OS i Peking: Joel Marklund om att fotografera i extrem kyla

Fukt som fryser och knappar som isar igen. Extrem kyla med hård vind som sliter på alla arbetande fotografer i fält. Det är vardagen för Bildbyrån- och sportfotografen Joel Marklund som just nu befinner sig i Peking efter att fångat atleternas bedrifter på bild.

– Ett vinter-OS är inte snällt mot någon sorts utrustning, det är ett oerhört slitage som sker varje dag, berättar han för Kamera Bild när vi når honom för en intervju omisande vindar, hur prylarna fungerar i extrem kyla och upplägget i arbetsflödet när man täcker ett OS som sportfotograf.

Dessutom gäller det för Joel och hans team på plats att försöka ta bilder som står ut från mängden:

– Förutom nyhetshändelserna, reaktioner, actionbilder och features vill vi alltid försöka få till “the big picture”, det vill säga en bild från en avgörande händelse som sticker ut, förklarar Joel Marklund.

Vilket OS i ordningen är detta som du är på plats och fotograferar?

– Jag gjorde mitt första OS 2008 i Peking och detta är mitt åttonde OS på raken. Nu är jag inte i närheten av att sluta, men cirkeln hade kunnat slutas här med Peking som första stad som haft både sommar- som vinter-OS.

Hur många är ni från Bildbyrån, och vet du hur många fotografer som totalt på plats?

– Vi är fem stycken fotografer från Bildbyrån. Tre av oss är i bergen i Zhangjiakou, norr om Peking, där sporter som skidskytte, längdåkning, ski cross och snowboard pågår. I Peking har jag två kollegor som främst bevakar ishockey, curling, konståkning och skridsko men också åker upp till Yanqing där alla alpina tävlingar går. Då och då har vi behövt åka mellan de olika zonerna när det har varit mer intensiv bevakning någonstans.På grund av pandemin är det färre fotografer här än normalt, men jag skulle uppskatta att det i alla fall är 500 stycken här från olika mediaorganisationer.

I vår livesändning Kamera Bild LIVE när jag intervjuade dig både berättade du om och visade bilder från OS i Tokyo, och att fotografera under en pandemi.Corona är ju fortfarande ett problem. Hur fungerar det med restriktioner för fotografer vid OS i Peking?

– Sommar-OS i Tokyo omgärdades också av restriktioner, men det var inte i närheten av lika strikt som här. Där fick man efter 14 dagar komma ut i “verkligheten”, här flygs vi till och med in och ut i landet på speciella flygplan som andra inte får boka plats på.Alla som är en del av OS på något sätt – idrottare, media, tv-bolag, funktionärer – befinner sig i en strikt bubbla som här kallas Closed Loop. Det innebär att vi omöjligen kan beblanda oss med den vanliga befolkningen. Den lokala befolkningen som arbetar med OS har varit tvungna att sitta karantän både före och efter spelen.Förutom att vi PCR-testas varje dag måste vi också bära mask hela tiden.

Hur nära kommer man idrottarna som fotograf?

– Det varierar ganska kraftigt. På vissa av sporterna är det som normalt, på andra är det mycket mer restriktivt för hur man får röra sig och komma nära utövarna. En stor skillnad mot hur det brukar vara är att man inte kan gå runt fritt utan är begränsad till färdvägar för att hålla oss ifrån publik. Man blir helt enkelt väldigt låst till förutbestämda positioner istället för att till exempel kunna gå upp bland publiken och hitta en unik vinkel.

– Vi är alltid på plats minst två timmar innan start, ofta mycket längre än så. Innan start så sker fotomöten som ibland är obligatoriska, ibland till de som inte varit där innan. Ungefär vid den tidpunkten ska även remotekameror placeras ut. Det gäller även tidigt att förhandla om access för till exempel blomsterceremonier om ens nation tar medalj. Oftast är det mycket stress de första två dagarna på olika arenor, det är då allt fortfarande håller på att sätta sig och organisationen testar sig fram.

Så det gäller att hitta rätt position snabbt, inför tävlingen?

– På skicross som jag var på senast vill man åka upp i backen med skidor en bra stund innan första tävlingsåken inför tävlingen, för att scouta positioner. Sedan stängs området ner en halvtimme innan tävlingens start. Om man inte har hunnit ta sig in till dess får man med svansen mellan benen masa sig till målfållan och ta alla bilder därifrån.

Vilka svenska deltagare/händelser har du fotograferat?

– När jag befinner mig under ett OS är det som att vara i ett vakuum. Jag vet inte vad som händer utanför och man är fullt fokuserad på här och nu, eventuellt kan man blicka en dag eller två framåt. Det betyder också att man kan röra sig mellan flera platser samma dag och bevaka olika sporter och vinnare. Så jag får verkligen tänka efter om vad jag bevakat. Av de svenska gulden har jag varit på plats när Nils van der Poel vann på 10 000 meter, Sandra Näslund i skicross och Jonna Sundling i skidsprinten. Men över hela OS har jag fotograferat de merparten av de svenska tävlande.

– På förhand var det sagt att vi absolut inte skulle kunna ta egna bilder på medaljörer med flagga – vilket är en väldigt svensk tradition faktiskt – efter medaljceremonierna. Men väl på plats och någon dag in så lyckades den svenska olympiska kommittén lösa det. Oftast har det dock handlat om att ta bilder under ca 10-15 sekunder, jag skulle säga att de flesta av bilderna som publicerats i svenska medier med svensk vinnare framför flagga och medalj i handen är tagna på inom den tidsramen.

– Skidåkarna Jonna Sundling och Maja Dahlqvist fotograferade jag på sju sekunder - av det blev det tre olika bilder. Det säger mycket om pressen vi ständigt är i. Å andra sidan kan det också uppstå ett sådant oplanerat ögonblick som när jag ensam tog bilder på en leende Nils van det Poel efter 10 000 meter. Då fanns det tid för kort snack på nära håll.

Du tar ju mängder med bilder på plats – vilken sorts bilder är viktigt att få med sig från en dag?

– Våra kunder är alla svenska tidningar, tv-bolag, sportmedier och idrottsförbund. Så vi måste verkligen täcka in så mycket som möjligt, samtidigt vill vi ha ett unikt material som håller en hög kvalitet. Därför försöker vi alltid prata igenom bevakningarna och göra upp en plan, framförallt om vi är flera fotografer på plats. Förutom nyhetshändelserna, reaktioner, actionbilder och features vill vi alltid försöka få till “the big picture”, det vill säga en bild från en avgörande händelse som sticker ut.

Orkar man bära runt all utrustning?

– Vinter-OS är otroligt fysiskt påfrestande. Man går många timmar per dag mellan arenor, bussar och fotopositioner med 20-30 kilo på ryggen. Lägg därtill remotekameror och objektiv, skidutrustning om det är en alpin- eller freestyletävling. Alla lager av kläder och den extrema kylan gör också allt väldigt svårt, ibland kan det till och med vara utmanade att se vad man tar bild av. Vissa dagar har jag varit fullständigt knäckt, bara velat lägga ner mig och sova på golvet av utmattning.

Många kameror och stora objektiv alltså?

– Jag har genomgående haft tre handhållna kameror med mig hela tiden. Objektiven är då 24-70/2.8, 70-200/2.8 och det nya 400/2.8 med inbyggd konverter. Utöver det har jag ett objektivbälte med ett par till objektiv och annan utrustning som kan behövas.

Kyla kan ju vara ett problem för utrustningen. Hur måste man tänka för att prylarna ska fungera felfritt?

– Jag är faktiskt väldigt imponerad över hur bra Nikons Z9-kameror har klarat kylan. Jag har under hela OS aldrig behövt byta batteri under dagen. Då kan jag ha varit igång utomhus i åtta timmar i -20 grader och konstant haft på filöverföring. Det som dock kan hända är att knappar isar igen efter många timmar. Eftersom man andas ut på baksidan av kameran uppstår det fukt som sedan fryser. Ett annat kameramärke har dock varit enormt drabbat av kylan. Små batterier har visat sig inte var lämpade för den här brutala kylan. Jag har hört från många fotografer hur de har fått byta batterier flera gånger per dag och ha en powerbank ikopplad för att kameran inte ska lägga av.

– Med det sagt, det största problemet för oss är faktiskt inte hur kamerorna klarar kylan, utan hur vi själva gör det. Kalla fötter och fingrar är det största problemet. Jag har aldrig varit så här påklädd under något evenemang tidigare. Många dagar har jag haft sex lager kläder på överkroppen och minst tre nertill, därtill också värmepåsar i handskar och skor, och ändå fryser man till slut till den grad att man börjar tappa känsel i kroppsdelar.

– Det är utan överdrift den absolut värsta upplevelsen jag haft någonsin i min fotokarriär, ingenting går att jämföra med detta. Att det är 20 minusgrader är en sak, men att det här blåser som bara den gör att köldeffekten kan vara under -30 grader. Det är en av orsakerna till att så många utövare kollapsat. Att prestera på toppnivå i en kombination av hög höjd, kyla och vind är otroligt tufft.

Vad gör man om prylarna krånglar?

– Nikon, Canon och Sony har depåer i Peking och Zhangjiakou där de lånar ut utrustning och gör enklare serviceärenden. Om något går sönder har vi därmed access till låneutrustning, vilket är en otroligt viktig garanti för att vi ska kunna utföra vårt arbete här. Ett vinter-OS är inte snällt mot någon sorts utrustning, det är ett oerhört slitage som sker varje dag.

Sedan ska ju bilderna iväg från dig också – hur går det egentligen till när du skickar iväg bilderna du tar?

– Vi skickar i princip allt material direkt från kameran. Bildredaktör hemma i Sverige tar emot bilderna, redigerar dem, textar och skickar ut till våra kunder. Vid en målgång och svensk medalj har vi bilder ute på ett par minuter från att de tas. En förutsättning för detta är givetvis snabbt internet. På många av fotopositionerna finns det nätverksuttag som man sätter sin nätverkskabel i och skickar via. När de inte är tillgängliga använder vi 5G-routrar.

Och avslutningsvis – har du tagit någon bild du är extra nöjd över?

– Tyvärr fungerar jag så att jag mer grämer mig över de bilder jag inte tagit. Det finns några bilder som jag hade planerat att ta som sedan inte blev av på grund av att vi behövde kasta om i schemat. Så är det dock alltid, och jag vet att jag när jag om någon månad kollar tillbaka på bilderna från OS kommer glädjas åt vissa av bilderna extra mycket, för att de var unika eller var svåra att ta.