Martin von Krogh filmade mitt i ett krig

Har du lämnat stillbilden i dag? frågar jag fotografen Martin von Krogh.

– Absolut inte. Det är mer den krassa verkligheten, att jag har jobbat med film i fem år och bränt alla mina besparingar. Nu måste jag få in pengar och stillbilden är inte superlukrativ just nu, säger Martin.

Branschen har förändrats?

– Branschen har förändrats totalt. Det finns inte utrymme för reportage just nu, där man betalar skäligt nog. Det har stagnerat för länge sedan och internationellt är det ännu värre.

Sedan en tid tillbaka jobbar han som filmare för SVT, och han titulerar sig numera både som fotograf och regissör.

Det ska vi prata mer om snart, och om hur det var att filma i Afghanistans huvudstad Kabul med ett team på tolv personer – samtidigt som det pågår ett krig.

Men först, vem är Martin von Krogh?

Tar inte onödiga risker

Tidigare hade han 260 resdagar per år. Många av de dagarna befann han sig på platser där det rådde konflikter av olika slag, och där det fanns en fara för hans eget liv.

Men efter 20 år som fotograf tänker han i dag på ett annat sätt. Numera vill han inte ta onödiga risker, i alla fall inte för bilder som inte betyder något.

– Det bildflöde som kommer in, det blir mycket dussin­bilder. Jag kan inte se skillnad på en bild som är tagen i Afghanistan i dag, för tre månader sedan eller fem år sedan, säger Martin och förklarar vidare:

– Jag tar inte längre risker för dussinbilder. För det handlar om att man sätter sitt liv på spel. Och vad innebär det? Jo, att om jag dör så skulle jag »fucka upp« för hela min familj.

Ett uppdrag som går snett innebär att människor i Martins närhet påverkas. Det insåg han inte fullt ut förr.

– När man är ung fattar man inte konsekvenserna. Det tar typ fram tills det att man är 30 år innan man fattar konsekvenser på riktigt.

Hans mamma satte vid ett tillfälle ord på detta, när hon sa till Martin:

»Förstår du inte vad det innebär när du är ute och reser? Jag är ute och reser också. På jobbet går det hyfsat bra, där har jag saker att göra, men när jag kommer hem – det enda jag gör är att vänta på ett samtal från ambassaden eller polisen som ska säga att du är död. Och då släcks mitt liv.«

– Nu när jag har förlorat min mamma, kan jag fatta det. Första året, då kämpar man för att andas och att vakna upp, säger den i dag 37-åriga Martin där han sitter hemma i lägenheten på Södermalm i Stockholm.

Här bor även hans sambo och drygt ettåriga dotter.

Bilderna som förändrar

Att han numera är pappa är förstås också en stor anledning till att han inte längre tar onödiga risker – och inte heller är på resande fot i samma utsträckning.

– Ska det vara någonting ska det vara något som verk­ligen kan förändra, som är en viktig insats för andra män­niskor. Inte bara att man bäddar in sig med amerikanska soldater i Afghanistan, vilket är en jättehög riskinsats. Att till exempel gå bakom en patrull för att få några dussinbilder när de är ute och söker minor. Och så smäller det längre fram – fem dör.

För Martin har det varit en process under flera år, där han har ställt sig frågan: »var den där bilden verkligen värd risken jag utsatte mig för?«.

Svaret blev i flera fall: nej.

Jag undrar då vad som är motsatsen till dussinbilder för Martin. Bilderna som enligt honom förändrar?

– En akut situation som faktiskt behöver uppmärksamhet. Om det är en pågående massaker där omvärlden behöver få upp ögonen för att det här sker just nu. Och där vi måste hjälpa till för att sätta stopp för det, svarar Martin.

Det finns ett mått av aktivism i hans sätt att se på fotograferandet. Så har det alltid varit, sedan han började som 17-åring.

Från skådespel till fotografi

Under tonåren var Martin politiskt aktiv. Han hängde med »Djurrättsaktivisterna« och »Reclaim«, och fotograferade det som hände i olika sammanhang. Parallellt hade han i unga år en skådespelarkarriär, där han medverkade i uppsättningar på Dramaten och Riksteatern. Men som 16-åring tröttnande han på den världen, som han beskriver som 100 procent egocentrisk.

– Det var bara »jag, jag, jag«.

Istället fick fotograferandet en allt större plats. Han följde med kompisar till Prag i slutet av 90-talet, för att fotografera demonstrationer mot Internationella valutafonden (IMF).

– Då hade jag redan plåtat en del demonstrationer i Sverige, och bland svenska fotografer som jag träffade var det ett väldigt hårt klimat. Ingen hälsade. I dag är det mycket, mycket bättre än vad det var då. Det var armbågigt, inte att man plockade upp en ung fotograf och sa »jag har sett dig på fem demonstrationer, vem är du – vill du hänga med upp på redaktionen?«.

Men i Prag mötte Martin något annat, när han kom i kontakt med internationella fotografer. Han återberättar vad de kunde säga till honom: »Ahh, you are only 17, man. I was starting at the same age, why dont´t you join me. Do you need some rolls.«

– De var så himla inbjudande och generösa. Så jag fastnade för den internationella scenen, som hade ett spännande och roligt klimat där man bjöd på tips.

Martin fick bilder publicerade i Aftonbladet, när en svensk greps under demonstrationerna. Även tidningen Arbetaren gav honom ett uppdrag.

– Jag tänkte att »det här är skitspännande«. Jag plåtade på film, hade med mig tio rullar som var slut efter första dagen. Men där uppstod intresset för journalistiken och bildberättandet. Det är ju så, med uppmuntran och små framgångar främjas ens intresse.

En fantasibild av krig

Speciellt en spansk fotograf, Pasqual G. Marcos, tog Martin under sina vingar och bjöd ner honom till Mellanöstern. Martin som ännu gick på gymnasiet reste dit på jullovet, och blev allt mer fokuserad på det som kallas konfliktfotografering.

Men det var 2004 som kom att bli något av ett genombrott för honom, i hans roll som bildjournalist. Han befann sig då på semester i Thailand, och när tsunamin slog till började han genast att fotografera. Bilderna köptes av Expressen, som han sedan jobbade för under flera år.

I dag har Martin publicerats i flera internationellt stora tidningar, som Newsweek, Der Spiegel och The Wall Street Journal. Han har bevakat krig, konflikter och katastrofer världen över, och vunnit priser för sina bilder. Under flera år bodde han även i Singapore samt Indien, för att ha närmare till de platser han ofta dokumenterade.

Hur det är att jobba som fotograf i miljöer där ett krig pågår, är säkert svårt för de flesta att riktigt sätta sig in i. Martin menar att vi har en populärkulturell bild av krig.

– Alla har referensen krig från filmens värld, och då tycker man att det verkar vara hyfsat lätt att överleva. Men väl på plats är det totalt annorlunda. Eftersom vi inte har krig runt hörnet, blir det en fantasibild man bygger upp för att försöka förbereda sig på något sätt.

Men fantasin är ofta starkt romantiserad menar Martin. Verkligheten består istället av »supertuffa miljöer med scener som man absolut inte ska uppleva som människa«, förklarar han.

Har du befunnit dig i situationer somhar varit farliga för ditt eget liv?

– Absolut. Jag har gjort korkade val, på grund av dålig information eller av okunskap. Man gör misstag och lär sig utav dem. Och en del misstag ska man inte göra, för då går det inte till slut.

Kopplar bort kriget – med film

Biografen Cinema Pameer upptäckte Martin redan 2009. Han var i Afghanistan på uppdrag för Newsweek, och letade då efter andra vinklar för att beskriva situationen i landet. Den intensiva fasen av att skildra kriget hade övergått i att medier ville ha berättelser om civilbefolkningen, gärna med en lite annorlunda tvist. Biografen i Kabul passade perfekt för det.

Martin började i vanlig ordning att fotografera stillbilder, men insåg snart att något var fel.

– Jag har alltid tänkt att du kan berätta allt med kameran, med stillbilden. Men det här var första gången som jag upptäckte att det här är en rörlig bildberättelse – en dokumentärfilm.

Problemet var bara att Martin inte hade någon erfarenhet av filmskapande.

– Jag kunde ingenting när jag började, så jag googlade dramaturgiska kurvan. Då fick jag upp modellen för det antika grekiska dramat i sju steg som man kan dela upp på tre. Det var verkligen totalt basic, för jag har inte gått någon skola överhuvudtaget – varken för film eller stillbild.

Martin såg till att lära sig hantverket, bland annat genom att arbeta med tv-produktioner såsom »Pluras kök« och »Mauro Pluras tågluff« som har sänts på TV3. Jobben fick han efter att ha sprungit på en gammal kompis som numera var producent.

Först 2015 kände sig Martin redo att ta sig an sitt eget stora projekt, biografen som hade väckt hans intresse flera år tidigare. Men vad är det som gör den här platsen så spännande?

– Stället har magi, det finns så mycket »Cinema Paradiso«-referenser i den här bion. Det smälte ihop med att det här är en perfekt story för att hitta en gemensam nämnare med en västerländsk publik. Vi går alla hem efter jobbet och slår på tv:n och känner »vad skönt att koppla bort lite«. Och där nere fungerar bion på samma sätt, fast där går man in på bion och kopplar bort från kriget.

Martin menar att detta är kärnan i hans dokumentära berättelse.

– Den handlar om skillnaden mellan att leva och över­leva. Alla kan överleva: äta, sova, dricka. Men för att leva krävs det ett annat element. Då måste du ha drömmar, hopp, kultur – och där kommer bion in.

»Jag var så nära till gråt«

Med hjälp av olika finansiärer blev produktionen möjlig att genomföra. Eftersom film är ett teamarbete började Martin tillsammans med filmens linjeproducent att ha ett antal arbetsintervjuer med personer i Kabul.

– Jag behövde ett lokalt team i och med att jag inte pratar de här tre olika språken: Dari, Pashto och Urdu. Jag behövde b-foto (en andra filmare) och ljudtekniker som kunde följa det som händer på ett mycket bättre sätt – och plocka upp saker som jag missar. Så vi hittade ett team som verkade vara det perfekta. De hade jobbat jättelänge och var duktiga och hungriga.

Men när Martin sedan återvände till Kabul med all utrustning, och det var dags att börja filma, uppstod panik. Ljudteknikern öppnade väskan, tittade på utrustningen och sa:

»Vet du hur den här fungerar?«

»Nej, jag är ingen ljudtekniker, det är därför jag har anställt dig«, svarade Martin.

»Jag har bara jobbat två dagar som praktikant på en inspelning«, erkände mannen då.

– Hela teamet hade ljugit oss rätt upp i ansiktet, för att få jobb. Det var en total kris. Hela första veckan gick åt till att utbilda. Bland annat fick en ljudtekniker från Sverige köra workshops över Skype.

Vad kände du då?

– Det var så mycket som gick fel. Jag var så nära till gråt, så många kvällar. »Helvete, det här kommer aldrig att gå«, tänkte jag.

Men ni tog er igenom utbildningsfasen?

– Ja, och det var kul att se deras utveckling. De är superduktiga i dag och väldigt kreativa och kompetenta. Ljudteknikern är nog en av Kabuls bästa. Det hände saker för oss alla som var väldigt fascinerande och läckra att se.

Behövde kunna »bränna utrustning«

Totalt var de tolv personer i teamet som 2015 filmade under tre månader i Kabul. De jobbade sex dagar i veckan, tio timmar om dagen.

– Jag rasade tolv kilo på den resan, på grund av hårt arbete och att bära kamerautrustning.

Martin stod bakom huvudkameran, det som kallas a-foto. Tillsammans med den andra filmaren, b-foto, skapades scener med olika utsnitt. Brännvidderna kunde då växla mellan att vara vida och tajta, eller ligga på samma om man »korssköt« som det heter på filmspråk.

De jobbade med kameror från Nikon, D750 och D810. Till detta använde de en så kallad PIX-E5:a för att förstärka bilden och för att få ut en råsignal. Valet av DSLR handlade mycket om att de behövde ha fyra olika kamerauppsättningar, för att kunna »bränna utrustning« som Martin ­kallar det.

– Om det skulle ha hänt något och vi hade blivit tvungna att evakuera, då hade vi behövt släppa alla grejorna för att direkt åka till flygplatsen. Då kunde vi inte ha Alexa-kameror med dyra filmgluggar. Dessutom finns det inte någon service där nere, så om en kamera rasade behövde vi ha flera i backup.

De använde bara fasta brännvidder, och mest 35, 50 och 85 mm. De lite finare glasen i dessa objektiv var en stor anledning till att utesluta zoomarna. Men att filma med objektiv som i första hand är avsedda för stillbildskameror, är inte det lättaste menar Martin.

– Jag har blivit superbra på att dra skärpan – men det är så svårt på DSLR-gluggar. Vridmomentet är den stora nackdelen. En liten rörelse motsvarar kanske tio centimeter. Därför är det svårt att ligga på bländare 1,8 eller 1,2 när man filmar, det går nästan inte.

Förutom att DSLR-kameror är billigare än filmkameror, är de också bättre för att filma med höga ISO-tal. Eftersom Martin enbart jobbade med naturligt ljus var detta en fördel, inte minst inne i den mörka biosalongen.

Kompositionsmässigt när du filmade, tänkte du påsamma sätt som när du jobbar med stillbild?

– Jag tänkte på exakt samma sätt. Skillnaden är väl att man måste tänka i förväg. Med stillbild har du möjligheten att gå runt för att hitta vinklarna, där ljuset faller bra. Men med rörligt hittar du din position, och är fast i den. Hamnar man i en oskön position, då får man stå där tills scenen är klar. Annars blir det fult, om jag helt plötsligt rycker till under en jättebra scen.

Därför måste en filmare stå still och uthärda olika positioner – även när det kliar på näsan. Men Martin hade i alla fall hjälp av en »Easyrig«, en sele med en kran som avlastar kroppen.

Antagonisten och protagonisten

Upplägget under inspelningen var att dokumentera livet kring Cinema Pameer, och de som jobbar där. Såsom Dagarwal som har tappat tron på mänskligheten och menar att allting är kört, eller Said som har en mjukare framtoning och fortfarande tror på en bättre morgondag.

En antagonist och en protagonist. Efter att filmens 400 timmar långa grundmaterial har klippts ned till 90 minuter, landar den i ett klassiskt dramaturgiskt upplägg.

– Min tanke var att vi inte behövde förhålla oss till några regler. Men ju mer man dyker in i det hela, desto mer kommer man fram till att det till syvende och sist bara finns ett sätt att berätta en historia på – och den har berättats på det sättet i alla århundranden. Det är supersvårt att behålla en publik genom att bryta den grekiska dramaturgin.

En bomb smällde utanför bion

Att göra en dokumentärfilm i Afghanistan under pågående krig, är förenat med faror. Martins gedigna erfarenhet av att jobba i konfliktområden var avgörande för att projektet skulle kunna genomföras. Men trots checklistor med bland annat tydliga instruktioner om flyktvägar, var han ständigt orolig för att det skulle hända dem något.

– Jobbar du i ett konfliktområde vill du undvika att skapa mönster. Som att du går ut varje dag och köper kaffe på samma fik, då blir du en måltavla för kidnappning eller attentat. Men vi behövde köra till bion varje dag, det gick inte att undvika.

En säkerhetsfirma fanns ett knapptryck bort, redo att evakuera filmteamet om det krisade. Två civilklädda vakter fanns dessutom med dem hela tiden, men utan vapen för att smälta in bättre. De skulle stryka runt och ha öronen mot marken – för att uppfatta vad som sades och se om någon betedde sig misstänkt. Bombattentat och folksamlingar var två stora hot.

– Någon kanske uppfattar att vi filmar en kvinna, något som helt plötsligt blir en snackis. Det tar bara två sekunder innan den personen säger »han filmade min fru på ett sexuellt sätt« och sen helt plötsligt har man 10, 20, 100, 500 personer runt sig som vill ha ihjäl en. Och det går så här snabbt, säger Martin och knäpper med fingrarna.

Vid ett tillfälle smällde en bomb. Tre meter utanför biografens entré. Det var som Martin uttrycker det: »svinläskigt«.

– Då satt vi uppe i bions maskinrum, sämsta stället att vara på eftersom det inte fanns några nödutgångar. Att sitta där och vänta de här sekunderna… oftast sker sådant här enligt ett visst mönster, att de först smäller entrén och sen stormar platsen för att skjuta ihjäl alla där. Att då sitta uppe i maskinrummet och vänta på att eldgivning ska starta, det var fruktansvärda sekunder innan vi insåg att »okej, det kommer inget mer«.

Ambassaden och underrättelsetjänster blev inkallade, och om attentatet hade varit riktad mot filmteamet hade de fått avbryta hela inspelningen. Men de bedömde att så inte var fallet. För säkerhets skull gjorde de ett uppehåll med ­filmandet under sju dagar.

Efter den där veckan som ni var borta, var du då lite extra…?

– Nojig? Jaja. Då ville man bara att det skulle ta slut. Det var ingen rolig upplevelse, det var för nära. Det kom in under huden.

Hur är det att skapa något kreativt i en sådan situation?Du kan väl inte gå runt och vara nervös?

– Jo, det måste du nästan vara. Du får aldrig slappna av. Och det är fruktansvärt energikrävande att ständigt ha det i bakhuvudet.

Finns den här händelsen med i filmen på något sätt?

– Ja, men väldigt avdramatiserat. Vi satt i en intervju­situation med den äldsta maskinisten, och väggarna skakar lite men han blinkar knappt. För det här är deras vardag, de har varit med om det här tusen gånger. Då kan inte vi illustrera det genom att dramatisera det på ett spännande sätt, för vi försöker ju berätta hur det är att leva där. Därför blir responsen snarare: »Ah, det smällde. Det var ju tur att inga dog. Vad ska du ha till kaffet.« De kontrasterna blir helt sinnes­sjuka för en västerlänning. Men där händer det här varje dag, och då bryr man sig inte till slut.

»Cinema Pameer« blev klar i våras. Produktionsbolaget söker nu lämpliga filmfestivaler för premiärvisningen. Sedan hoppas de att den kan gå upp på biografer innan SVT kommer att visa den.

Att det har tagit så många år för filmen att bli klar, var inget Martin hade kunnat föreställa sig på förhand. I dag är han stolt över projektet, även om det kom att kräva mycket energi. Men så ser ofta verkligheten ut för en filmskapare.

– Min rutinerade producent är hård i skolan att »om du har tackat ja till ett projekt så gör du inget halvdant – då ska du göra ditt yttersta, då ska du gråta i slutet av produktionen«.

Nästan så har det varit för Martin, som tycker att hans nyligen avslutade föräldraledighet har varit ett välbehövligt avbrott. Nu är han sugen på att skapa igen, oavsett om det är film eller stillbild.