Martin Johansson: Blick för motiven

Det är påtagligt att Martin Johansson nyligen har varit långt utanför Sve­riges gränser. Hans hy vittnar om soligare breddgrader – och annat vore väl konstigt. Det har bara gått några dagar sedan han återvände hem, efter sex veckor på resan­de fot i Asien. Allt började med en tvåveckors fotoworkshop i Burma, och det var där han läste mitt mejl om att han blivit Årets fotograf i Kamera Bilds fototävling Grand Prix.

Martin Johansson

Ålder: 51 år.

Bor: I Stockholm.

Familj: Flickvän med två barn.

Gör: IT-projektledare.

Gör jag när jag inte fotar: Ägnar mig åt båten, spelar golf och umgås med familj och vänner.

Utrusning: Leica Q, Fujifilm X-T2 och Nikon D810. 

Webb: instagram.com/___martinjohansson___

Foto: Alison De Mars

»Vilken fantastisk nyhet. Jag visste att jag låg bra till men inte att jag hade vunnit. Jag befinner mig i Myanmar och är inte 100 procent uppdaterad. Det är ju grymt skoj. Har skålat i öl på en skum krog i Phatein«, blev svaret från Martin. Nu är han hemma igen och jag kan ställa den klassiska frågan: hur känns det?

– Så jäkla roligt. Det är första gången jag vinner detta.

Vad tror du att domarna har gillat i dina bilder?

– Jag vet inte, de kan ju inte alla gilla samma sak. Jag antar att bilderna genomgående håller en ganska hög kvalitet, men det är något du får fråga dem om. Under åren har jag blivit bättre på att plåta, men framför allt har jag blivit bättre på att välja ut bilder. Man kanske har egna känslor kopplade till en bild, men alla upplever inte samma sak. Det gäller att hitta de bilder som väcker känslor hos fler än bara mig själv.

Martin beskriver det som att han numera är bättre på att sålla och använder uttrycket »kill your darlings«. Inför varje etapp väljer han ut 15–25 av sina bilder, vilket även hans tävlande lagkamrater i Jaktlins gör. Bilderna laddar de upp i en Facebookgrupp och diskussionen är igång:

»Den här är fantastisk!«

»Nej, det är den inte.«

»Men ser du inte den där lilla grejen?«

»Jo, men det räcker inte.«

Även Martins flickvän och kollegor på jobbet får emellanåt ta ställning till vilka fem bilder som ska skickas in. Ett gediget arbete kan tyckas, men så står han också högst upp på pallen i årets tävling. En etappseger blev det under säsongen, då när temat var »natur«. Men den vinsten var oväntad tycker han, som främst fotograferar dokumentära bilder och porträtt. Hans naturbild klassar han dock som »street photography«, och förtydligar genom att peka på människorna som syns i nederkanten av bilden. Han gör det med ett leende på läpparna.

Smugglade kameran i kalsongerna

Martin började fotografera när han var 15 år. Hans syster hade under ett år som utbytesstudent i USA lärt sig att ­fotografera, och tillsammans byggde de ett mörkrum hemma i Göteborg. För Martin var musikintresset ett givet motiv.

– Jag minns hur jag i kalsongerna smugglade in min kamera på Ullevi för att fotografera konserter. De tidigaste bilderna jag har från en konsert är när U2 spelade 1985. Då fotade jag med en Olympus OM-1:a och lyckades även sälja mina första bilder. Jag hade stått uppe hela natten och kopierat bilder, som jag sedan sålde till folk som hade varit på konserten.

Martin var senare också utbytesstudent i USA, och tog då många bilder till skolans årsbok. Men efter gymnasiet blev det allt mer sällan att han använde sin kamera.

– Studier, lumpen och livet tog vid. Jag fotade inte jättemycket.

Men det kreativa fanns alltid där, bland annat ägnade han sig åt improvisationsteater under tio år. Dock kom fotosuget att så småningom växa sig allt starkare och när en vän berättade om sin fotoutbildning, blev Martin inspirerad till att göra något liknande.

­– Jag tittade runt efter utbildningar och hittade den som fanns på Berghs, en halvtidsutbildning under ett år. Det var fantastiskt kul att studera där och något av det bästa jag har gjort.

Han läste där 2010–2011 och gjorde det för att som han säger »förkovra sig på fritiden«. Det har för Martin aldrig funnits någon ambition att leva på sitt fotograferande. I  dag arbetar han som IT-projektledare på Volvo i Göteborg. Eftersom han är bosatt i Stockholm pendlar han dit för att jobba på plats tre dagar i veckan.

– Först var det tänkt att jag skulle vara där i tre månader, men nu har det snart gått fyra år, skrattar Martin.

Fotograferandet är däremot det stora intresset i dag, och något han behöver för att få utlopp för sin kreativitet.

– Det är kreativt på jobbet också, men på ett annat sätt. Ett arbete är sällan lika lekfullt. Där är det mer tvingande att man ska uppnå ett resultat, vilket man inte behöver känna med sina fritidsintressen.

Såg bilder överallt

För att ytterligare förkovra sig inom sitt intresse ser Martin till att delta i olika workshops, någon gång per år. En av de första var redan under Berghs-året när han åkte till Sevilla för att med fotografen Peter Turnley fördjupa sig i »street photography«.

Turnley, som har arbetat för flera stora magasin i världen, och haft sina bilder på Newsweeks omslag hela 43 gånger, hade många tips att dela med sig av.

– Han lärde mig att våga gå ut på stan och fota folk. Jag arbetade upp en blick för att hitta motiven medan jag gick runt. Till slut såg jag bilder överallt.

Efter Sevilla blev det workshops i bland annat Paris, New York och nu senast i Burma där Martin tillsamman med en brasse, en australiensare och en skotte slog följe efter den polske fotografen Maciej Dakowicz – även han en fram­stående gatufotograf.

– Det var extremt intensivt. Vi startade klockan sex på morgonen och höll på till tio på kvällen. Jag somnade framför datorn när jag satt och editerade bilder. Jag skojar inte, jag somnade verkligen. I två veckor reste vi runt till små hålor i Burma där de inte hade sett turister på flera år. Det är ett fantastiskt land med fantastiska människor.

Martin gillade framför allt att workshopen var så konkret. Maciej Dakowicz fanns med hela tiden och gav handfasta tips.

– På kvällarna tittade han igenom våra bilder och kunde säga »den här bilden hade varit jättebra, om inte…«. Det fanns ofta ett »om«, men under perioden blev de färre och färre.

Vad var det ni fotograferade i Burma?

– Framför allt människor, syftet var att fota det. Jag tog ganska mycket porträttbilder.

Hur gjorde du då? Förstod de engelska?

– Nja, jag fick peka på kameran och säga »can I take a picture?«. De flesta ställde upp, och de gjorde det på ett bra sätt. De log inte överdrivet, därför blev det ofta mer intressanta bilder.

Bland de som hamnade på Martins bilder fanns allt från gamla män som satt och rökte till porträtt av nunnor och noviser. Under de tidiga morgontimmarna tog de sig ofta till platser med mycket folk, som till exempel olika marknader, vilket gav dem möjligheten att hitta många motiv. I några dagar befann de sig även på en strand dit folk från Rangoon reste på helgerna.

– Det var ganska annorlunda för mig. Ingen solade och de som badade var nästan fullt påklädda. Dessutom satt många och drack sprit redan klockan tio på förmiddagen.

Från workshopen i Burma har Martin tagit med sig framför allt en viktig lärdom:

– Stanna kvar om du hittar en intressant plats med bra ljus. Även om du har tagit en bra bild – ta en bättre. Om du stannar tillräckligt länge slutar människor att bry sig om att du är där. Då fortsätter de att göra vad de gjorde innan du kom, vilket ger mer naturliga bilder. Med en kamera blir det ofta stelt till en början, men efter ett tag slutar de att bry sig.

Ljus och motiv är det som styr

Martin menar att han är ganska bred inom sitt fotograferande. Även om de flesta bilder rör sig inom det dokumentära fältet, ofta med människor i bild, vill han inte låsa sig vid ett specifikt manér.

– Vissa kanske tycker att jag inte har ett eget bildspråk eller en egen stil, och att det skulle vara en nackdel. Men för mig är inte målet att alla på en gång ska se att det är en »Martin-bild«.

En period hade han övergivna platser som en grej, att i bild skildra miljöer där det en gång i tiden har funnits människor.

– Det blev bilder med kontemplativa känslor, när man hittade det vackra i det förfallna.

Det som styr Martins bildutsnitt i dag varierar beroende på vad han fotograferar, men ljuset är alltid viktigt för honom – och motivet förstås.

– Speciellt när jag är ute på gatan och fotar, då försöker jag hitta en bra bakgrund. Och där finns det olika skolor inom »street«, antingen att ställa sig på en plats med perfekt ljus och invänta en situation eller att gå runt och leta efter den. Jag är mer av det senare.

För Martin handlar det om att se ögonblicket och ta en bild, även när han fotograferar porträtt jobbar han så.

– Men att leda en person i porträttögonblicket är något jag kan öva mer på. De finns de som är duktiga på att regissera, för att på så sätt nå ögonblicket då det blir ett intressant porträtt.

Gillar att komma nära

Den kamera Martin använder mest är en Leica Q, men han har även en Nikon D810 och en Fujifilm X-T2.

– Jag köpte X-T2:an i Burma, för Maciej hade en sådan och jag blev lite sugen och inspirerad till att börja fota med den. Framför allt gillar jag att den har vikskärm, och det är även en bra kamera med superbra bildkvalitet. Men Leica Q är också fantastisk, både när det gäller bildkvalitet och färger. Nu funderar jag på att sälja den stora kameran, D810:an. För den använder jag inte så mycket. Jag vill kunna ha med en kamera utan att behöva bära på så mycket. Dessutom kan en stor kamera vara avskräckande för dem man plåtar.

När det gäller brännvidder så är det 28mm och 35mm som gäller för Martin. Något teleobjektiv har han inte överhuvudtaget.

– Jag gillar att komma nära och få kontakt med personen jag fotograferar.

Helst vill han uppleva en reaktion hos personen, oavsett om det är glädje eller ilska. Att få se känslan hos en person när den förstår att »oj, jag blir plåtad« är något Martin ­gillar. Men han vill inte provocera.

– Jag är ingen Bruce Gilden-fotograf som sticker upp en jätteblixt framför folks ansikten för att få en reaktion. Det är inte min grej. Det finns situationer när folk inte vill bli plåtade.

Kanske är det något Martin lärde sig under en workshop i New York. Han hade tagit sig till Coney Island, där han fotograferade in i en »barbershop«.

– Medan jag gick vidare sprang en kille ifatt mig och var upprörd över att jag hade fotograferat. Senare fick jag frågan av folk: »hur vågade du vara där, alla har ju vapen där«. Men det är lätt hänt, att man hamnar på ställen där det kan kännas lite obehagligt. Oftast irrar jag vidare, men ibland kan det bli kusligt som med incidenten i New York. Då gick jag därifrån, man behöver inte utmana ödet.

Fortsätter tävla i Grand Prix

Även om det för Martin är första gången han tar hem segern som Årets fotograf i Grand Prix, är det inte första gången han vinner lagtävlingen. I sex år han varit med och tävlat med laget Jaktlins. Fem gånger har de vunnit och en gång kom de tvåa. I år blev det seger igen. För andra lag är det säkert frustrerande, inser Martin.

– De säger säkert: »de där jäkla Jaktlins igen«. Ni får väl på tidningen göra en »Stenmarks-grej« och ändra reglerna, skrattar Martin.

För egen del tänker han att det blir »business as usual« när det gäller Grand Prix. Han tycker det är en trevlig utmaning varje månad och har inga planer på att sluta tävla.