Peter Rosén fotar i ljusets mekka

– Drönaren kraschade igår kväll. Jag ville bara att du skulle veta det innan du satte dig på planet.

Det är Peter Roséns röst i telefonen. Jag är på väg ut till Arlanda för att flyga de 120 milen upp till Kiruna för att göra ett reportage om hur man kan arbeta med drönare och timelapse i fjällen. Jag bestämmer mig snabbt för att ändå genomföra resan med förhoppning att han hinner få en ny levererad innan jag måste resa tillbaka fyra dagar senare.

I väster sträcker det snöklädda Kebnekaisemassivet ut sig i solen när flygplanet sjunker mot Kiruna flygplats. Ena sidan av Peter Roséns stora minibuss täcks av en björn och den andra av norrsken över ett snöklätt landskap. Bagageutrymmet och de båda passagerarsätesraderna är fullastade med utrustning. Tunga stativ och kameraväskor samsas med fiskespön, tält och liggunderlag.

Medan familjen semestrar i Luleå skärgård passar Peter på att samla in så mycket material han kan till filmerna nu när midnattssolen står som högst i fjällvärlden. Framme ­vid vindrutan ligger kamerahuvudet till den kraschade ­drönaren.

Efter att ha provianterat i Kiruna kör vi söderut längs E10. Ikväll ska Peter fotografera modeller på berget Etnuluihtin medan midnattssolen speglar sig i Torneälven och Sautusjärvi. Han har haft problem att hitta platsen tidigare och eftersom det är många timmar kvar till natten parkerar han bilen på en skogsväg och vandrar upp genom urskogen uppför berget.

– Jag har liknande bilder som de jag ska ta ikväll men jag saknade spegling i vatten i den tidigare scenen. Så jag har letat efter ett mindre berg utan för mycket grönska på ­toppen som har vatten norr om sig.

Etnuluihtin erbjuder dessutom två vattenspeglar eftersom det både ligger en sjö och rinner en älv mellan berget och midnattssolen. Sett från bergstoppen varar också speglingen genom hela timelapsesekvensen på omkring tre ­timmar.

Sadlade om till fotograf

Från ljungbädden på toppen av det lilla berget är utsikten slående. Torne älv rör sig bred och lugn nedanför. I öster kan vi urskilja Esrange jätteparabol som reser sig högt över skogen. Peter är entusiastisk. Han har inte varit uppe på berget tidigare och föreställer sig hur det kommer att bli när nattsolen dallrar över horisonten i natt.

Även om han är väletablerad lapplandsfotograf i dag har det inte alltid varit så. I grunden är han docent i biologi men efter 17 år som forskare inom miljöhistoria lät han fotointresset ta överhanden och sadlade om till fotograf. Dels fotograferar han bilder till sitt stora lapplandsarkiv och dels håller han kurser i norrskensfotografering (som Kamera Bild skrivit om tidigare) och fjällfotografering. Kursdeltagarna är framför allt internationella turister och fotografer och de längre kurserna är så gott som fullbokade långt i förväg.

Under sommarhalvåret är det något lugnare och just nu arbetar Peter med ett filmprojekt för Kiruna Lappland, en organisation för företag och myndigheter. Det ska resultera i två filmer som ska användas för att presentera regionen i olika sammanhang.

Timelapse med största bländaren

Modellerna Erik och Sofia har med sig sin tvååriga hund upp på berget. Kopplet har Sofia satt fast i ett brett bälte och den starka hunden drar henne uppför den klippiga branten. De har flyttat från Umeå till Kiruna åtta dagar tidigare för att komma närmare naturen och ser dagens utflykt som ett sätt att upptäcka nya platser. Både Sofia och Erik tjuter när vi tillsammans strax efter nio på kvällen kommer över kanten och möts av det vidsträckta landskapet och den lågt stående solen.

Peter börjar fotografera och filma dem där de står och tittar ut när han plötsligt får bråttom.

– Klockan är redan halv tolv! Jag måste sätta upp timelapsen, säger han och sätter av genom den låga ljungen med händerna fulla av kamera, stativ och trådutlösare.

Efter att ha försökt på några olika platser bestämmer han sig och sätter kameran på stativet. Han sätter kepsen bak och fram för att kunna titta in i sökaren.

– När man snabbar upp tiden skapar man en onaturlig rörelse i löv och strömmande vatten som lätt drar till sig uppmärksamheten hos tittaren. Så jag försöker undvika att ha det i förgrunden.

När Peter Rosén fotograferar timelapse med »rails« använder han istället ofta en trädstam eller en sten i förgrunden. Eller en blomma om det är helt vindstilla.

– På kameran väljer jag maxbländaren f/2,8 för att minska fel i exponeringen. När bländaren är mindre blir det inte lika exakt vid varje exponering, vilket kan leda till flimmer i timelapsefilmen. Samtidigt vill jag helst undvika gråfilter när jag fotograferar direkt mot solen eftersom det ökar risken för »flares«.

Han stänger av bildstabiliseringen i objektivet och ställer även in kameran på bracketing, så att kameran förutom att fotografera »rätt« även tar en över- och en underexponerad bild.

– Det är bara för att vara på den säkra sidan. Det kan hända saker och kameran exponerar inte alltid perfekt. Det är en gardering helt enkelt. Men eftersom det är molnfritt kommer jag förmodligen kunna använda en av exponeringarna rakt igenom.

Klockan 23.40 ställer Peter in fjärrutlösaren på att ta 500 exponeringar med 20 sekunders intervall. På det sättet får han en sekvens på strax under tre timmar precis när solen står som lägst.

Programvalsratten ställer han på AV-läget, vilket betyder att den kommer att behålla bländare f/2,8 men välja exponeringstid själv. Eftersom kamerans tolkning av ljusmätningen inte är exakt från bild till annan använder Peter alltid ett program som heter LR-Timelapse.

Programmet analyserar hela sekvensen och väljer ut några bilder som extra viktiga. Det väljer första, sista och några bilder i mitten där det är stora avvikelser.

– LR Timelapse märker dessa på ett sätt så att man hittar dem i Lightroom. På det sättet kan jag plocka upp dem där och ställa in dem exakt så som jag vill ha dem. Sedan ändrar LR Timelapse inställningarna för alla de bilder som ligger mellan dessa utvalda bilder så att övergången blir helt mjuk. Det är otroligt enkelt jämfört med att göra detta manuellt och det ger ett fantastiskt resultat.

Söker ett mjukt och rött ljus

Klockan närmar sig halv tre på natten och solen ligger lågt över älven. Erik och Sofia vandrade ner för flera timmar sedan och åkte hem. Peter bestämmer sig för att försöka filma lite fiskebilder innan vi går och lägger oss. Han drar på sig vadarbyxor, ställer ett stativ med en Canon 70D på i älvkanten och går ut och börjar kasta. Efter en stund ger han upp.

– Det blir inte så bra som jag tänkte mig. Jag vill ha ett ännu mjukare och rödare ljus, men det är för sent på morgonen för det.

Klockan är strax före fyra på morgonen och det är två grader i skuggan när Peter går till bilen och hämtar ligg­underlag och sovsäck. Han lägger ut dem i solen några meter från stranden och kryper ner. Jag gör likadant och somnar snart till det lugnande ljudet av älven och Peters snark­ningar.

Tappade kontakten med drönaren

Kvällen före vi ses filmar Peter Rosén Kirunas berömda träkyrka med sin drönare, en DJI Inspire 1. Efter flera lyckade tagningar skickar han upp den för en sista scen, med två modeller som ska gå från kyrkan längs en gångväg. Med drönaren på omkring 15 meters höjd ställer han in kamerans exponering när kontakten mellan styrenheten och en av drönarens motorer plötsligt bryts. Drönaren faller omedel­bart till marken.

Som tur är skadas ingen men kraschen ställer till det för Peters filmproduktion. Han har tidigare haft problem med drönaren och skickat tillbaka den till tillverkaren vid två tillfällen för åtgärd, något som då tagit minst 20 dagar.

Så länge väntar inte midnattssolen, så morgonen därpå köper han istället en ny från sin svenska leverantör.

Trots allt strul är Peter optimistisk.

– Jag har ingen tidigare erfarenhet av att flyga radiostyrt, jag har inte ens spelat dataspel. Men den är otroligt lätt­flugen och går oerhört stabilt. Redan på mitt första flygförsök fick jag användbara scener.

– Men det är psykiskt krävande. När jag flög över ett vattenfall första gången var jag så koncentrerad att jag skakade. Man är rädd att det ska gå fel, särskilt som jag inte är någon »joystickare« från början.

Det som fick Peter Rosén att ta steget och skaffa en drönare var att Inspire 1 kan fotografera stillbilder i rawformat.

– Och så filmar den i 4K. Bäst kvalitet får man i och för sig om man filmar i 4K och drar ner till full-hd i redigeringen. Men 4K ger också möjlighet till viss inzoomning.

Man kan också ställa ner kontrast och skärpa på kameran för att underlätta för efterredigeringen. Filmmässigt håller kameran bra men stillbildsmässigt skulle jag önska mig mer.

Ljusets år

Vi vaknar vid tiotiden på förmiddagen av att några har backat ner en bil precis bredvid där vi sover och håller på att ta upp en båt ur älven. Tydligen lyckades de lägga i båten på samma sätt några timmar tidigare utan att väcka oss.

Vädret är på väg att bli sämre i Kiruna så Peter bestämmer att vi ska köra de tio milen till Abisko i dag för att filma på berget Nuolja.

2015 är ljusets år. I alla fall enligt FN:s organisation för utbildning, vetenskap och kultur, Unesco, som har utsett året till ett internationellt år för ljus och ljusbaserade teknologier. Nordligaste Sverige håller på att utvecklas till något av ett ljusmekka. Abisko toppar till exempel Lonely Planets lista över världens mest lysande upplevelser. På vintern är det norrskenet som lockar turister från hela världen men även midnattssolen lockar besökare.

Solen leker i Torne träsks blå vatten när minibussen slingrar sig upp längs E10 mellan Kiruna och Narvik. Fyra mil från norska gränsen ligger Abisko, ett samhälle med drygt hundra invånare men desto flera forskare och turister. Vi lastar ur bilen vid Peters stuga, med utsikt över både den gamla arbetsplatsen, »Vetenskapen«, eller Abisko naturvetenskapliga station, och berget Nuolja, platsen för kvällens och nattens arbete.

Inte bara yngre människor

Efter många år i Abisko kan Peter Nuolja som sin egen bakficka. Timelapsefilmer har han redan ett otal och utan drönare fokuserar han på att filma människor.

– Filmen ska lyfta turismen i Kiruna kommun och här på Nuolja gör linbanan det lätt för folk som av olika anledningar inte kan eller vill gå uppför hela berget att på ett lätt sätt få tillgång till en fantastisk utsikt från caféet Aurora Sky Station.

Liften upp öppnar klockan tio på kvällen. Våren är sen och stigen från liften mot toppen går bitvis över snöfält. Ikväll hade Peter planerat att filma med drönaren, men den nya har inte hunnit komma än.

– Så istället kommer jag att filma människor. Och någon enstaka landsskapsscen för att ha med tillsammans med bilder på fotografer för att visa vad de ser, säger Peter på väg upp i liften.

Ikväll har Peter inte bokat några modeller utan räknar med att hitta människor på berget. När vi kommer upp vid elvatiden är det omkring 30 personer på och kring toppen av berget.

– På en sådan plats är det inte så svårt att få tag i modeller eftersom många vandrar upp här en fin kväll. Linbanan gör också berget tillgängligt för människor i alla åldrar. Det är lätt att hamna i att man bara filmar unga sportiga människor i de här miljöerna, men när man väljer bort de andra så kan ju tittaren tro att man måste vara 28-årig triatlet för att våga åka hit, och så är det inte. En av kvinnorna i gruppen sa att hon var 75 år, det är häftigt.

Svårt att få bra ljud

När Peter filmar exponerar och fokuserar han manuellt. Det knepigaste tycker han är ljudet.

– Det är svårt att jobba med ljud som ensamfotograf. Ibland sätter jag en mygga på modellerna, men oftast blåser det för mycket på fjället, så jag brukar lägga på ljud i efterhand.

Därför samlar han in ljud från vatten, vind, djur- och fågelliv.

– När jag filmar mot solen låter jag ibland personerna bli siluetter för att få mättnad i solen. Genom att placera personerna på horisonten blir de ändå tydliga i scenen. Jag använder ofta avtonat gråfilter när jag har en rak horisont och bara ska panorera i sidled. Men filter kan skapa »flares« så det är en avvägning.

Peter filmar alltid med en slutartid på 1/50 sekund och laborerar med bländare och ISO för att få rätt exponering.

– Jag har också medvetet använt bländare f/22 för att få stjärneffekt på solen. Men en snygg stjärneffekt kräver väldigt mycket av linsen. Till exempel använder jag inte längre min gamla 16–35/2,8 till det. Det blir mycket finare med den nya versionen.

Äntligen – en ny drönare

Några dagar senare kommer paketet med den nya drönaren. Så fort batterierna är fulladdade ger vi oss iväg. Peter ska provflyga den nere i Abisko hamn. Efter att ha kalibrerat farkostens GPS försöker han starta den.

– »The aircraft has not been activated, cannot take off«, säger den. Vad då? Den är ju aktiv. Det finns inget mer att trycka på!

Efter en stunds googlande och läsande i olika forum kör vi deppande tillbaka till stugan. Men så fort Peter startar den hemma och den kopplar upp sig mot det trådlösa nätverket går aktiveringen igenom.

Strålande glad skyndar sig Peter ut utanför stugan med drönaren i högsta hugg för att prova att lyfta den. En halv minut senare hänger den i luften några meter framför honom. Genom de snurrande rotorbladen ser jag hur oron i Peters ansikte ersätts av ren glädje.

– Det är värt allt strul med tanke på de scener man kan filma. Om det inte hade blivit så bra hade jag givit upp för länge sedan.