Niklas Storm fotade i skymningen: ”Svartvitt kändes helt rätt”

– Är allt lugnt i Arnebo i dag? frågar jag Niklas Storm när vi inleder intervjun.

Niklas Storm

Ålder: 52 år.

Bor: I Arnebo, söder om Linköping.

Gör: Fotograf som skapar utställningar och böcker. Driver dessutom FOTOverket där han printar och ramar in bilder åt andra fotografer. Är även konsult inom mjukvarubranschen.

Aktuell med: Boken och utställningen »In the twilight zone«. Boken vann nyligen guld i »Prix de la photographie Paris 2022«, samt guld i »International Photography Awards 2022«.

Utrustning: Canon R5 och R6 med objektiven 600mm (med en 1,4 extender), 24–70mm, 70–200mm och ett 16mm.

Webb: niklastorm.com, på Instagram: @niklastorm och @mittostergotland

– Lugnt och lugnt, fel dag att fråga det, blir hans svar från hemorten söder om Linköping.

Han har den gångna helgen haft en utställning med flera hundra besökare, under de så kallade Östgötadagarna. Då visade han bilder i sitt eget galleri, nästkommande helg är det dags igen men då på Vadstena slott. Även det en konstrunda där besökare åker runt mellan olika platser för att njuta av foto, konst och kultur.

– Att få prata med folk är den stora grejen med utställningar, säger Niklas och berättar vidare:

– Sen är det något helt annat med bilder på papper än på skärm. När folk sitter och tittar på bilder i sin Samsung, med ­överdrivna färger, jämfört med att se bilder i 100 gånger 140 centimeter med exakt svärta så som jag har fixat – det är faktiskt en himla stor skillnad.

Bland kommentarerna under helgen har Niklas bland annat fått höra att publiken gillade det svartvita. På väggarna hängde bilder som var nästan helt fria från färg. Rejält svarta sådana, emellanåt kolsvarta, men också med ljusa partier som bryter igenom mörkret.

»In the twilight zone« är titeln på projektet, som ifjol blev en bok och även utställning. Svärtan i bilderna finns där av flera anledningar. Inte minst bottnar den i Niklas eget liv – och hur han med hjälp av fotograferandet tog sig igenom en mörk period.

Bildskapandet blev terapi

2016 jobbade Niklas heltid inom mjukvarubranschen. Företaget han jobbade på köpte då ett annat företag, som kom att få en större roll än vad han och kollegorna hade kunnat föreställa sig.

– Genom en knepig omorganisation blev det en chef därifrån som blev chef över oss, och det nya företaget gjorde egentligen allt de kunde för att manövrera ut oss så mycket som det bara gick.

Det blev påfrestande för dig?

– Jag var chef över hundra personer och lyckades aldrig få några besked från den nya chefen om hur vi skulle vara organiserade, hur vi skulle arbeta – ingenting. Chefen ansträngde sig verkligen medvetet för att inte ­berätta sådant.

Niklas mådde dåligt, kände sig otillräcklig inför sina medarbetare, vilket de såg på honom och tyckte att han skulle prata med en läkare. Det slutade med att Niklas blev sjukskriven – utmattningssyndrom stod det i läkarintyget.

Under den här perioden var det till slut fotograferandet som fick honom att se nya möjligheter. Bildskapandet blev som terapi.

– Att vara ute i skogen och vandra med kameran, då försvinner alla tankar på annat, då är det fokus på just fotograferandet. Sen kan man även skapa bilder som illustrerar vad som rör sig i hjärnan. Så det kan både fungera som ett medvetet försök att koppla bort, och att göra bilder som hjälper till att städa bort tankar och hantera dem.

Efter att ha kommit tillbaka i tjänst valde Niklas så småningom att lämna mjukvaruföretaget för att istället starta eget, bland annat inom foto. Han skapar i dag utställningar och böcker, oftast med naturen som motiv, och gör även en del uppdragsfotograferingar inom porträtt och bröllop. Dessutom driver han FOTOverket där han printar och ramar in bilder åt andra fotografer. I ramverkstaden finns numera även ett galleri, där Niklas alltså hade öppet under helgen för att visa »In the twilight zone«.

Konverterar från färg

Tillbaka till bildmanéret, det svartvita. Länge var det som Niklas säger »skarpa, snygga standardbilder i färg« som gällde för honom. Men inte till det här projektet.

– Varför då? frågar jag.

– Det passade bra till temat i boken att jobba i svartvitt, det är ju ett ganska mörkt tema. Om vad som hände på jobbet och att använda foto som terapi. Jag fotade mycket under sena kvällar och nätter, och där poppade namnet in: »In the twilight zone«. Då kändes svartvitt som att det var helt rätt.

Är det svårare eller lättare att jobba i svartvitt?

– Det beror på vad det är för bild. En del bilder passar bättre i svartvitt, och en del i färg. En del färgbilder fungerar inte alls, men om man gör om dem till svartvitt så går det jätte­bra – och tvärtom. När jag fotade väldigt sent så fanns det inte heller mycket färg i naturen, allt var blekt och utfrätt. Då passade det väldigt bra med svartvitt, förklarar Niklas som ofta var ute långt efter solnedgången – i alla fall så länge som han kunde se något genom sökaren.

Bilderna fotograferades dock i färg. Niklas hade inte ställt om kameran till svartvitt läge, utan konverterade bilderna i efterhand. I den processen gäller det att tänka till lite menar han.

– Det är ju inte bara så att man konverterar från färg till svartvitt, ofta brukar en svartvit bild behöva mer av kontrast, svärta och ljus för att komma till sin rätt. Det kan man styra över genom att bestämma hur olika färger konverteras. Till exempel att grönt ska bli ljusare eller mörkare, eller att rött ska bli ljusare eller mörkare. Det där kan man använda för att lyfta och förstärka olika delar av bilden.

Du jobbar ganska mycket med efterbehandlingen?

– Just med den biten, med att konvertera och få kontraster. Men det handlar fortfarande om hela bilden, det är väldigt sällan jag är inne och petar på detaljer i den. Jag har ändå målet att mina bilder ska kunna tävla i naturfototävlingar, och de har ofta ganska strikta regelverk för vad man får och inte får göra.

I »In the twilight zone« är motiven till största del fångade ute i naturen, förutom en inledning och avslutning med stadslandskap från Shanghai, där Niklas tidigare arbetsgivare hade kontor. Men dessa bilder avviker också tydligt från de andra med en stark orange duplexfärg. De övriga är svartvita och med naturen som motiv.

Han ser sig själv som naturfotograf i grunden.

– Natur är den överlägset största delen av mitt fotograferande, utan tvekan. Jag bor mitt i naturen, går jag ut utanför dörren så är jag där. Ibland står motiven till och med på tomten. Hjortar finns det gott om här och någon älg ­emellanåt. Även rådjur, rävar och mycket fåglar.

I Niklas bilder finns djuren ofta med, men de spelar sällan huvudrollen.

– Jag är inte på något sätt intresserad av djurporträtt. Jag har gärna djur med i bilden, men då hellre landskap med djur i. Att man ser miljön, mer än de här närgångna bilderna där man ser alla detaljer i till exempel en fjäderdräkt på en fågel. Den typen av bilder är oftast ganska ointressanta tycker jag. Djuret vill jag ha som en liten förstärkning av landskapet, men ofta fungerar bilden även utan djuret.

Utmaningen för honom handlar alltså inte om att dokumentera en djurart, utan om att skapa bildkompositioner där djuret förstärker upplevelsen.

– 50 hjortar på en grön äng är ju en väldigt tråkig bild, och det är jättelätt häromkring att hitta de där 50 hjortarna som står på ett grönt fält. Men att hitta hjortarna som står snyggt i naturen, så att det blir en bra landskapsbild – det är en helt annan utmaning. Sen kan man gå bort från det mer tekniskt perfekta och försöka skapa bilder som framkallar någon form av känsla. Få betraktaren att fundera på vad det är man faktiskt ser. Det är mycket det jag håller på med nu, och det finns en del sådana bilder i den här boken också.

Du vill förmedla en känsla via det du fotograferar?

– Ja, precis. Kanske inte så uppenbara bilder, utan man får titta lite och fundera »vad är det jag ser för något?«.

I vårt samtal lyfter jag fram ett exempel, en bild som Niklas vann guld för under SM i naturfoto 2020. Bilden har titeln »Curious« och tog ifjol även hem två bronsmedaljer under »Tokyo International Foto Awards«. Är det en sådan bild där man får fundera lite, undrar jag?

– Den är väl ganska uppenbar vad den föreställer. Det är landskap och djur. Men om du tittar i bakgrunden på den så har du det här trädet som sticker upp med grenar, och den har fått många att fundera på vad det är för något. Många tycker att det är något slags monster som kommer kravlande över kanten. När folk har sådana funderingar, då tycker jag man har lyckats med att skapa en bra bild.

Mats Andersson – en inspirationskälla

Att Niklas i sitt fotograferande började utforska det svartvita hängde inte bara samman med hans upplevelser från arbetslivet. En fotoworkshop på Shetlandsöarna hade också en stor påverkan på hur hans fortsatta bildskapande skulle komma att se ut.

Ämnet var kreativt foto, där deltagarna skulle lära sig mer av att skapa bilder än att ta bilder. Workshopen leddes av fotografen Mats Andersson, som mer än många andra har gjort det svartvita till sitt tydliga signum.

– Han är bra på att skapa svartvita bilder. Det finns absolut en inspirationskomponent där, utan tvekan, säger Niklas om likheter i hans egna bilder.

För honom har Mats inte bara varit en inspirationskälla, utan även någon att samarbeta med. Designen till »In the twilight zone« är framtagen av Mats, som även har skrivit förordet i boken. Där beskriver han bland annat den förvandling Niklas genomgick under workshopen: »För mig är Niklas fotografen som tar vackra, perfekta och färgglada landskapsbilder« skriver Mats och redogör för nästkommande dags uppdrag – att skapa bilder som ställer frågor eller visar fotografens känslor.

Mötet med Niklas bilder följande dag beskriver Mats så här:

»Till min förvåning så hittar jag inga färgglada, perfekta landskapsbilder från Niklas. Istället finns här framförallt en bild som sticker ut. En bild som förmedlar något vemodigt. En fiktion – eller är det möjligtvis någon form av självporträtt? I förgrunden står en lunnefågel och tittar sorgset på en grupp människor som ter sig som vålnader likt mörka silhuetter. Är det fotografen som är den sorgsna fågeln – som precis gett beskedet till gruppen människor att de inte får vara med? Bilden berör mig och sätter igång en tankeprocess. Det är då det är bra fotografi enligt mig.«

Prisad i fototävlingar

Niklas samarbete med Mats har gett utdelning i flera fototävlingar. Precis i dagarna när vi gör intervjun har boken vunnit guld i »Prix de la photographie Paris 2022«, samt guld i »International Photography Awards 2022«. Ifjol fick den även silver och brons i fototävlingar i Budapest och Tokyo.

– Det är kul feedback att man har skapat något som andra uppskattar. Det är alltid roligt, säger Niklas om priserna och förklarar vidare:

– Sen är det utan tvekan bra att ha i sitt CV. Varje gång jag har fått något pris så säljer jag fler böcker.

Gillar du att tävla?

– Ja. Precis som att göra en bok är en kreativ process, blir också tävlandet det. Man måste tänka efter vilka bilder man gillar, varför man gillar dem och om andra kommer att gilla dem. Just den sista komponenten kanske man egentligen inte ska skapa bilder efter, »om andra kommer gilla dem«. Det är ju framför allt man själv som ska gilla dem, men någonstans måste man ändå ha det i bakhuvudet. Säg att jag har tagit 40 000 bilder i år, och nu ska jag skicka in fyra av dem till en tävling – det är en intressant utmaning.

Spegellöst ger nya möjligheter

Vi lämnar tävlandet och återvänder till fotograferandet, och kamerorna som Niklas använder. »Ett lass med Canonprylar« blir svaret när jag frågar om saken.

– Det spelar inte så stor roll vad det är för prylar egentligen. Jag brukar säga att jag har snordyra prylar som jag kan ta perfekt skarpa bilder med, och så gör jag dem svartvita, skitiga och brusiga, säger Niklas med ett leende.

Efter en stund får jag ändå veta att det är Canon R5 och R6 som han framför allt fotograferar med. Och det spegellösa har gett honom nya möjligheter.

– Det tillför så fantastiskt mycket. Både i djurfoto med ögonfokus, snabb autofokus och snabb seriebildstagning, men också att sökaren är digital. För när man fotar en timme efter solnedgången, då ser man inget i en spegelreflexsökare. Det är kolsvart, medan det i en spegellös går att se jättebra.

Monterat på kamerorna sitter framför allt de långa teleobjektiven. Tidigare var det för Niklas ofta ett 400mm med en 2.0 extender, numera på de spegellösa kamerorna är det 600mm med en 1,4 extender han använder. Totalt alltså 840mm.

Att fotografera landskap med långa brännvidder tycker han går alldeles utmärkt.

– Då kan jag få med djuren som står 200 meter bort, och få riktigt snygga landskap utan att störa djuren. Det gäller bara att man har en vältränad vänsterarm så att man orkar hålla upp objektivet.

Han fotograferar alltid på fri hand, eftersom stabiliseringen i moderna kameror är så pass bra.

– Jag hinner inte ställa upp stativ och grejor, det tar för lång tid att pyssla med sådant.

Exempel på andra objektiv som också finns i hans väska är 24–70mm, 70–200mm och ett 16mm som han fotograferar makro med.

– Jag kör hela skalan från 16mm upp till ungefär 900mm, sammanfattar han.

Färgen är tillbaka

Just nu jobbar Niklas med en ny fotobok, och där har färgen hittat tillbaka om än i måttlig mängd.

– Den kommer att vara en blandning av svartvitt och färg. Och rent temamässigt kommer den att kunna ses som en fortsättning på den förra boken.

Men den mörka perioden i hans livssituation är ändå över. Eller som Niklas skriver i »In the twilight zone« apropå bilden »Curious«, den med monstret som kommer kravlande över kanten:

»Nu hänger bilden på väggen. Monstret är borta och vi är fria, jag och hjortarna.«