5 mänskliga motsvarigheter

Vi börjar med de mest basala funktionerna hos kameran och översätter dem till delar eller funktioner hos människokroppen. Givetvis går det inte att göra dessa överföringar så att de helt och hållet stämmer överens. Det går alltid att tolka något som något annat, och hävda att det vore bättre att göra si eller så och tänka hit eller dit. Men vi gör ett försök. Som det står i ingressen består en kamera i grunden av en yta som fångar ljuset i kameran, en slutare som bestämmer hur mycket ljus som kommer in och ett hål varigenom ljuset kan komma in.

Bländaren

Vi börjar med det som ger både en liten matematisk och anatomisk utmaning. Nämligen att beräkna vad vi rimligen kan ha för bländare. För att räkna ut bländaren hos ett vanligt objektiv använder man formeln f/x = d, där »f« är objektivets brännvidd och »d« är diametern på den största bländaröppningen i objektivet. »x« är givetvis bländartalet (man kan byta plats på »x« och »d«, beroende på vilken siffra som är känd). På grund av den här formeln skriver man bländaren ofta som F/X. För att exemplifiera kan vi göra en sådan beräkning. Ett ganska vanligt objektiv är 50mm f/1,4. Vi sätter in de talen i vår formel: 50/1,4 = 35,71. Alltså är diametern på bländaröppningen 35,71 millimeter. Genom att fråga dem som vet har vi kommit fram till att en normal pupill är som störst ungefär 8 millimeter i diameter. Men något svårare är att ta reda på vad det mänskliga ögat har för brännvidd. Man brukar ju säga att perspektivet vi ser med våra ögon är ganska likt det man får från ett 45-50mm objektiv på en småbildskamera. Om vi därför antar att våra ögon har 45mm brännvidd får vi bländare 45/8 = 5,625. Bländaren för våra ögon motsvarar alltså ungefär 5,6.

Slutaren

I en kamera fyller slutaren en förhållandevis viktig funktion, nämligen att bestämma hur länge ljuset ska komma in i kameran. Våra ögon har vad man skulle kunna kalla konstant liveview, därför har vi inga slutare. Det som mest liknar slutare i våra ögon är ju ögonlocken, men de fyller inte samma funktion. Men för sakens skull låtsas vi att de är relevanta i vår analogi. Hur snabb slutartid har då en människa, alltså hur lång tid tar en genomsnittlig blinkning? Lite svårt att säga exakt, men mellan 100-400 millisekunder. Så vår snabbaste slutartid är 1/10.

Upplösning

Låt oss säga att ögats synceller motsvarar pixlarna i en kamerasensor, det är inte en helt korrekt analogi, men det förenklar väldigt mycket. Skillnaden mellan vår sensor och kamerans är att vår inte har en jämn upplösning. Istället sitter de olika syncellerna lite olika beroende på sin funktion, de sitter inte heller lika tätt överallt. De celler som står för skärpan sitter mer koncentrerade i mitten av sensorn. Därför är det mitt i vårt synfält som vi ser skarpast. Men totalt sett har ögat ungefär 130 miljoner synceller, alltså 130 megapixlar. Tillräckligt hög upplösning för de flesta.

Zoom

Vi vanliga människor har ju tyvärr ingen förmåga att zooma med våra ögon. Vår zoom sitter istället längst ner på vår kropp, fötterna. Den manuella zoomen vi människor besitter är sorgligt nog inte lika snabb som den manuella zoomen som ett vanligt objektiv har. En snabb vridning på zoomringen förflyttar dig, i alla fall visuellt, långt framåt. För att vi ska kunna zooma in på något som står 100 meter bort tar det cirka 9,58 sekunder för de allra snabbaste, och då är de ganska ansträngda när de kommer fram.

Sensorstorlekar

Något som har att göra med förmågan att samla in ljus är också storleken på sensorn. En större sensor har oftast en bättre förmåga att återge bilder i mörka miljöer. Därför kan det vara intressant att ta reda på hur stor »sensor« vi människor har. Den yta som används för att samla in ljuset i ögat är näthinnan. På näthinnan sitter celler som är känsliga för ljus, dessa celler kallas för stavar och tappar, det är dessa som fångar upp det ljus som kommer in i ögat. För att ta reda på hur stor näthinnan är måste vi räkna lite till.

Näthinnan täcker ungefär 70 procent av insidan av ögat. Ett genomsnittligt öga har en diameter på ungefär 22 millimeter. Med hjälp av en matematisk formel som används för att beräkna ögats area får vi fram att den totala arean är ungefär 1520 kvadratmillimeter stor. Näthinnan täckte cirka 70 procent av ögats insida, med andra ord 1520 x 0,7 = 1064 kvadratmillimeter. För att ha någon nytta av den informationen måste vi ju veta hur stor ytan på en sensor är. En vanlig småbildssensor är 36 x 24, alltså är ytan 864 kvadratmillimeter. Med andra ord har våra ögon en större sensor än en småbildskamera.