vara i sina bubblor också.

Önskemålet om att få bilden, det är det som blir drivkraften?

– Det är det som tvingar mig till att faktiskt våga. Egentligen är jag nog lite blyg när jag fotar, men om jag väldigt gärna vill ha bilden då tar jag den.

Tar tillvara speglingar i fönster

Under de timmar Malin är ute och gatufotograferar är hon för det mesta i rörelse. Stannar hon för länge på en plats kanske hon missar något annat, någon annanstans. Men ibland kan en stunds inväntande också ge utdelning.

– Jag har en bild som jag tog vid Slussen för några år sedan. Den föreställer en väldigt immig busskur, där någon hade ritat ett hjärta och bakom glaset syns en bänk. Då när jag såg hjärtat var bänken tom och jag tänkte »det vore ju fint om det faktiskt kom någon«. Jag hann precis tänka ­tanken och så kom det ett par som satte sig på bänken. »Wow« kände jag. Två minuter senare åkte de med sin buss och ytterligare någon minut senare hade solen bränt bort det immiga. Då var den situationen borta.

Ibland ska man ha lite flyt också?

– Det tror jag. Det är väl som Stenmark säger »ju mer du övar, desto mer tur har du«. Det handlar om att vara ute mycket, det är många trampade steg bakom varje bild som är värd att visa fram. Och jag tycker det blir svårare och svårare, för ju mer jag fotar desto högre höjs min ribba för vad jag själv blir nöjd med. Jag vill inte upprepa mig, inte ta samma bild om och om igen. Jag vill på något sätt känna att jag utvecklas.

Ett sätt för henne att göra det har varit att skapa bilder som består av flera lager, där hon tar tillvara speglingar i fönster för att ge bilderna mer spänning.

– Man får det här tredimensionella som gör att det blir ett lite annat djup i bilden. Framför allt får hjärnan börja jobba, man måste koncentrera sig och försöka förstå vad det är man ser. Hur hänger det ihop – vad är framför, vad är bakom?

Ett annat sätt att utmana sig har för henne varit att jobba med dubbelexponeringar. Och hon gör dem i stunden ute på fältet, inte i efterhand i datorn.

– Det ska göras i kameran, och med min Nikon har jag 45–60 sekunder på mig att ta nästa bild, annars blir den första en singelbild. Så jag har inte jättelång tid på mig att ta bild nummer två, och jag vill inte att det ska bli för konstigt utan dubbelexponeringen ska kännas som en spegling. Bilderna ska smälta ihop utan att det blir för krystat eller fabricerat.

Efterarbete i datorn är för övrigt något Malin ägnar så lite tid som möjligt åt.

– Det är mycket roligare att vara ute och fota än att sitta och dra i bilder i Photoshop, den biten håller jag alltid nere på ett minimum.

»Det är fint med regn, dimma och snö«

När jag intervjuar Malin är det höst. Mörkret och fukten tar över allt mer, rätt vad det är har vi vintern här. Men Malin är tillfreds, hon stortrivs den här tiden på året.

– Jag tycker november är en fantastiskt skön månad, den är totalt kravlös. Det är mörkt, du kan inte göra så mycket och det är ofta miserabelt väder – jätteskönt!

Hon får ett lugn i sig som gör henne kreativ. Det är nu hon fotograferar som mest.

– På sommaren har jag mycket svårare att fota. Det blir lite för glatt. På hösten och vintern är det mer stämningsfullt. Jag tycker det är fint med regn, dimma och snö. Det bäddar in allt i ett lite romantiskt skimmer.

Årstiden bjuder också på en färgpalett som passar henne bättre.

– Jag gillar de här brun, gul, gröna, grå färgerna mer än jag gillar de blå och pastelliga. De första åren fotograferade jag bara svartvitt för jag tyckte det var svårt att fota färg. Färg kan ta över och bara handla om färg. Att få den till att bli ett komplement som lyfter bilden tyckte jag var jättesvårt. Svartvitt förenklade, säger hon och fortsätter:

– Det är därför jag dras till det här vädret också, det är nästan en svartvit färgskala den här tiden på året.

Till sist frågar jag Malin om framtiden. Om hon ser sig själv fånga motiv bland höghus, kohagar eller busskurer även under kommande år?

– Jag tror att den dagen jag slutar gatufotografera, då slutar jag nog fota helt för då har jag nog… Nej, jag kan inte se att jag skulle sluta fota. Om jag skulle ha tröttnat på det, skulle jag ha gjort det mycket tidigare, svarar hon.