Pontus Höök: New York har mig i sitt grepp

Jag hade kommit till New York City som 25-åring med en kamera på axeln och en dröm. Drömmen var att försörja mig som fotograf i USA under ett år. Längre än så sträckte sig inte min planering. Nu har jag varit här i 26 år och än är jag inte färdig.

Det är en stressig tillvaro på Manhattan med mycket trafik, dålig luft och konstant oväsen. Det är en ständig jakt på nästa uppdrag, och ständigt en mental press att slå ihjäl den ofrivilliga ledigheten som uppstår när nästa uppdrag dröjer.

Att leva och jobba i New York är således alldeles… alldeles underbart.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att man stannar i denna världsstad år efter år, trots all vånda och osäkerhet. Kanske för att livet oupphörligen har New York som kuliss. Du går avenyerna fram och spelar huvudrollen i filmen om dig själv. Den känslan. Om det låter banalt så är det nog så, men det är en stad som har mig i sitt grepp. Den får mig att känna mig levande.

Jag har lärt mig att gilla amerikaners öppenhet. Inte minst i yrkesrollen, men även till vardags. Om jag hamnar bredvid en New Yorker på en parkbänk, så kan det mycket väl sluta med att jag har hört dennes livshistoria tio minuter senare. Jag har fått lära mig att inte automatiskt distansera mig från dessa dagliga möten, för i Sverige växte jag upp med att ha en slutenhet mot personer som jag inte kände.

Det handlar om ett samspel ­individer emellan, en känsla av att man är en del av något större. Smältdegeln New York där miljoner människor från hela världen existerar på samma begränsade yta och på något sätt får det att funka.

Samtidigt finns det ett uttryck som lyder »NYC chewed me up and spit me out«. Staden kan vara väldigt påfrestande att bo i om du alltid måste kämpa för din överlevnad. Det finns helt enkelt inget sentimentalt värde i att du kommer till betongdjungeln och försöker förverkliga en dröm. Under åren har jag sett flera fotografer komma och gå, en del mycket mer talangfulla än jag någonsin varit. Den bistra sanningen är att det räcker inte med att vara en bra fotograf, du måste vara bra på att sälja in dig själv.

Så hur har då åren i USA påverkat mig? Ur ett fotografiskt perspektiv ser jag det som att jag har tillskansat mig en enorm rikedom. Det jag fått uppleva i mitt yrke där jag fotat världskändisar, presidenter och omvälvande nyhetshändelser är något jag på ålderns höst kan berätta för mina barnbarn. För jag var på plats i New York när World Trade Center rasade framför mina ögon, i Cape Canaveral i Florida när den förste svensken sköts upp i rymden och på ett folktomt Manhattan sedan pandemin slagit till.

Rik på minnen, javisst. Om du vill ha obegränsat med pengar och leva det goda livet, då kanske detta inte är yrket för dig. Statistiken säger rentav att det inte är ett jobb att satsa på, då fler fotografer utbildas än marknaden kan ta emot. Gör som jag, håll kursen mot målet och ge dig fan på att det ska gå. Glöm inte att misslyckanden på vägen är en del av resan.