Fotonyhet

Martin von Kroghs ”Cinema Pameer” – nu på SVT

[{"msrc":"https:\/\/www.kamerabild.se\/sites\/kamerabild.se\/files\/styles\/article_image\/public\/field\/image\/cinemapameer_intro.jpg?itok=sJ5F2EDM","src":"https:\/\/www.kamerabild.se\/sites\/kamerabild.se\/files\/styles\/article_image\/public\/field\/image\/cinemapameer_intro.jpg?itok=sJ5F2EDM","osrc":"https:\/\/www.kamerabild.se\/sites\/kamerabild.se\/files\/field\/image\/cinemapameer_intro.jpg","besk":"https:\/\/www.kamerabild.se\/sites\/kamerabild.se\/files\/styles\/horizontal-teaser-image\/public\/field\/image\/cinemapameer_intro.jpg?itok=Oq_HTKtM","w":"2000","h":1019,"title":"Martin von Krogh under arbetet med dokument\u00e4rfilmen "Cinema Pameer". Nu visas filmen p\u00e5 SVT.Foto: Martin von Krogh<\ span="">"}]
Martin von Krogh under arbetet med dokumentärfilmen "Cinema Pameer". Nu visas filmen på SVT.

Filmen om livet kring en biograf i Kabul visas nu på SVT. Martin von Kroghs första långfilm har varit en utmaning för honom – inte minst att filma mitt i ett krig. ”Du får aldrig slappna av, och det är fruktansvärt energikrävande”, säger Martin.

Efter många år med stillbildskameran som verktyg ägnar sig fotografen och regissören Martin von Krogh numera allt mer tid åt det rörliga. Hans film ”Cinema Pameer” blev det som fick honom att ta steget.

2009 var han i Afghanistan på uppdrag för Newsweek, då han upptäckten en biograf med namnet Cinema Pameer. Martin letade andra vinklar för att beskriva situationen i landet och biografen i Kabul passade perfekt för det.

I vanlig ordning började han fotografera stillbilder, men insåg snart att något var fel.

– Jag har alltid tänkt att du kan berätta allt med kameran, med stillbilden. Men det här var första gången som jag upptäckte att det här är en rörlig bildberättelse – en dokumentärfilm, säger Martin.

I en ny dokumentärfilm skildrar Martin von Krogh livet på Cinema Pameer, en biograf i Afghanistans huvudstad Kabul. Att filma där var förenat med faror. Vid ett tillfälle smällde en bomb, tre meter utanför biografens entré. »Det var svinläskigt«, säger Martin.

Kopplar bort från kriget

Flera år senare återvände han till Cinema Pameer för att tillsammans med ett filmteam berätta om människorna kring biografen.

– Stället har magi, det finns så mycket ”Cinema Paradiso”-referenser i den här bion. Det smälte ihop med att det här är en perfekt story för att hitta en gemensam nämnare med en västerländsk publik. Vi går alla hem efter jobbet och slår på tv:n och känner ”vad skönt att koppla bort lite”. Och där nere fungerar bion på samma sätt, fast där går man in på bion och kopplar bort från kriget.

Martin menar att detta är kärnan i hans dokumentära berättelse.

– Den handlar om skillnaden mellan att leva och överleva. Alla kan överleva: äta, sova, dricka. Men för att leva krävs det ett annat element. Då måste du ha drömmar, hopp, kultur – och där kommer bion in.

»Det här är en perfekt story för att hitta en gemensam nämnare med en västerländsk publik. Vi går alla hem efter jobbet och slår på tv:n och känner ”vad skönt att koppla bort lite”. Och där nere fungerar bion på samma sätt, fast där går man in på bion och kopplar bort från kriget«, säger Martin.

”Det kom in under huden”

Men filmarbetet blev en utmaning för Martin, med allt från lokala filmarbetare som egentligen inte kunde jobbet, till att kriget fortfarande pågick i landet.

Martins gedigna erfarenhet av att jobba i konfliktområden var avgörande för att projektet skulle kunna genomföras. Men trots checklistor med bland annat tydliga instruktioner om flyktvägar, var han ständigt orolig för att det skulle hända teamet något.

– Jobbar du i ett konfliktområde vill du undvika att skapa mönster. Som att du går ut varje dag och köper kaffe på samma fik, då blir du en måltavla för kidnappning eller attentat. Men vi behövde köra till bion varje dag, det gick inte att undvika.

Vid ett tillfälle smällde en bomb. Tre meter utanför biografens entré. Det var som Martin uttrycker det: ”svinläskigt”.

– Då satt vi uppe i bions maskinrum, sämsta stället att vara på eftersom det inte fanns några nödutgångar. Att sitta där och vänta de här sekunderna… oftast sker sådant här enligt ett visst mönster, att de först smäller entrén och sen stormar platsen för att skjuta ihjäl alla där. Att då sitta uppe i maskinrummet och vänta på att eldgivning ska starta, det var fruktansvärda sekunder innan vi insåg att ”okej, det kommer inget mer”.

Efter det, var du då lite extra…?

– Nojig? Jaja. Då ville man bara att det skulle ta slut. Det var ingen rolig upplevelse, det var för nära. Det kom in under huden.

Hur är det att skapa något kreativt i en sådan situation? Du kan väl inte gå runt och vara nervös?

– Jo, det måste du nästan vara. Du får aldrig slappna av. Och det är fruktansvärt energikrävande att ständigt ha det i bakhuvudet.

Finns den här händelsen med i filmen på något sätt?

– Ja, men väldigt avdramatiserat. Vi satt i en intervju­situation med den äldsta maskinisten, och väggarna skakar lite men han blinkar knappt. För det här är deras vardag, de har varit med om det här tusen gånger. Då kan inte vi illustrera det genom att dramatisera det på ett spännande sätt, för vi försöker ju berätta hur det är att leva där. Därför blir responsen snarare: ”Ah, det smällde. Det var ju tur att inga dog. Vad ska du ha till kaffet.” De kontrasterna blir helt sinnessjuka för en västerlänning. Men där händer det här varje dag, och då bryr man sig inte till slut.

”Cinema Pameer” visas just nu på SVT Play.