Bilden i fokus

Robert Eliasson: Med nyfikenheten som drivkraft

Efter att ha bott på många platser i världen fastnade Robert Eliasson och hans kamera för Kuba. Med nyfikna ögon och genuint intresse försöker han tränga in i det Kubanska samhället och komma de vanliga människorna nära.

Cafét på Odengatan, ett par stenkast från det stressiga Odenplan, är lugnt och stilla den här måndagmorgonen. Många av besökarna sitter med bärbara datorer framför sig och verkar djupt försjunkna i det skärmarna har att berätta. På väggarna hänger bilder som jag tycker mig känna igen, det är bilder från Kuba. På människor. Människor som oblygt låter sig fotograferas, som om någon de känner väl håller i kameran. Vid ett bord längst in i hörnet sitter fotografen Robert ­Eliasson som jag är här för att träffa, det är han som tagit bilderna på väggarna. Även han har sin dator framför sig och arbetar.

Robert Eliasson

Ålder: 64 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Fotograf.

Utrustning: Leica SL med M-objektiv.

Webb: @eliasson_robert på Instagram.

Vi hälsar, jag slår mig ner vid bordet och vi börjar prata. Det första Robert tar upp är hans oro för sina vänner i Kuba på grund av orkanerna som passerat den sista tiden.

– Jag har hört från vänner där att vissa stadsdelar är helt under vatten och förödelsen verkar enorm, jag har svårt att föreställa mig hur det är där nu. De kommer att ha det svårt att återställa allt efter det här, berättar han med en bekymrad min.

Att han är orolig är inte så konstigt, Robert har varit där flera gånger per år i snart nio år. Han har lärt känna många människor under sina resor och har inga möjligheter att kontakta dem för att se om de klarat sig.

– Det är inte många som har mobiltelefoner och tillgången till internet är inte speciellt stor.

Dålig start

Att det blev just Kuba var lite av en udda tillfällighet. Robert hade försökt fotografera i Zanzibar under sina resor där, men inte lyckats. Han var därför frustrerad över att inte kunna få de bilder han ville. En dag satt han och tittade på tv lite förstrött och såg reklamen för »Panta mera«-kampanjen. Den där en orkester bestående av glada äldre män drar igång en låt på ett café i Havanna och en liten flicka spontant börjar dansa på golvet. Robert fastnar i reklamen och tänker »Kan det vara så där?«. Han blev allt för nyfiken för att kunna tygla sig och veckan efter sitter Robert på ett plan till Kuba. Det här var 2009.

Men det första besöket på Kuba erbjöd inte Robert någon fantastisk upplevelse, efter någon dag blev han brutalt rånad. Han blev nedslagen och bröt några fingrar och hamnade på sjukhus i flera dagar. När han sen kom tillbaka till sitt hotell, tog personalen hand om honom där. När han piggnat till ville de bjuda honom på restau­rang. Efter restaurangbesöket blev han rejält magsjuk och var däckad i flera dagar, under tiden hjälpte personalen på hotellet honom hela tiden och såg till att han drack vatten och tog hand om honom. Efter två veckor var det dags att åka hem.

– På väg till flygplatsen bestämde jag mig för att aldrig mer sätta min fot på Kuba. Men väl på planet började jag fundera över alla de människor som hade hjälpt mig, personalen på hotellet som ställt upp och tagit hand om mig. Varför gjorde de det? Vad var det som drev dem? Jag blev nyfiken, trots att de har det - i våra ögon - svårt, verkar de så bekymmersfria och fokuserar alltid på att lösa allting och ta hand om varandra. Det verkade finnas ett väldigt starkt socialt kitt på Kuba och det ville jag undersöka mer. Därför bestämde jag mig för att åka tillbaka, berättar Robert. Efter en månad var han där igen, sedan dess har det blivit tre till fyra resor varje år i snart tio års tid.

Började av en slump

Robert har alltid varit intresserad av bilder, men att börja fota har aldrig blivit av. Inte förrän en kamrat hade glömt en kamera hemma hos Robert några dagar innan han och hans bror skulle åka till Afrika för att besöka några av de platser de bott på som barn. Robert plockade med sig kamratens kvarglömda kamera och köpte ett gäng filmrullar, anledningen var främst att hans barn hade tjatat om att han skulle visa bilder av de platser han bodde på när han var liten. Men på den resan fastnade Robert för fotograferandet och när han kom hem köpte han sig en egen kamera.

Robert har fotograferat i bara drygt tio år och är självlärd, men när han började var han stamkund på fotobutiken Rajala Pro Shop i Stockholm och kom på så sätt i kontakt med fotografen Serkan Günes. Idag är de två goda vänner och Serkan har påverkat Robert en hel del i hans fotograferande. Både vad gäller saker som bildkomposition men också som hjälp och bollplank under Roberts fotografiska utveckling.

Kameran är en murbräcka

När man tittar på de tidiga bilderna som Robert tog i Kuba skulle man lätt falla för frestelsen att placera honom i gatufotofacket, men det är något han motsätter sig.

– Jag är inte någon gatufotograf, jag är en fotograf, punkt. Men när jag kom dit kände jag ingen, jag kunde inte prata språket. Vad skulle jag göra? Jag fick börja fotografera på gatan, det var min metod. Sen började jag få kontakt med människor och då kunde jag närma mig dem på ett annat sätt och kunde ta andra bilder, de jag ville ta.

Det som driver honom är nyfikenheten, nyfikenheten på andra människor. Han vill se hur de lever. Hur de har det. Vad som driver dem. Komma in under den ytliga fernissan och komma åt de riktiga människorna där bakom.

– Jag skulle säkert vara lika nyfiken och vilja träffa de här människorna även om jag inte hade någon kamera, men den fungerar som en väg in, som en social murbräcka. Med kamerans hjälp har jag en anledning att närma mig människorna, förklarar Robert entusiastiskt.

Från att ha fotograferat inne i Havanna har Robert börjat åka ut på landsbygden för att träffa människorna som bor där. Ibland reser han flera timmar med bil och promenerar sedan långa sträckor för att komma till de ställen han vill fotografera. En gång hamnade han mitt ute i bushen långt från både vägar och bebyggelse för att fotografera en tuppfäktning.

– Tuppfäktningen i sig är inte olaglig men att de satsar pengar på det är inte lagligt, därför håller de till långt utanför samhällena, berättar Robert.

Robert menar att för att man ska kunna få ärliga bilder av en plats och människorna där måste man låta det ta tid.

– Vi i Norden reser mycket, men vi är inte så intresserade av mer än att skrapa lite på ytan. Då blir inte bilderna mer än vykort, förklarar han.

Robert menar att hans bilder inte heller är helt ärliga och att de aldrig kan bli det.

– Jag är inte en fattig kuban, jag kan gå därifrån när jag vill. Människorna i mina bilder har inte den möjligheten. Mina bilder, hur nära jag än kommer, kan inte ge en rättvis bild av deras liv.

Tar inte fram kameran direkt

Robert använder sig av sin kamera för att kunna komma in i människornas liv, men han tar inte fram kameran det första han gör när han träffar någon. Det handlar om att få förtroende först.

– Jag kan inte ta fram kameran och trycka upp den i ansiktet på någon det första jag gör. Vi måste bli bekväma med varandra först. Man måste ge något tillbaka också, man kan inte bara ta, man måste bjuda på sig själv. Jag kliver in i deras hem och i deras miljö, jag måste vara där på deras villkor. Det är det egentliga arbetet med det jag gör, att lyckas komma nära.

Svårt att jobba, lätt att fota

Roberts resor i Kuba är inte alltid enkla och problemfria, snarare tvärtom. Att ta sig runt i landet är svårt, det är väldigt dyrt och osäkert att hyra bil. Oftast försöker han hyra en ­chaufför med bil som kan köra honom och hans assistent till de platser han vill ta sig till. Det går oftast bra, men det är inte sällan människor inte dyker upp som avtalat eller vill ha mer betalt och alla möjliga problem.

Det är dock få som inte vill vara med på bild.

– Kubanerna är ett stolt folk, de har klarat sig under handelsembargon­ och politiska svårigheter. De är upp­finningsrika och händiga.

Att Havanna kunde vara en farlig stad fick ju Robert erfara tidigt, för att undvika liknande händelser bor han numera i ett hus där en kvinna hyr ut ett par rum, ett så kallat Casa Particular (Bed Breakfast). Kvinnan är välkänd i området och är en stark personlighet i stadsdelen Centro, som annars anses vara en av de farligare för besökare.

– När folk vet att jag bor hos henne så låter buset mig vara ifred.

Blev ett tydligt projekt

Det tog ganska lång tid innan bilderna från Kuba började ta form som ett tydligt fotoprojekt för Robert. Det var först när han, efter att hans söner tjatat på honom, skaffade ett Instagramkonto och började publicera bilder som det hände något. Flera välkända fotografer började hitta hans bilder, kommentera dem och fråga Robert om vem han var och vad han jobbade med.

– Jag har inget avstånd till bilderna, jag kan inte avgöra om de är bra eller dåliga, bara om jag gillar dem eller inte. Men om flera erkända fotografer tycker att de är bra, ja då kanske det finns något där, berättar han och fortsätter:

– Instagram är ju som ett brus och står man ut från det bruset så syns man, det kanske är så att mina bilder sticker ut från mängden.

Robert har gett Kuba-projektet tio år så han har ett drygt år kvar innan han är klar. Att han väljer att avsluta beror delvis på hänsyn till sin familj.

– Det är inte alltid helt ofarligt att befinna sig i de miljöerna jag är i när jag reser dit. Och det är klart att det inte alltid är helt smidigt att vara borta flera veckor i stöten när man har fru och barn, berättar han.

Leicaambassadör

Sedan 2012 är Robert ambassadör för Leica. De upptäckte honom genom att han hade skickat in bilder till en Editors Choice hos CPN (Canon Professional Network) och fick med flera bilder i det slutgiltiga urvalet. En av hans bilder användes sedan som kampanjmaterial för Canon i flera år och då såg Leica bilderna och kontaktade Robert. Han fick frågan om han var intresserad av att testa deras då nya M9. Så på nästa resa tog Robert med både sin Canonkamera och den nya Leican, men han fick aldrig till det med M9:an, han kom inte

överens med sökaren. Idag foto­graferar han med Leica SL kombinerat med M-optiken och är väldigt nöjd.

– I början var jag mer teknik­intresserad, men nu är jag bara ute efter bra kvalitet. Jag är intresserad av att lösa problem som kan uppstå för mig, men annars bryr jag mig inte så mycket. Men Leicas optik är verkligen outstandig, tycker han.

Utställning i Kuba

Robert har blivit inbjuden av ambassaden och galleriet La Fábrica de Arte Cubano, en av de främsta kultur­instanserna i Kuba, att ställa ut sina bilder under hösten med motiveringen att det vore intressant att visa bilder på Kuba ur en svensk fotografs perspektiv. Han kommer även att ställa ut bilder på Casa Miglis, ett annat galleri i Havanna. Vad han vet är det första gången de bjuder in en svensk fotograf att ställa ut i Kuba. Under våren kommer han även ha sina bilder hängande på Hotell Lydmar i Stockholm.

Kubaprojektet kommer också att presenteras på fler sätt än med bara stillbilder. En filmare har följt honom på några av hans resor och håller på med en dokumentär om hans fotograferande. Filmen kommer att ha premiär på Camdens international film festival, antagligen nästa år.

– Serkan har varit på mig flera gånger och sagt »du måste göra en bok Robert«, så det är en bok på gång också. Exakt när den är klar vet jag inte riktigt än. Jag känner att jag behöver lite mer material för att vara helt nöjd och kunna göra en bok jag kan stå för, förklarar han.

Ju fler resor han gjort, ju fler bra bilder får han med sig hem, men det är fortfarande inte en enorm bildskörd.

– De första resorna hade jag kanske ett par bilder med hem som jag var nöjd med, ibland blir det ingen alls. För något år sedan hände något, jag började känna mig mer bekväm i miljön och situationen, efter det har jag börjat få fler bilder, nu kan jag komma hem med 10–20 bilder som jag gillar.

Exakt vad som händer när Robert är färdig med Kuba, om han någonsin blir det på riktigt, vet han inte. Men säkerligen kommer han att bege sig ut i världen med sin kamera igen. Nyfiken som han är.

Robert Eliassons utställning Viajero öppnar på Hotell Lydmar i Stockholm den 15 februari.