Nissor Abdourazakov: Fotar livet på världens tak

Via en Ipad i Göteborg dyker Nissor Abdourazakovs ansikte upp på min datorskärm. Vårt videosamtal påbörjas strax efter det att Nissors ena förmiddagslektion i piano tagit slut. Det är nämligen det han arbetar med, piano. Han är pianolärare. En framgångsrik sådan. Hans elever har vunnit priser och spelat stora konserter både i Sverige och internationellt. Men det är inte på grund av Nissors pedagogiska eller musikaliska kunskaper vi talas vid. Nej, vårt samtal ska handla om det fotoprojekt han sysslar med i sitt hemland Tadzjikistan, ett projekt han kallar Roof of the World.

Nissor Abdourazakov

Bor: I Göteborg.

Gör: Pianolärare och fotograf.

Utrustning: Nikon D810, Nikon D750 (nu även en Nikon D5) samt 200mm f/2, 24mm f/1,4, 85mm f/1,4 och 14-24 f/2,4. 

Webb: nissorphotography.com, 

Instagram: @nissorphotography

Ville sprida kunskap

– När folk frågar var jag kommer ifrån och jag svarar Tadzjikistan är det knappt någon som vet var det ligger eller vet något om landet. Jag vill visa hur vackert det är där och hur människorna lever och ser ut. Det är knappt någon som har dokumenterat det på det sättet jag gör, så det finns inte så mycket bilder därifrån, berättar Nissor.

Tadzjikistan blev självständigt 1991 när Sovjetunionen föll, landet ligger i Centralasien och gränsar mot Uzbekistan, Kirgizistan, Afghanistan och Kina. Landet är en fjärdedel så stort som Sverige och 50 procent av landet ligger på över 3000 meters höjd.

Nissor flyttade till Sverige 1997 som student. Han har alltid älskat att fotografera, men medan han studerade hade han inte råd med en vettig kamera. Det var först när hans pianoskola tog fart som han fick råd att köpa en bra kamerautrustning.

– Jag började fota lite porträtt, modeller i studio och några bröllop här hemma i Göteborg. Det är inget jag marknadsför, men om någon frågar brukar jag tacka ja. Jag lever ju inte på fotograferandet utan kan göra det jag tycker är roligt, säger han.

I slutet av juni och under juli månad är de enda gångerna på året som Nissor inte har några pianolektioner, då brukar han passa på att åka hem och hälsa på sina föräldrar och sina släktingar som bor i Tadzjikistan. Föräldrarna äger en teater och hans mor är danslärare. På teatern finns en massa traditionella Tadzjikiska dräkter som används vid vissa föreställningar. De här dräkterna var det första som fångade Nissors fotografiska intresse.

– Jag hade fotat i studio i drygt ett år ungefär och kände att jag ville göra något annat. Det var lite tråkigt att bara stå i studio. I städerna i Tadzjikistan klär sig folk som du och jag, och lever som oss. Det är ingen som använder de traditionella kläderna längre. Dräkterna har en stor variation beroende på varifrån i landet de kommer. I norr är landet lite rikare och dräkterna har dyrare utsmyckningar och söderifrån är de lite enklare. Jag tyckte att det var synd att de började glömmas bort. Jag ville dokumentera dem så att de skulle bevaras. Det första året jag tog med mig kameran hem fotograferade jag de här dräkterna, förklarar Nissor och fortsätter:

– Jag hade inte förberett mig så mycket, så när jag väl kom ner fick jag försöka få tag i modeller som kunde ställa upp och bli fotograferade med dräkterna på sig, men det gick bra.

Slog ned som en bomb

När Nissor sedan publicerade sina bilder på modellerna i de traditionella dräkterna skapade de stor uppståndelse på nätet. Det var unika bilder från ett land som knappt någon hade hört talas om i stora delar av världen. Samtidigt var det många tadzjiker ute i världen som hörde av sig och uppskattade hans bilder eftersom något liknande inte riktigt hade gjorts tidigare.

– Många hörde av sig och frågade om de kunde använda bilderna, men många har bara stulit dem och använt dem ändå. Jag vet om att det händer, men jag hör inte av mig och kräver pengar av dem. Det känns okej att de använder mina bilder, menar han.

Efter den första sommarens projekt kände Nissor att det var dags att ge sig utanför städerna och fotografera människorna som lever på landsbygden. Eftersom landet till stor del består av berg lever många ett ganska hårt och slitsamt liv.

– Jag ville plåta vanliga män­niskor men jag kände att de som bor i städerna var inte så intressanta, de lever ju ungefär som oss så det skiljer sig inte så mycket. Jag ville ut i byarna i bergen för att fotografera de som bor där, berättar han.

Den här gången var han mer förberedd, han hade kontaktat män­niskor som kunde hjälpa honom. Dels behövde han en rejäl bil som kunde köra på de dåliga vägarna, men också någon som kunde hjälpa honom att hålla blixtarna vid fotograferandet.

Ett hårt liv

Både den andra och tredje resan med kameran till sitt hemland tillbringade Nissor med att resa runt på landsbygden och porträttera människor och fotografera miljön. I många av de byar han besökte lever människorna med små resurser. De har oftast ingen elektricitet men däremot hade de något som förvånade Nissor.

– Många av dem hade mobiltelefoner, jag frågade dem: »Hur kan ni ladda de där när ni inte har någon elektricitet?«. Då visade de mig solcellsladdare som gjorde att de kunde ladda sina mobiltelefoner, berättar han med ett skratt. Med telefonernas hjälp kunde de hålla kontakten om något gick fel när de var ute ensamma i bergen, de kunde också kontakta sjukvård om så behövdes.

– Jag frågade dem varför de bor där, det är ett så hårt liv och de saknar många bekvämligheter som finns i städerna. Du vet, de har kortare livslängd där, det är så tunn luft och så lite syre att deras hjärtan måste slå snabbare. Men de svarade att det var deras hem, de visste inget annat, berättar han.

– Vissa av barnen jag pratade med hade aldrig sett ett träd, över 3000 meter växer det bara lite gräs och småbuskar. Tänk dig, de var 13–14 år gamla och hade aldrig sett ett träd!

– När jag kom hem därifrån ville man inte klaga på småsaker längre, när man vet hur bra man har det i jämförelse.

Trots de hårda förhållandena är människorna välkomnande och generösa. Och det var oftast inte något problem att få fotografera ­människorna.

– Sist jag var där var det ganska många som tackade nej, men då var jag där under Ramadan, den muslimska fastemånaden och folk är lite extra trötta, det är varmt och de orkade kanske inte vara med på bild. Men oftast är det inget problem, men man måste fråga först, säger han.

Studioblixtar för kontroll

När någon tackar ja till att vara med på bild jobbar Nissor snabbt. Inom någon minut vill han ha tagit ett par bilder för att hinna fånga personen innan denne börjar bli lite medveten och börjar göra sig till. Därför behöver han en assistent som kan hålla ljuset.

Han jobbar nämligen med rejäla blixtar för att kunna kontrollera situationen. Numera har han med sig Profotos sladdlösa TTL-blixtar B1 och de lite mindre B2. Det största problemet med att fotografera är det starka solljuset och bristen på skugga. För att kunna använda de stora bländare och korta skärpedjup som han vill ha och samtidigt ha kontroll över ljuset får han ofta använda alla de 500Ws som B1:orna kan ge ifrån sig. Oftast helt utan ljusformare eftersom det tar för lång tid och de starka vindarna gör att en softbox eller ett paraply inte klarar sig speciellt länge. Han underexponerar omgivningen ett steg och slår sedan på med blixten för en korrekt exponering.

Bra utrustning är a och o för Nissor i de förhållanden han fotar i och vare sig blixtarna eller hans Nikonkameror har svikit honom än så länge.

– Jag har en D810 med en fast 200millimeter f/2 och en D750 med en fast 24millimeter f/1,4. Tvåhundran använder jag för porträtt och tjugofyran för lite landskap och porträtt i miljö. Har några zoomar också, men de använder jag bara när jag fotar bröllop när jag inte kan flytta på mig så mycket, säger han.

Tvåhundran hjälper honom också att lyckas ta bilder där människorna ser lite mer avslappnade ut eftersom han inte behöver, eller kan, stå så nära.

– De här människorna är inte vana vid att någon kommer fram och trycker upp en kamera i ansiktet på dem, med tvåhundran kan jag stå på längre håll och då slappnar de av mer och ser naturligare ut, förklarar Nissor via videofönstret på min datorskärm.

Under de senaste resorna har han bara använt de två ovanstående objektiven, anledningen är ganska enkel. Att byta objektiv går nästan inte.

– Det är så dammigt där att det inte går att byta objektiv utan att kameran fylls med damm. Trots att vi sitter i en bil med stängda fönster när vi åker omkring är allt täckt med damm när man kommer fram. Jag blåser rent objektiven på kvällarna men jag fick skicka in dem på service när jag kom hem, nu är de som nya igen, säger han med ett skratt.

Retuscherar inte ansiktena

Nissor har arbetat på olika sätt med sina bilder från Tadzjikistan. Den ­första omgången med bilder på modeller iförda de traditionella dräkterna de retuscherade han på samma sätt som han brukar retuschera sina modellbilder. Det vill säga att se till att det ser snyggt ut med hjälp av bland annat hudretusch. Men när han tog sig ut i bergen för att fotografera de som bodde där ville han inte göra något sådant.

– Jag vill visa hur de egentligen ser ut. Vädret i bergen gör att de ofta ser mycket äldre ut än vad vi gör vid samma ålder. Det blåser alltid mycket och man ser det på deras röda kinder, det är vinden som sliter på ansiktet, berättar han.

Redan nu har Nissor börjat träna inför sommarens resa. Han ska ta sig till den avlägsna dalen Yaghnob i nordvästra Tadzjikistan. Hit kommer man inte med bil. Med hjälp av åsnor ska han få med sig den tunga kamerautrustningen men själv måste han gå till fots.

– Människorna i den här dalen har levt isolerade väldigt länge. De har ingen kontakt med omvärlden och vill ha det så, det är ett stolt folk. Under sovjettiden blev de tvångsförflyttade till andra delar av Tadzjikistan, men när unionen föll flyttade de tillbaka, trots att livet var lättare dit de blivit förflyttade, berättar Nissor och fortsätter:

– De ser inte ut som andra tadzjiker eftersom de har varit isolerade så länge. De pratar inte samma språk, persiska, som övriga Tadzjikistan heller. Det är bara runt 2500 personer som fortfarande kan deras språk. För att dokumentera det tänkte jag försöka filma också, förklarar han.

Har ställt ut

Projektet som började med frågan »Tadzjikistan, var ligger det?« har resulterat i många bilder och flera av dem ställdes ut på Scandinavian Photo i höstas och Nissor är sugen på att göra flera utställningar. Men det betyder inte att han är färdig, förutom sommarens resa vill han även ta sig längre norrut i landet och fotografera andra delar.

– Halva hjärtat är ju kvar i Tadzjikistan och jag vill gärna att många ska få se hur vackert det är där.