Nina Siemiatkowski: Sagan om det vilda

När Nina Siemiatkowski sommaren 2012 valde att satsa på sitt stora intresse fotografi, var det flera tidningar som skrev om det – såsom Dagens Nyheter och Dagens Industri.

Nina Siemiatkowski

Ålder: 35 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Man och två barn.

Gör: Fotograf. Är även »Senior marketing advisor« på organisationen Panthera, som arbetar med alla 38 olika kattdjur i världen. Sitter även i styrelsen för Rewilding Lapland. Hon har även nyligen satt upp en egen stiftelse med syfte att samla in medel för bevarande av djur och natur.

Aktuell med: Projektet »Book of Leon« som tidigare har visats på Galleri Grundemark Nilsson i Stockholm. Pengar från bildförsäljning går via en stiftelse tillbaka till lejonen för deras bevarande i det vilda.

Utrustning: Nikon D4 med objektiven 24–70, 70–200, 200–400mm samt en fast 300mm.

Webb: bookofleon.com 

Instagram: instagram.com/bookofleon

»Jag kan tänka mig att många är chockade«, sa Nina då. Hon hade under sex års tid arbetat på snus­företaget Swedish Match, vilket var hennes första jobb efter studierna. Anledningen till all uppmärksamhet berodde på att Nina hade gjort en snabb karriär. Hon var marknads­direktör på företaget och fanns även med på listor över Sveriges mäktigaste kvinnor. Men nu valde hon en annan väg, hon skulle bli fotograf.

– Jag gjorde egentligen ingen grej av det. Men Dagens Media fick nys om det, och den läser många journalister.

Samtidigt har hon inte haft något emot publiciteten.

– Jag tycker det är kul om andra människor kan känna sig inspirerade av det jag gör, för jag är lycklig över beslutet jag har tagit. Det är kul om även andra vågar.

Du har inte ångrat dig?

– Nej, tvärtom. Jag är jätteglad att jag vågade. Det har varit en enorm förändring i livet, som nu känns självklar. Jag hade inte vågat hoppa av mitt arbete om fotografi bara var något som hade ploppat upp. Men jag har alltid haft ett stort bildintresse. Som 14–15-åring tog pappa med mig till en Irving Penn-utställning. Sedan dess har jag fotograferat.

Under gymnasieåren växte fotointresset sig allt starkare. De som känner Nina från den tiden, känner henne som någon som hela tiden fotograferade. På fritiden åkte hon ofta till sin mammas arbetsplats på SAS, där det fanns ett mörkrum. Även om det inte längre användes, var det i gott skick.

– Det enda jag behövde fixa var vätskorna. Senare fick jag alla prylar när de till slut lade ned mörkrummet.

Mycket pekade på att Nina skulle satsa på en fotokarriär efter gymnasiet. Bland annat belönades hon med Danderyds kulturstipendium två år i rad.

– Men ändå tänkte jag: »jag är inte bra nog«. Jag vågade inte söka jobb som fotoassistent, rädd för att jag inte skulle få något. Då kändes det mindre läskigt att börja på Handelshögskolan.

Ville gå vidare

Efter examen etablerade hon sig snabbt inom Swedish Match och var redan vid 29 års ålder marknadsdirektör, med ansvar för hela Skandinavien och det största varumärket globalt. Men det var ändå något som fattades henne.

– Jag kom till en punkt när jag saknade mening och ville gå vidare. Jag var på en resa med några kompisar, och de fick mig att skriva listor med fördelar med att stanna i den ­rollen och fördelar med att gå vidare. När jag sedan jämförde listorna såg jag tydligt att jag måste säga upp mig.

Nina som menar att hon har dålig impulskontroll och är snabb till handling, gick helt enkelt och lämnade in sin avskedsansökan.

– När man tar ett sådant beslut går det inte att måla upp alla olika scenarier över vad som kan hända. Man måste tro på det som är rätt för en och sen får man ta det steg för steg.

Målet nu var att bli fotograf, det var helt givet för Nina. Och det första steget blev att söka till Berghs fotout­bildning.

– Jag slutade mitt arbete på en fredag och på måndagen satt jag i en skolbänk. Det var en rejäl omställning. Nu efteråt inser jag hur sjukt det är. Från att ha haft ett stort ansvar för ekonomi och personal, till att sitta i ett klassrum och vara elev med ansvar för läxor.

Fick hjälp av Pieter ten Hoopen

Nina hade först planerat att halvåret på Berghs skulle bli en tid för eftertanke och ge henne möjligheten att ta det lite lugnare. Men hon lyckades inte så bra.

– Eftersom jag var van att jobba vansinnigt mycket, satsade jag även stenhårt i skolan. Jag gick in för det till 300 procent. Och jag fick ut jättemycket av utbildningen.

Du hade ju redan fotograferat mycket. Lärde du dig något nytt på Berghs?

– Man är aldrig fullärd. Det finns alltid nya saker att lära sig. Under utbildningen utvecklade jag mitt bildseende och förstod mer vilken typ av fotografi jag ville hålla på med.

En person som kom att spela stor roll för Nina var fotografen Pieter ten Hoopen. De träffades första gången på en »Portfolio Review« på Fotografiska våren 2012, där Nina visade sina bilder för Pieter.

– Jag frågade om jag kunde hjälpa honom på något sätt, och han bjöd mig till Hjo. När jag kom dit fanns det inte så mycket för mig att göra, så han sa: »Jag skickar dig på ett uppdrag. Imorgon vid lunch ska du vara tillbaka med ett personportätt i en serie av sju bilder.« Jag åkte ner till ICA i Hjo, där jag gick runt några varv. Klockan hann bli fyra och jag tyckte det var jättejobbigt – »jag måste hitta någon«, tänkte jag. Efter sex nej fick jag till slut ett ja av två tjejer, som jag följde med hem. Där blev jag kvar till midnatt.

Dagen efter visade Nina sina bilder för Pieter som sa: »intressant story, jag föreslår att du ringer dem igen«.

– De här tjejerna hade det rätt tufft. Deras drömmar hade inte riktigt gått i uppfyllelse, så som de tänkt sig.

Projektet växte sig ännu större, och när det var dags för Berghs slututställning valde Nina att följa tjejerna dygnet runt under en vecka. Kontakten med Pieter utvecklades också, i dag är de nära vänner.

– Som kritiker av mina bilder är han den tuffaste av alla. Vilket jag gillar, för jag behöver höra vad jag är dålig på.

Lejon uppvisar känslor

Projektet i Hjo blev även en väg in till det som Nina arbetar med i dag. Genom att följa de två tjejernas liv förstod Nina allt mer hur hon som fotograf kan vara en berättare.

– Jag fick upp ögonen för hur man med bilder kan förmedla något, vilket blev emotionellt stimulerande och utmanande för mig. Och precis som jag följde de här tjejerna, har jag de senaste åren följt en flock vilda lejon i Kenya.

Nina har länge fascinerats av Afrikas natur och djurliv, och när utbildningen på Berghs var över kom hon ­att utveckla projektet som i dag kallas för Book of Leon.

– Redan dag ett i Kenya sa jag till min guide och kollega: »kan vi hitta en stor flock lejon?«. Då valde han ut den flock som jag sedan har följt i fem månader i fält. Jag har varit med om deras öden – död och liv, motgång och medgång.

Nina menar att det mellan lejon och människor finns många likheter, till exempel lever även lejon i familjer, de har nära relationer och uppvisar känslor precis som vi. Men när det kommer till livsvillkoren är det inte mycket som är likt. Nina drar en parallell till sina barn.

– Ungarna i lejonflocken dör på löpande band, sen kommer det nya. De lever ett enormt tufft liv, där – förutom människan – bufflar och hyenor är de värsta naturliga fienderna. Jag har sett en buffel spetsa ett lejon till döds tre meter från vår bil, och det är något man inte vill se. Tänker jag på mina egna barn, så lever de väldigt annorlunda från ett liv på savannen.

Under den första resan efter Berghs var Nina på plats under en månad. Till en början försökte kollegan William att intressera Nina även för andra djur på savannen. »Vill du se leoparder i dag« kunde han säga. Men Nina svarade hela tiden att hon ville tillbaka till samma lejonflock. Efter två veckor slutade William att föreslå andra djur.

– Det är klart frestande att se andra saker, men varje dag är en ny möjlighet att få den fantastiska bilden och när du bygger en berättelse kan du inte riskera att missa viktiga delar.

Åker i en specialbyggd bil

Nina beskriver sitt projekt som en saga, eller en essä över en flock av världens sista vilda lejon. Det unika med hennes arbete är just det att hon följt enbart en flock – Bila Shaka-flocken, eller »The Marsh Pride«, bestående av cirka 20 lejon som lever i Masai Mara.

– Där de var, där var jag. Jag gick upp på morgonen och lämnade camp medan det ännu var kolsvart, för att vara med lejonen när det ljusnade. Sedan mitt på dagen åkte jag tillbaka till camp, när det var varmt och lejonen bara låg i en hög. Efter lunch var jag återigen hos lejonen och foto­graferade tills det blev mörkt. Ofta tillbringade jag hela dagar med dem.

Att hitta lejonen var svårast när Nina nyligen hade anlänt till landet för en ny vistelse. Då visste hon inte om lejonen hade ätit eller hur blött det var i området – faktorer som spelar roll för hur lejonen rör sig.

– Man är lite av en detektiv och ibland hittar man dem inte alls, kanske för att de ligger och gömmer sig i högt gräs – trots att de egentligen är ganska nära en.

Tillsammans med sin guide William, som har fortsatt att arbeta med Nina under alla år, har hon åkt runt i en special­byggd bil som är helt öppen och med få säten i. Allt för att det skulle vara lättare att fotografera från den. Bland annat fanns det två videostativ monterade på skenor så att de lätt kunde skjutas i sidled. William som normalt arbetar för nationalparken hittade överallt i området.

Är du aldrig rädd?

– Första gången ett lejon kom nära bilen var jag jätterädd.I dag kan jag få lite puls, men jag känner ofta av vilket humör lejonen är på. För det mesta bryr de sig inte om att du är där, men de äldre ungarna kan vara extremt nyfikna på bilen. Då är jag inte rädd, men på min vakt. Så länge jag är i bilen känner jag mig trygg, till fots skulle det vara en helt annan grej. När du ser dem i ögonen förstår du vem som äter vem. Men jag har hört att lejon tycker vi människor luktar illa, säger Nina med ett leende.

Vilda lejon riskerar att försvinna

Med sina bilder av lejonflocken vill Nina lyfta upp frågor om deras existens och inspirera människor till att få en ökad förståelse.

– Världen är så mycket mer fantastisk när de finns andra än bara vi människor. Och just lejonet är ju världens mest ikoniska djur. Det är lejon överallt, från leksaker till emblem för kungahus.

Men när det handlar om riktiga lejon ser det inte så ljust ut. De som lever vilt riskerar att försvinna. I dag finns det, enligt organisationen Panthera, totalt 20 000 vilda lejon i världen. Antalet var dubbelt så stort för 20 år sedan, för hundra år sedan var siffran 200 000. Därför förs det i dag diskussioner om att lejonet borde listas som utrotningshotat.

En stor anledning till att de vilda lejonen blir färre är den kraftiga befolkningsökningen i Afrika, vilket medför att lejonen får allt mindre landområden att leva i. Som en konse­kvens uppstår det ofta konflikter när lejon och män­niskor hamnar allt närmare varandra, vilket oftast slutar med att lejon dödas. Det är den största anledningen till att populationen av lejon faller.

Förra vintern blev detta påtagligt för Nina, när flera lejon i »hennes« flock förgiftades till döds.

– Boskapsägare för på nätterna olagligt in tiotusentals kor i nationalparken för att de ska beta. Lejonflocken fällde då tre kor, och som en hämnd förgiftades kadavret med bekämpningsmedel. Två av de dominanta lejonhonorna gick bort inom ett dygn, en ung hane dog några dagar senare.

Hur kändes det här för dig?

– När jag hörde det blev jag jätteledsen. Tänk om jag bevakar din familj i fem månader och så dör tre av er, det är klart att det påverkar en. Ska det behöva vara så här i en nationalpark?, frågar sig Nina och fortsätter:

– Om människan kunde lära sig att leva nära djuren utan att döda dem skulle lejonpopulationen återhämta sig. Vi behöver låta naturen få vara vild, eller bli det på nytt. Men i Masai Mara är det väldigt komplext. När sådant här händer är det viktigt att komma ihåg att det finns fina exempel på framgångsrika bevarandeinsatser.

Långa perioder utan att något händer

Ute på savannen i Kenya har Nina fotograferat med två Nikon D4-hus och objektiven 24–70, 70–200, 200–400mm samt en fast 300mm.

– Jag hamnar oftast runt 70 mm när jag fotar numera, förklarar Nina som gillar att hennes kameror är snabbaoch klarar att gå upp till högre ISO-tal med bibehållen kvalitet.

Snabbheten är förstås viktig när det handlar om att fotografera lejon.

– Det gäller att fånga situationen samtidigt som det ska bli en bra bild. Därför måste du vara tillräckligt rutinerad för att inte strula till det när chansen dyker upp. Och när den kommer vet du inte om allt är över på två sekunder, 30 sekunder eller fem minuter. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet och därför måste du bara fortsätta, för helt plötsligt händer något som är ännu bättre.

Men det kan också gå långa perioder utan att det händer någonting, vilket har varit en utmaning för Nina.

– En sommar då jag var där var det fruktansvärt varmt och torrt. Det enda jag hade att arbeta med var ett rakt streck i horisonten och i övrigt bara brunt gräs och damm. Flocken sov för det mesta och det hände ingenting. Jag fick inga ­bilder och kände: »fy, vad har jag gett mig in på«. Men plötsligt förändrades allt, tusentals gnuer korsade Mara-floden och under en ruggig timme i skymningen dödades mer än 15 av dem av lejonen. Jag fick flera bilder, men därefter var det återigen bildtorka i flera veckor.

Berättelsen – det viktiga

Projektet i Kenya är nu efter fyra år ett kapitel som Nina har stängt. »Man måste dra gränsen någonstans för den här berättelsen«, förklarar hon. I september visades bilderna på Galleri Grundemark Nilsson i Stockholm.

Det viktiga för Nina är själva berättelsen, något hon vill framhäva i sitt sätt att kopiera bilderna. Hennes manér ska få betraktaren att se bortom »en fin djurbild«. Hon vill säga något annat.

– Jag vill att man ska se lejonen som individer, kunna relatera till dem och känna empati.

Bilderna har inte några starka kontraster, Nina har snarare valt att gå åt andra hållet.

– Jag hade mer kontrast först, men det är inte så uppskruvat på savannen. Därför tonade jag ned bilderna lite.

Men en stor del av detta arbete gör inte Nina själv, utan i samarbete med en kopist.

– Jag kände redan på Berghs att jag kan göra bildredigering till en viss nivå, men det blir så mycket bättre med någon som verkligen kan.

»Blir ett livsprojekt«

När vi träffas har Nina precis fått en vaccinationsspruta, den första av tre mot rabies. Snart väntar nya resmål och utmaningar. Projektet i Kenya ser Nina som den första delen i en serie av sju, eftersom det i världen i dag finns sju länder med fler än 1 000 lejon. Nina planerar att dokumentera en lejonflock i samtliga, till exempel i Tanzania, Botswana och Zambia.

Om det tog henne fyra år att slutföra den första delen undrar jag hur länge hon planerar att arbeta med de övriga. Nina ler och svarar:

– Jag är nog 80 år när jag är klar, det här blir ett så kallat livsprojekt.