Ninas väg till »Top model«

– Den här veckan har jag fem plåtningar, det är nästan så att man blir lite knäpp när det är så många olika jobb, säger hon och skrattar. Veckan innan hade hon fyra plåtningar inbokade. Och det går bra för den Falubördiga modefotografen.

Nina Holma

Ålder: 31 år

Bor: Stockholm

Gör: Frilansande modefotograf.

Utrustning: Canon 5D Mark III, fasta objektiv: 35mm, 50mm, 85mm, 100mm använder ibland 70–200. Hyr mellanformat vid behov. 

 

Webb: www.ninaholma.com

– Det är skönt när jobbet sprider ut sig lite, men det är så klart kul att man har mycket att göra, fortsätter hon. Nina har jobbat på frilansbasis som fotograf i ungefär ett år, men innan dess har hon flera år som assistent med eget fotograferande parallellt i bagaget.

Kompisarna fick ställa upp

Nina började fotografera på gymnasiet medan hon läste på handelsprogrammet.

– Jag borde nog egentligen ha valt media- och kommunikationsvetenskap för handel tyckte jag inte var speciellt kul. När vi fick välja till specialämnen så valde jag foto och bild. Då började jag fotografera hela tiden, då fick jag tillgång till skolans mörkrum och där kunde jag vara även efter skoltid. Jag gick även med i Faluns fotoklubb, även om det mest var äldre gubbar som var med där så var det väldigt kul, berättar hon.

Det var alltid människor som var intressantast att fotografera, kompisarna fick ställa upp och hon arrangerade små plåtningar med vanliga lampor och lakan som bakgrunder. Att det skulle bli mode var det inte heller någon fråga om eftersom hon hela tiden läste de flesta modetidningar hon kom över.

Efter att Nina lämnat gymnasiet bakom sig var det dags att resa ut och se världen ett tag. Under resorna träffade hon en del fotografer och bestämde sig för att börja plugga foto. När hon kom hem sökte hon, och kom in, på en fotoskola i Australien. Utbildningen var två år och efter att den var avklarad började hon arbeta på en modell-för-en-dag-studio.

– Poängen där är att man ska hinna med tre olika looks på så kort tid som möjligt, typ tio minuter. Det var väldigt svårt och bilderna blev inte speciellt bra, säger hon med ett skratt.

Började assistera Calle Stoltz

Istället för att stanna kvar i Australien med ett jobb hon inte var helt nöjd med ville hon hitta in i branschen genom att assistera. Därför flyttade hon tillbaka hem till Sverige och började söka assistentplats. Hon kom tillbaka i slutet av 2007 och i början av 2008 hade hon lyckats få en assistentplats hos Calle Stoltz.

– Jag hade några namn på fotografer som jag gärna ville assistera hos. Calle var en av dem så jag ringde honom och frågade. Just då hade han ingen assistent så jag fick honom att anställa mig. Men det krävs lite tur för att få en assistentplats, de flesta fotografer har bara en assistent som oftast jobbar hos fotografen i två–tre år, så har man otur så får man ju ett »ring gärna igen om två år« till svar istället.

Nina fick provjobba hos Stoltz och fick sedan jobbet. Han jobbade mycket med ganska stora produktioner vilket gjorde att Nina fick lära sig hantera både det tekniska men även hur det var att jobba med större arbeten. På helgerna hade hon dessutom tillgång till olika studios via kontakter som jobben hos Stoltz resulterat i. Det gjorde att hon kunde styra upp sina egna plåtningar under ledig tid.

– Man brukar säga att det tar ungefär ett halvår att lära upp en assistent och sen kan de börja göra allt mer avancerade saker. Till en början måste ju fotografen kontrollera allt och kanske lägga en sista hand på allt jobb. Men till slut kan man sköta även leveranserna till kunderna.

Efter två år hos Stoltz slutade hon som fast assistent och började frilansa som assistent och ta på sig en del egna fotouppdrag.

– Som fast assistent tjänar man oftast inte så mycket, men när man frilansar får man arvode per dag och kan lättare välja när och hur man vill jobba. Samtidigt har man mer tid att göra egna fotouppdrag. På slutet av frilansandet som assistent hade jag ett fåtal kunder som jag gjorde lite större grejer åt. Man kanske åkte iväg på en katalogplåtning i Karibien eller usa i en vecka och assisterade. Det var ju rätt skönt, när det började bli höst och kallt här, att dra iväg en vecka eller två och assistera i något varmt land, säger hon med ett nöjt leende.

Nina berättar att det är ganska vanligt att folk assisterar fem till åtta år, beroende på hur mycket man kan från början men också hur sugen man är på att börja vara den som har allt ansvar. Men också beroende på i vilken takt man börjar ta på sig egna fotouppdrag.

– Vissa blir nog rätt trygga i rollen som assistent. Om det går åt skogen har man alltid fotografen att fråga. Det är ju han eller hon som har det slutgiltiga ansvaret. Det är skillnad på att sätta ett ljus åt någon annan och att göra det åt sig själv. Då är det dina axlar som ansvaret ligger på, säger Nina.

Nina blev själv »castad«

Om du tittade på den svenska versionen av tv-programmet Top Model i vintras så är chansen stor att du såg Nina vara med. Hon var seriens fotograf och skulle fotografera de bilder som användes för att bedöma de blivande modellernas framgång i programmet. Nina satt också med i juryn som bedömde tjejerna.

– Jag jobbade en del med Plaza Kvinna innan inspelningarna drog igång och de var den svenska tidning som stod bakom serien. Då frågade de om jag var intresserad av att vara fotograf åt serien och sitta med som deras representant i juryn. Jag hade inte riktig koll på vad det innebar så jag tänkte »kommer jag att vara med på tv nu?«, säger hon och skrattar.

– Men jag tänkte att det blir en bra chans för mig att få många bra bilder och att få åka till Sydafrika i sju veckor på vintern är ju inte helt fel heller, fortsätter hon.

Nina fick gå på en tv-test där hon skulle casta modeller, men i själva verket var det hon som blev castad. Och tydligen så gjorde hon ett bra intryck, för det var hon som fick bli tv-seriens fotograf.

Hon lärde sig mycket under inspelningarna, men det var inte som hon hade förväntat sig.

– Jag fick väldigt kort tid på varje plåtning. I vanliga fall fortsätter man ju tills man får en bra bild, men här hade man bara 5–10 minuter på sig med varje modell. Som dessutom kanske aldrig stått framför en kamera innan de kom med i serien, så det blev rätt frustrerande ibland när man inte fick några bra bilder under det pressade tidsschema vi hade, säger hon.

Fotade med dåligt ljus

På grund av inspelningsschemat var de alltid tvungna att fotografera mitt på dagen. Något som också var lite frustrerande.

–Där stod vi på jättefina platser och hade det sämsta ljuset under dagen. När vi började packa ihop för dagen blev alltid ljuset bättre. Då tänkte man alltid, »Åh men nu är det ju jättebra.« Mina assistenter fick säga åt mig att inte titta utan bara plocka ihop, säger hon med ett skratt.

Förutom att det var väldigt vackert, men tyvärr tråkigt ljus när Nina skulle fotografera så kunde det blåsa väldigt mycket.

– Vi fick binda fast allting hela tiden för att det kom starka kastvindar som kunde blåsa iväg saker. På grund av den starka solen fick vi ofta använda skärmar för att skugga modellerna för att få jämnare ljus, men de skärmarna blev ju som segel när det blåste. Samtidigt kunde modellernas hår fladdra runt och bli konstigt och det fanns inte tid att rätta till saker under själva fotograferingen, berättar hon.

Men trots att fotograferingarna inte alltid gick som Nina hade önskat så var det en bra upplevelse. Hon lärde sig mycket, fick nya kontakter och fick dessutom lära känna programledarna Jonas Hallberg och Caroline Winberg.

På frågan om hon skulle kunna tänka sig att göra det igen blir hon lite tvekande.

–Inte en hel säsong tror jag, det tar ändå rätt lång tid, men jag skulle kunna tänka mig att hoppa in i något avsnitt och göra någon eller några plåtningar.

När man arbetar som modefotograf jobbar man oftast i team. Det behövs en stylist, någon som fixar smink och frisyrer, oftast har även dessa assistenter, utöver fotografens assistenter. Sen behövs det en modell så klart. Men att det är flera människor med på jobben ser Nina bara som en fördel.

– Jag kan vara så pass fokuserad på fotograferandet att jag kanske missar om något har hänt med håret eller om kläderna inte sitter snyggt. Eftersom det finns flera personer runt mig under plåtningen som har koll på vad som händer så ser de om något är fel och kan rätta till det. Istället för att jag ska avsluta plåtningen och i efterhand se att en massa bilder ser dåliga ut för att kläderna sitter fel, sminket har smetat ut sig eller för att håret ligger konstigt. Sen gillar jag att man är flera som jobbar tillsammans för att komma fram till en bild. Visst, det är i slutändan »min« bild, men när vi sitter och kommer på hur vi vill göra så kommer alla med sin input och lägger fram olika förslag som vi kan diskutera.

Nina jobbar gärna med samma team eftersom man då lär känna varandra bättre och kan samarbeta bättre.

– Det är en av de stora fördelarna med mitt jobb, att man får jobba med sin hobby tillsammans med sina kompisar. När jag haft andra jobb så har man vaknat på mornarna och tänkt att man inte vill gå till jobbet, men så tänker jag aldrig nu längre. Ingen dag är den andra lik och även om man gör liknande saker så är det aldrig lika.

Lämnar bort retusch

På sista tiden har Nina börjat lämna bort allt mer av sin efterarbetning av bilderna till retuschörer.

–Om man gör många jobb varje vecka så hamnar man efter med efterarbetet, då är det bättre att man lämnar bort det till någon som har tid. De är dessutom duktigare än vad jag är, säger Nina.

För att retuschörerna ska veta vad de ska göra med bilderna gör Nina en skissbild som hon skickar med, sen gör retuschörerna några olika alternativ och visar för Nina. Är det friare jobb så kan hon fråga om de har några egna idéer och då kan hon få flera olika förslag. Men de retuschörer hon arbetar med vet hur hon brukar vilja ha sina bilder så det blir sällan några missförstånd.

–De jobbar ju med bildretusch och har ofta bra idéer som kan göra bilderna bättre på sätt som jag inte tänkt på. Det kan vara små skillnader i färgtoner som gör stor skillnad, berättar hon.

–En annan fördel är att man inte tröttnar på sina egna bilder lika snabbt. Om jag sitter och retuscherar en bild själv så kan jag hålla på så mycket med den att jag till slut tröttnar på den, även om det är en bra bild. Så när någon annan ser den kan de säga »Åh vilken fin bild« medan jag är jättetrött på den, skrattar hon.

Nina jobbar mest med redaktionella jobb idag, men gör även en del reklamuppdrag. Målsättningen är att göra ungefär hälften reklam och hälften redaktionellt. Anledningen är helt enkelt att reklamjobben ger mer betalt men kan vara lite mer styrda och ger inte teamet lika stor kreativ frihet medan de redaktionella jobben ger lite mindre pengar men ofta ger lite större möjligheter att skapa något eget.

– Man vill ju göra något nytt, det är tråkigt att göra något som man känner att man gjort förut. Det måste inte alltid vara något radikalt, men det kan vara att man blandar en klassisk look med en modernare ljussättning eller nåt sånt. Bara det känns nytt och kul. När man gör redaktionella jobb måste så klart tidningen godkänna bilderna och modellerna, men samtidigt kan de ta in en bild som blivit bra där kanske en reklambyrå väljer bort den bättre bilden och tar en bild som jag tycker är lite sämre men man ser produkten bättre i den bilden, berättar Nina.

Hon gillar när det ser autentiskt ut, det ska inte vara uppställt och stelt.

– Det kan ibland vara lite svårt om man har en ung modell som inte jobbat så mycket. Det gäller att få dem i stämning så att de förstår vad det är bilden ska visa och vad de ska utstråla. Det handlar mycket om att få rätt uttryck i bilderna, fortsätter hon.

Har hon tid över händer det att de gör »spekjobb«, alltså att man gör ett jobb och sedan säljer in det (spekulationsjobb), då har hon så klart helt fria händer och kan göra som hon och teamet vill.

En annan del av fotograferingen som ofta blir ungefär 50/50 är studio och on location. Båda har sin charm tycker Nina. Men i Sverige blir det ofta lite mer studio eftersom vädret inte alltid är att lita på.

–Man kan boka in ett jobb flera månader i förväg och då kan man inte vara säker på att vädret blir som man vill ha det, säger hon.

Men även om det kan vara väldigt bra att fotografera on location när hon hittar ett fint ställe, tycker Nina om att experimentera med ljuset i studion.

–Man kan hitta på så mycket med bara en vit bakgrund och olika typer av filter eller olika sorters ljus. Jag har inte så mycket ljus själv så jag brukar hyra in det jag behöver. Ibland blir det blixtar, ibland redheads eller hmi, det är olika.

På sista tiden har hon även börjat jobba med setdesigners i studion, de bygger i ordning miljöer så att det inte bara är en vit vägg, då blir möjligheterna ännu större.

–Jag fotar det mesta med en Canon 5Dmark III och fasta objektiv, 35, 50, 85 eller 100mm. Jag har en 70–200 också men den använder jag sällan. Nästan bara när jag ska fota barn eller så, de är inte så lätta att regissera då får man vara lite mer flexibel. Ibland kan jag snöa in på ett visst objektiv och bara fota med till exempel 85mm, men då får man se till att känna efter om man behöver något annat också, säger hon.

Vid behov hyr Nina en Phase One mellanformatskamera, men erkänner att hon mest tycker att de krånglar så det blir oftast Canon-kameran.

Letar studio

Just nu letar Nina och några kollegor efter en vettig lokal där de kan ha en liten studio och några kontorsplatser. Annars fortsätter hon gärna på den inslagna banan, hon trivs ganska bra med arbetet som det ser ut nu.

–Jag har börjat göra lite små filmer till vissa kunder. Ibland frågar de efter det, ibland gör jag det som en bonus. Men det är roligt och ett helt annat sätt att tänka. Jag lämnar dock bort det för redigering.

Till vintern funderar hon på att åka ner till Sydafrika igen för att kunna kombinera en liten flykt från vintermörket och kylan med att arbeta med de kontakter hon fått där nere efter Top Model.

–Den här gången ska jag inte fotografera mitt på dagen i alla fall, säger hon och skrattar.