Olympus OM-D E-M5 – ett första intryck

Med en gammal klassisk design som för Olympus analoga känsla vidare är nya E-M5 den senaste kameran i den nya serien OM-D. Utseendet stiliserar med ett arv från OM-4Ti som kom under 80-talet som i sin tur byggde på OM-serien från 70-talet.

Det är alltså denna design vi nu ser i digital version, något som har både sina för- och nackdelar. Fördelarna är många – en beprövad kameradesign med snyggt utseende som antagligen tilltalar de flesta och innehåller en hög igenkänningsfaktor. Och greppet känns också riktigt skönt. Greppet går också att utveckla med två delar, en extra extern avtryckare för bättre grepp, samt batterigrepp för vertikal fotografering och extra batterikapacitet. Här måste man ge det till Olympus – känslan blir riktigt bra, och kombinas väl med designen.

Men det finns också nackdelar när design övergår handhavande, något som jag upplever att det ibland känns som med E-M5. Den programmerbara funktionsknappen och bildvisningknappen har fått så små knappar intryckta ovanför skärmen att de är riktigt pilliga att använda – har du handskar på dig är det bara att glömma. Knapparna i övrigt känns okej, medan snurreglagen för exempelvis bländare och exponeringskompensation känns riktigt bra.

Pekskärmen i OLED är klar och skarp, och här är det enkelt att justera inställningarna direkt på denna via enkla tryck. Men det är också med denna finess jag hittar dess användningsområde som pekskärm. Den inbyggda elektroniska sökaren är högupplöst på nära 1,5 megapixlar, men trots detta övertygar den i varje fall inte mig helt med sin bildkvalitet.

Prestandamässigt känns kamerans autofokus snabb och säker, det är inte alls några problem att använda följande autofokus även i dunkelt ljus, och till och med ansiktsigenkänningen fungerar ovanligt snabbt.

På så vis känner man sig säker på hur kameran beter sig, något som är så pass viktigt att man ändå får säga att Olympus lyckats med den rappa känslan, mycket beroende på att den läser av sensorn 240 gånger per sekund. Nackdelen här är i stället att bufferten inte alls är så snabb som man hade velat – vid seriebildstagning blir den nämligen fylld mycket snabbt, och skrivtiden till kortet tar en mindre evighet. Du blir helt låst och har ingen möjlighet att göra viktiga kamerainställningar eller titta på bilderna, utan måste vänta ut skrivningen. Vid ett möte med Toshiyuki Terada, chef över SLR-produkter på Olympus Japan, tog jag upp problemet.

– Bufferten är en sak som vi vidareutvecklar til nästa modell. Det är en fråga om kostnad för hårdvara, tekniken har vi redan. Det beror också på vad konsumenten är villig att betala, men vi ser att seriebildstagning och snabb buffert är något som efterfrågas i proffsmodeller, säger han samtidigt som han bekräftar en pågående utveckling av en nästa OM-D-kamera med bättre specifikationer.

Men vad vore en kamera utan effekter? För den som verkligen vill få retro-feeling finns de klassiska filtereffekterna med sepia, svartvitt och olika ramar. Men till effekter kan man också lägga "Life time", som är en inställning som visar hur bilden ritas upp av ljuset. Vid långa exponeringar ser du alltså snapshot från sensorns hittills fångade bild, något som kan vara användbart för både kalkylering av längre exponeringar, eller bildkomposition.

I ett utförligare test kommer vi att testa alla funktioner, några som för tillfället inte är helt klarställda med den kamera jag provat, enligt Toshiyuki Terada. Då är också kamerans bildbehandlig helt färdigställd.