Intervju
Peter Bialobrzeski – urban tidsålder
Med imponerande bilder av asiatiska storstäder vill den tyske fotografen Peter Bialobrzeski berätta livet här och nu. – Jag vill inte förbättra världen på något sätt utan snarare kommentera den, säger Peter.
Fotografer har ialla tider lockats till staden. Att med kamerans och stadens hjälp säga något om vår tid och vi som lever här. Jacob Riis visade den moderna stadens baksida bland fattiga i New York och Eugen Atget fångade ett idag försvunnet Paris.
Många har vidareutvecklat den urbana berättelsen efter dem och Peter Bialobrzeski fortsätter i samma tradition.
Han är reportagefotografen som blev konstfotograf men aldrig slutade med det han är bäst på: att berätta om livet här och nu.
Undervisar och renoverar
Med böckerna Neon Tigers, Lost in Transition och The Raw and the Cooked tar Peter Bialobrzeski oss med in i den urbana djungeln. Det är anonyma platser, alla bilder saknar titel och tillsammans skapar de känslan av att alla är från en och samma megastad.
Han är smått stressad när han tar emot. Han håller på med två bokprojekt, en utställning och en ny serie bilder från Tyskland, »en blandning av Walker Evans och Joel Sternfeld« som han säger. Samtidigt undervisar han i fotografi i Bremen och håller även på att renovera ett hus.
–Jag är glad om det kunde lugna ned sig lite, säger han samtidigt som han häller upp en cappuccino. Kaffemaskinen i hörnet jobbar på högvarv för att tillgodose hans behov av koffein.
Fascineras av asiatiska storstäder
Peter Bialobrzeskis bilder är betraktelser på avstånd av vår moderna tillvaro. Han tar inte bara ett utan flera steg både bakåt och uppåt. Högt ovanför kaoset och trängseln på gatan ser det hela strukturerat, ja nästan lugnt ut.
–Staden har alltid intresserat mig. Det var aldrig så att jag ville bli arkitekt, men staden är en intressant plats, säger han.
Fascinationen för framför allt asiatiska storstäder grundar sig i en resa han gjorde som tjugoåring. Tillsammans med en vän flög han till Kina med målet att stanna så länge som möjligt i Asien. Budgeten var på tio d-mark om dagen.
Det räckte i tio månader.
Det var den första av många resor österut. Fotografi hade alltid fascinerat honom och han valde att utbilda sig i Essen med målet att bli reportagefotograf. Han fortsatte att besöka Asien och allt oftare kunde han kombinera sina resor med uppdrag till tidningar.
–Det var lyxigt på 1990-talet, jag reste runt i världen på andras bekostnad. Men kring år 2000 började det bli svårare och många magasin lades ned, säger han.
Ungefär samtidigt släppte han sin första bok med bilder från sju resor till Indien. Det var stämningsfulla fotografier i gränslandet mellan konst- och reportagefotografi. När ett galleri i New York köpte två bilder gick det upp för honom att det kanske fanns en marknad även utanför tidningarnas redaktioner. Kanske kunde han fortsätta göra reportage och berätta om livet i dag men på ett helt annat sätt?
Främmande för en Europé
Resultatet blev tio års arbete med att fotografera Asiens snabbt växande storstäder.
I Bangkok, Kuala Lumpur och Shanghai byttes den traditionella låga bebyggelsen ut mot skyskrapor och motorvägar.
–När jag såg det under mina resor förstod jag att det där sker en snabb förändring som är väldigt främmande för en europé. Den typen av utveckling har helt enkelt inte skett här.
Men det var en utveckling som lockade honom.
Det dröjde inte länge innan han satte sig på ett plan till Bangkok, en stad han beskriver som »smutsig och högljudd«. Men också en plats som han redan under sin första resa i Asien hade förälskat sig i.
–När jag kom dit hade de just byggt motorvägsbroar genom staden. När man åkte på dem såg man bara skyskraporna runt omkring sig, men tittade du ned såg man folk sitta i smutsen och sälja kycklingar, säger han och beskriver det med science fiction-författaren William Gibsons ord »High tech, low life«.
Bytte till storformat
Han insåg att traditionellt reportagefotografi inte skulle räcka till för att fånga den känslan. Det var för mycket, för stort. Han var tvungen att gå längre ifrån, bort från människorna på gatan. Den smidiga mellanformatskameran Mamiya 7 byttes ut mot en storformatskamera och han kom att jobba mer med linjer och strukturer i bilderna.
Den typen av rena, tekniskt perfekta bilder är något vi ofta ser från just tyska fotografer.
Ändå ser han inte att hans estetik går att jämföra med andra stora tyska namn som Andreas Gursky och Thomas Ruff.
–Nej, mina bilder har alltid vågat vara mer förföriska. Gursky och Ruff har ofta en distans till sina objekt, både rumsligt och emotionellt.
Däremot ser han sig som en del i en tysk konsttradition där det alltid lagts stor vikt vid att kunna tekniken.
–Jag studerade i Essen under Otto Steinert och det var en klassisk utbildning där man lärde sig hantverket innan vi gav oss in på mer komplexa saker. Så visst, mitt arbete kommer ur en hantverklig fotografisk tradition.
Hantverk, teknik och förförelse i kombination. Resultatet är spektakulära fotografier med enorma vyer av den moderna staden. Ändå menar Peter Bialobrzeski att det egentligen är väldigt enkla bilder.
–Jag arbetar som en amatör, säger han med ett skratt och gör sig ytterligare en espresso samtidigt som han mumlar att han verkligen dricker för mycket kaffe.
–De flesta tror det inte, men jag åker alltid med kollektivtrafik och som gammal backpacker försöker jag göra av med så lite pengar som möjligt.
Då han alltid arbetar ensam har han också minimerat utrustningen. Oftast endast ett stativ, en Linhof-Technika-kamera eller Canon 5Doch ett objektiv.
Mer behövs inte för att ta bilder som vunnit mängder av priser och ställs ut världen runt. Förutom serierna från Asien har han även fotograferat interiörer i slummen i Sydafrika och gjort boken »Heimat« med landskapsbilder från Tyskland.
–Egentligen gör jag det för mig och genom mina böcker och utställningar kan andra ta del av bilderna, vilket är bra. Men jag vill inte förbättra världen på något sätt utan snarare kommentera den.
Men oavsett om han har skyskrapor i Shanghai eller den tyska Nordsjökusten framför objektivet är det alltid viljan att berätta om en bestämd plats vid en bestämd tidpunkt som driver honom. Ett fotografi som fångar ett stycke av här och nu.
–Något annat kan ju en kamera inte göra, säger han med ett leende.