Pontus Höök väljer tre historiska ögonblick: ”Euforin svepte över mig”

Under sina 25 år i USA har Pontus Höökbevittnat många omvälvande nyhetshändelser,vilket han berättar mer om i Kamera Bilds längre intervju med honom.

Pontus Höök

Ålder: 50 år.

Bor: I New York, USA.

Familj: Frun Annelie och döttrarna Olivia, 15 år, och Alicia, 10 år.

Gör: Fotograf som jobbar för svensk och skandinavisk media, både med stillbild och video. Fotograferar även skandinaviska bröllop i New York.

Aktuell med: Utställning på Abecita Popkonst & Foto i Borås, som öppnar 6 oktober 2022. Där visas bilder från hans 25 år i USA. Utställningen pågår fram till 22 januari 2023.

Utrustning: Canon R6 och R5 med främst objektiven 17–35mm, 70–200mm och 24–105mm. Även 35mm, 50mm, 85mm och 300mm.

Webb: pontushook.com, på Instagram: @lookforhook

Pontus Höök firar 25 år som fotograf i New York

På frågan om vilka som har lämnat starkast intryck på honom, väljer han ut tre – av olika karaktär. Han börjar med den svenska astronauten Christer Fuglesang, i Florida december 2006.

– Det var på kvällen, runt halvnio så det var helt mörkt. Upplevelsen när den här raketen åker upp och allt lyses upp som om det var dag, och man känner att allt börjar vibrera, det var en sådan här »larger than life«-upplevelse. Jag stod där och tog bilder och kände hur euforin svepte över mig.

Men Pontus fick inte ryckas med allt för mycket. Aftonbladet skulle snart gå till tryck, där klockan i Sverige närmade sig tre på natten.

– När jag dagen efter fick se tidningen var bilden på både fram- och baksida med bara en rubrik. Likadant inuti, med en bild över ett helt uppslag med bara en bildtext. Som fotograf gillar man sådant.

Hans eufori handlade dock inte enbart om att den förste svensken sköts ut i rymden. En månad tidigare hade Pontus fått sin första dotter.

– Jag var bara allmänt lycklig. Sen var det förstås ett historiskt ögonblick och speciellt att få vara med om det.

»Det var så overkligt«

Nästa händelse Pontus väljer att lyfta fram, har han burit med sig i över 20 år: 9/11.

– Min fru, som då var min flickvän, väckte mig på morgonen och sa »du måste se det här, Pontus«. »Nej, jag orkar inte«, svarade jag. »Jo, du måste.« Så pekade hon mot tv:n, och jag tänkte »vad är det där för en grynig, dålig film?«. Jag fattade inte att det var på riktigt. För att förstå att det verkligen hände, sprang vi upp på taket och såg hur det vällde ut rök från skyskraporna. Det var så overkligt.

De stod på taket till samma lägenhet som i dag är deras bostad, på södra Manhattan. Men vid den tiden bodde Pontus i Midtown, där hans kameror fanns den här morgonen. Han skyndade sig att ta en taxi för att hämta utrustningen, men tiden rann snabbt iväg. Det är han samtidigt tacksam för i dag.

– Jag var ganska sent ute. Jag har kompisar som var nere vid World Trade Center mycket tidigare, men de fick också springa för livet och hade en jobbig period efteråt. För det är inte ofta man springer för livet.

Du tog dig ändå ned och fotograferade?

– Jag var väl femton kvarter ifrån. Första tornet hade fallit när jag kom ner, och när jag tog bilder på det andra såg jag att det började hända grejor. Just i det ögonblicket – som jag har försökt beskriva så många gånger – hamnade jag i en bubbla. Jag hörde inte hur skyskrapan rasade framför mig, det kom inget ljud. Det enda jag hörde var hur folk skrek bakom mig. Det var så overkligt. Och jag trodde aldrig att det skulle bli som vanligt igen efter det här. Fanns inte en chans, tänkte jag.

I minst ett halvår jobbade Pontus oavbrutet med nyheter kopplade till terrordådet 2001.

Då fick han gåshud

Han avslutar mer positivt. Henrik Lundqvist, tidigare målvakt i New York Rangers i NHL, är en person som Pontus har fotograferat uppemot 60 gånger. Alldeles nyligen var det dags igen, när Lundqvist hedrades på arenan Madison Square Garden genom att få sin tröja med nummer 30 upphissad i taket.

– Jag har följt honom genom hela hans karriär i femton år, från det att han kom hit som rookie tills nu. Det var väldigt speciellt för mig att vara med där och höra publiken, kanske en sista gång, ropa hans namn – då fick jag gåshud. Då kände jag att jag är lyckligt lottad som får uppleva ­sådana grejor, genom mitt jobb. Det var mer känslosamt än jag trodde att det skulle vara. Det var fint, säger Pontus och tillägger:

– Jag ska inte heller sticka under stol med att jag är ett New York Rangers-fan, vilket jag har försökt dölja under alla år som jag har fotat honom.

Du läser mer om Pontus Hööki Kamera Bilds längre intervju med honom, som du hittar här!