Porträttfotografen Michael Steinberg – söker kontakt

Jag började nog fota lite mer seriöst när jag var runt 16 tror jag, säger han och tänker efter innan han fortsätter:

Michael Steinberg

 

Bor: I Stockholm.

Gör: Fotograferar reklam och porträtt.

Utrustning: Nikon D850, Nikon Z6.

Webb: michaelsteinberg.se, @michaelsteinberg.se

– Jag har egentligen aldrig tänkt på att göra något annat som yrke. Min familj är full av egenföretagare så det har bara varit att köra på något man tycker är roligt, säger han.

Michael Steinberg sitter vid ett runt bord på ett café på södermalm när vi träffas. Utanför de stora glasfönstren har ett av Stockholmsvinterns sista ­andetag skapat en grå, blöt sörja som gör att de flesta som ­tvingas vada i den bär en något missmodig min i sina ansikten.

Michaels väg till att bli yrkesverksam fotograf gick via utbildning på Kulturama och Forsa folkhögskola, sedan som assistent hos en fotograf i Örebro, där Michael kommer ifrån. Efter det hamnade han som assistent till en fotograf i Stockholm.

Tiden som assistent i Örebro var väldigt lärorik menar han, i en mindre stad finns det inte lika många fotografer och därför får man göra lite alla möjliga typer av uppdrag.

– Fotografen jag assisterade i Örebro gjorde en del jobb åt Örebrokuriren och då blev det mycket sport i början, vi åkte på fotobollsmatcher och sånt. Sen började även Aftonbladet och Expressen anlita honom och då täckte vi alla stora händelser i Örebro. Fördelen med att jobba på det sättet var att jag fick lära mig att jobba fort. Snabbt avgöra vilka bilder man ville ha och hur man skulle göra för att få dem. Det har jag fortfarande mycket nytta av idag. Jag kan läsa av en situation snabbt och hitta rätt ställen att fota på, och sedan rigga ljus och kamera för att ta bilderna, berättar han.

Michael har även utbildat sig vidare senare i karriären då han tog Mästarbrevet i fotografi som instiftades för några år sedan. Får att få mästarbrevet behöver man, förutom att gå utbildningen och göra proven, sex års arbetserfarenhet och vara aktiv utövare av yrket.

Michael gick utbildningen på Leksands folkhögskola som är de enda som anordnar utbildningen.

– Jag gjorde det för att det var en kul grej, men det är ju även ett bevis för kunder att man kan sitt yrke. Det är kanske viktigare för de som arbetar mot privatpersoner, men det är bra att kunna visa upp.

Stort musikintresse

Förutom fotografi är musik ett stort intresse för Michael. Han går ofta på konserter och i början av sin karriär fotade han även en del spelningar. Men som han uttrycker det:

– Jag hade gjort min första hobby till ett jobb och jag ville inte göra det med en hobby till.

Men även om han inte fotograferar spelningar länge så har han fotograferat en hel del artister genom åren.

– När jag gick ut Kulturama hade jag som mål att jag skulle fota för musiktidningen Sonic, det gjorde jag efter ett halvår. Sen fotade jag för dem ända tills de lade ner papperstidningen i höstas, berättar Michael.

Att fotografera artister ger honom som fotograf lite mer kreativt utrymme. Det ingår ju liksom i deras yrke att vara just kreativa och det ska ju synas när de är med på bild.

– Det är roligt när man kan ta ut svängarna lite mer, jag skulle gärna fota mer artister. Promotionbilder och skivomslag, även om skivomslagen bara visas så här stort på Spotify nu för tiden, säger han med ett skratt och måttar upp ett par centimeter med fingrarna.

– Om det inte blir LP-omslag då så klart, fortsätter han.

Även om han uppnådde sitt första mål förhållandevis fort har han flera kunder han gärna skulle fotografera för. Till exempel tidningen Vi.

– Jag tycker att den är snygg och de verkar lägga mycket energi på bra bilder, det gör ju att det är lockande att arbeta åt dem som fotograf. Jag har jobbat en del med Situation Stockholm vilket var roligt eftersom de bryr sig om bilderna i tidningen.

Jobbar gärna själv

Om det inte är väldigt stora produktioner försöker Michael för det mesta arbeta ensam utan assistenter.

– Jag vet hur jag vill ha saker och det är oftast enklast att göra det själv. Dessutom är det kul att få vara både regissör, ljussättare och fotograf. Jag vill göra allt, förutom hår och smink, det tar jag in när det behövs, resonerar han.

Med färre människor med på fotograferingarna är det också lättare för honom att få bra kontakt med den som ska fotograferas, något som är väldigt viktigt för hur resultatet blir.

Förutom fotoutbildning har Michael även gått en film­utbildning. Det är inget han gör väldigt ofta, men det händer då och då. Däremot gör han ibland något som kallas för cinematographs, vilket är en blandning av stillbilder och film.

– Man kan säga att det är stillbilder med rörliga delar. Man skapar dem genom att filma en kort sekvens och sedan redigera dem så att delar av bilden är stilla och vissa delar rör på sig. Jag tror att det här kommer att komma mer och mer. Det svåra är bara att få folk att förstå hur de ska implementeras. Man kan ju använda dem på i stort sett alla ställen där man använder stillbilder, förutom vid tryck då så klart. Har man väl gjort det en gång är det inga problem att göra det flera gånger, men det är den första tröskeln som man måste få kunderna att komma över. Den typen av bild skapar ett större intresse än bara en stillbild. Nu kan man ju dessutom göra dem i hög upplösning istället för att det är någon grynig gif som dyker upp, berättar han.

Började med tidningar

När Michael började sin karriär fotade han mycket åt olika tidningar och magasin.

– Från början ville jag mest fota dokumentärt, säger han med ett skratt och fortsätter:

– Men man fick ju anpassa sig till var jobben fanns. Ju fler tidningar som lades ner desto mer började jag inrikta mig på reklam och kommersiella bilder, berättar han.

Skillnaden mellan när han började fotografera och nu är att »mellanjobben« har försvunnit.

– Förut så kanske man gjorde ett par mindre tidningsjobb och blandade upp med större jobb. De där mindre tidningsjobben har försvunnit i stor utsträckning i takt med att tidningarna får mindre pengar och många tidningar försvinner. Det gör att man måste lägga mer tid på att få lite större jobb.

Det roligaste med fotografjobbet tycker Michael är att man får en ursäkt för att träffa många olika människor och besöka många olika platser som man aldrig hade haft anledning att träffa och besöka annars.

– Jag har till exempel fotograferat Fredrik Reinfeldt på Rosenbad, då fick de köra alla mina grejer genom röntgenmaskinen, till och med rullen med pappersbakgrunden, berättar han med ett skratt.

Den viktiga kontakten

– Tittar man runt på olika fotoforum på nätet ser man ofta att folk frågar fotografer vad de använt för kamera, objektiv, vilken slutartid och vilken bländare för att ta en viss bild. Det känns verkligen som om många börjar i fel ända. I alla fall när man fotograferar porträtt. Två olika personer kommer aldrig att ta samma bild, inte ens om du är på samma ställe och fotograferar samma person. Det viktiga är att den du fotograferar är bekväm med att du fotar, inte vilken utrustningen du har. Utan den kontakten mellan dig och den du fotograferar kommer bilderna inte att bli bra, menar Michael.

Mycket av Michaels sätt att arbeta på utgår ifrån att han ska ha så bra kontakt som möjligt med de han fotograferar.

– Jag fotar oftast ute hos kunderna, det betyder att de är i en miljö de är bekväma med. Istället för att de ska komma till en studio de aldrig varit i förut och mötas av en massa konstig utrustning de aldrig sett förut. Det sparar dessutom tid för kunderna, vilket är en fördel för mig.

Många av de jag fotograferar har inte speciellt lång tid på sig för att bli fotograferade, istället för att de lägger den tiden på att åka till en studio kan jag använda den tiden för att lära känna dem och bygga upp en bra kontakt, förklarar han.

Även utrustningen Michael fotograferar med har aspekter som gör att människor ska bli mer bekväma. Han försöker alltid att minimera utrustningen så att den blir så smidig som möjligt.

– Jag vill kunna bära eller dra min utrustning i en rullväska och en stativväska. Om jag har en massa grejer och stora blixtar är det också mer »läskigt« än om jag har mindre blixtar och en mindre kamera, säger han.

Han poängterar också hur viktigt det är att du är bekväm med din utrustning.

– Om du står och fipplar med dina prylar kommer den du fotograferar att känna sig osäker, om du inte vet vad du håller på med så syns det ganska snabbt. Du ska kunna dina prylar så pass bra att du inte behöver tänka på dem.

Här menar han också att den digitala tekniken har gjort det enkelt för fotografer att bli distraherade. Direkt när man tagit en bild kan man se hur den blev på kamerans skärm. Varje gång du tittar ner på skärmen tappar du kontakten med den du fotograferar.

– Jag brukar kolla skärmen någon gång i början så att jag vet att ljuset och skärpan sitter sen försöker jag hålla mig ifrån att kontrollera bilderna hela tiden. Det är så klart mycket smidigare nu än på den analoga tiden när man behövde vänta på att filmen skulle framkallas innan man såg om bilderna blev bra, men det ska inte gå till överdrift.

Kameror med allt för många funktioner kan ha samma effekt på fotografen, det vill säga att du fokuserar mer på tekniken och kameran än på den du ska fotografera.

Tips till nybörjaren

Michaels tips till den som vill börja fotografera människor är att fotografera någon som vill vara framför kameran. Fejka ett jobb och hitta på kriterier för bilden och kom överens med modellen om vad ni ska göra.

Om du vill se över din utrustning så menar han att det är en fördel att ha en kamera med så kort slutarlagg som möjligt, det gör att bilden tas så snabbt som möjligt när du väljer att trycka på utlösaren. I övrigt handlar det mest om att lära sig ta människor.

Just att bemöta och hantera människor är en av de svåraste delarna med jobbet menar Michael. Tekniken och hur en bra bild »ska« se ut kan man lära sig ganska snabbt. Men att få människor bekväma framför kameran är svårare att träna upp.

Han uppmanar också fotografer att själva ställa sig framför kameran.

– Vi gjorde det under en filmutbildning jag gick och alla tyckte att det var skitjobbigt, men samtidigt var det väldigt nyttigt.

Gillar små blixtar

Istället för att släpa med sig stora studioblixtar har Michael valt att använda sig av små kamerablixtar. I de miljöer han oftast fotar och för de bilder han fotograferar behöver han inte mer.

– De är små, smidiga och ger tillräckligt mycket ljus för att fungera bra till mina bilder. Nu för tiden finns det dessutom många olika tillbehör till dem så man kan forma ljuset som man behöver också, berättar han.

Han har även i allt större utsträckning slutat ta med sig pappersbakgrunder och använder istället färgade filter på blixtarna för att byta utseende på bakgrunden. En vit vägg kan snabbt förändras med ett färgfilter.

– Om jag skulle behöva större ljuskällor än min små blixtar hyr jag oftast fast ljus istället, då kan jag både filma och fota utan problem.

Michael är inget teknikfreak utan köper han ny utrustning är det för att han har behov av det.

– Jag bytte bort min D5a till en D850 för att jag behövde högre upplösning och inte behövde den fart som D5:an hade. Rätt nyligen bytte jag bort min D500 som jag haft som reservkamera och skaffade en Z6 istället, den är bättre att filma med och funkar bättre om jag behöver använda manuella objektiv.

En annan detalj som kan göra stor skillnad för hur man arbetar är ju vilken programvara man väljer att redigera i. Michael gick från Lightroom till Capture one pro för några år sedan och sedan dess har han aldrig tittat tillbaka. Det tog inte speciellt lång tid att lära sig och han tycker att till exempel hudtonerna blir mycket bättre.

Bästa bilden är inte alltid bäst

De roligaste kunderna är de som släpper in fotografen tidigt och låter honom vara med och diskutera fram hur bilderna ska vara, det är i alla fall Michaels åsikt.

– De är ju roligare att dels få vara med och påverka hur bilderna ska se ut, men också att få lite friare händer när det väl ska fotograferas. Ju större jobb det är, desto striktare brukar det vara. Det är fler personer som ska godkänna bilderna, så det blir naturligt att riktlinjerna är stramare. När jag jobbade för Sonic kunde de ge mig namnet på den som ska fotas och säga »det ska vara en liggande bild«, sen fick jag göra lite vad jag ville, berättar han.

Efter en fotografering är det dags att göra ett urval och redigera bilderna. Michael försöker att minimera tiden framför datorn genom att se till att göra allt så rätt som möjligt redan vid fotograferingen. Enklare retusch gör han själv, men är det mer avancerade saker som behöver fixas lejer han hellre bort det.

När bilderna väl levereras brukar han berätta för kunden vilka bilder han tycker är bäst. Men det är inget han tjatar allt för mycket om.

– En AD på en reklambyrå vet ju vad som behövs bättre än vad jag gör, så det är inte säkert att den bilden som jag tycker är bäst är den som är bäst för syftet. Jag litar på att de vet vad de gör och de litar på att jag kan leverera vad de behöver.

Att hitta de bästa bilderna kan ta lite tid ibland. Michael berättar om ett jobb han gjorde för många år sedan när han fotograferade Robyn, och flera år senare gick han igenom bilderna igen och »hittade« bilder som han tyckte var mycket bättre än de som hade använts då.

– Det är också en av nackdelarna med att tekniken har ökat på hastigheten så mycket nu. Ibland levererar man ­bilderna för fort, då kan man missa bra bilder som man inte ser direkt. Det är alltid bra att låta bilderna vila i en dag eller så innan man tittar på dem igen.

Bokprojekt om svenska hem

Ett av Michaels egna projekt, som har pågått betydligt längre än vad han hade räknat med, är något han kallar för »Swedish homes«. Projektet består av bilder på människor i deras hem, så som de ser ut. Ostädade och ostylade. Tanken när han började 2006 var att det skulle pågå i fem år, men det blev lite längre.

– I början var jag hemma hos kompisars kompisar och bekanta och fotograferade, men när det spred sig lite via sociala medier så fick jag tag i flera som kunde tänka sig att ställa upp. En sommar hyrde jag en husbil och åkte runt till de städer där det fanns minst tre stycken som kunde tänka sig att bli fotograferade. Det gick ganska bra, i Linköping var det helt omöjligt, där var det ingen som ville vara med, berättar han.

Swedish homes innehåller ungefär 200 bilder i dagsläget och det har ställts ut på Fotografiska.

I projektets begynnelse tänkte han mest fotografera ­studenter för att se hur människors första boende ser ut. Nu har det gått så lång tid att han är lite sugen på att göra en uppföljning och visa hur samma personer bor nu.

– Det har ju gått femton år så de som var studenter när projektet började är ju familjefäder som arbetar och bor i villor nu. Jag har kvar kontaktuppgifterna till en del av dem och jag har ju namnet på alla så det är ju inte så svårt att leta upp dem.

Huruvida det blir en fortsättning på projektet eller inte får framtiden utvisa. Intervjun lider mot sitt slut och det är dags att gå ut i slasket på gatan utanför igen. Omfamnad av den fuktiga luften och den kalla nederbörden funderar jag på det där med att kontakt är viktigare än prylar. Och nog har han rätt, utan känsla är även en tekniskt perfekt bild rätt tråkig.