Roine letar nya spår

Bilens termometer visar att det är 27 grader ute, men med AC:n påslagen har jag det behagligt inne i kupén. Och tur är väl det, för det tar ett tag innan jag hittar fram till Roine Magnusson där han står i en vägkorsning och vinkar in mig. Sista biten cyklar han framför bilen på den smala grusvägen och leder mig förbi röda stugor och gulfärgade fält. Jag befinner mig i Rånnesta utanför Örebro, på väg hem till fotografen Roine.

– Välkommen till torpet, säger han när jag kliver ur bilen och samtidigt inser att det måste vara helt underbart att bo här – inte minst en vacker dag som denna.

Roine visar mig runt i torpet. Det är inte stort, men ändå fullt tillräckligt för honom och barnen Tyra och Axel som bor här var tredje vecka. Vi tar med oss varsin pinnstol från köket och sätter oss ute i skuggan under en björk.

Att leva på landsbygden stämmer in på den bild jag har av Roine, som under hela sin karriär har fotograferat ute i naturen. Men han vill ändå inte kalla sig för en naturfotograf.

– Jag säger bara fotograf. För jag vill inte tillhöra naturgebitet där jag tycker många har väldigt mycket åsikter om vad en naturfotograf inte får göra. Som att man inte får använda blixt eller redigera bilderna i datorn, vilket jag tycker blir ganska mossigt och stannar upp en utveckling. Jag vill inte tillhöra det utan tycker man ska få ha en frihet att pröva sig fram – så länge man är ärlig och säger vad man har gjort.

Sökte inspiration i modemagasin

För tio år sedan inledde Roine ett samarbete med fotografen Staffan Andersson för att hitta ett nytt sätt att fotografera natur på. De skaffade bland annat Elinchrome-blixtar som de tog med sig ut i skogen.

– Vi kunde stå där hela nätterna och smälla av blixtbilder, och resultatet blev väldigt fränt, förklarar Roine som menar att det går att styra på vilket sätt man som fotograf söker inspiration.

Han och Staffan sa till exempel upp alla prenumerationer på fototidskrifter för att i stället beställa en mängd modemagasin.

– När vi tittade i dem tyckte vi att många av bilderna såg häftiga ut och som vi sen ville testa att göra själva – fast kanske på ett träd istället för en fotomodell. Jag tror att man kan styra vad som blir ens inspirationskällor och vilken bild som ska komma ut i slutändan. Om jag skulle sitta här ute i torpet och inte träffa en enda människa, och aldrig kolla på tv eller köpa tidskrifter – då skulle jag ta en viss typ av bilder. Skulle jag sitta här och bara titta i modemagasin som Plaza så skulle jag ta en annan typ av bilder. En naturfotograf som väljer att titta på något helt annat än naturbilder, kommer också att fotografera något helt annat.

Första kameran en Konica

Plötsligt reser sig Roine från stolen och springer in i torpet. Han kommer ut igen med en kikare med vilken han tittar upp mot skyn. En stor falk syns sväva en bit ovanför trädtopparna. Inte långt bort ligger den grunda sjön Tysslingen som drar till sig många fåglar.

– Fotografen Jan-Peter Lahall bor här i närheten, och vi har en tomtkrysstävling – vem som ser mest fågelarter från tomten. Vi brukar skicka mycket sms till varandra under våren med nya arter. Jag tror att han leder tävlingen i år, säger Roine med ett skratt.

Hans intresse för natur och fåglar har också varit en anledning till att han började fotografera, han ville ta bilder på det han såg. Den första kameran var en Konica Autoreflex tc som Roine skaffade när han var tio år. Men fotograferandet gick i perioder och det var inte på en gång självklart att han skulle satsa på att bli en professionell fotograf.

– Jag utbildade mig till snickare och jobbade något år på en snickeriverkstad i Örebro. Men jag klarade inte av det där. Jag är inte gjord för sådana system där du ska jobba från sju till fyra och inte får vara ute som du vill.

Gillar att grotta ner sig

En solig vårdag stod Roine inne i verkstaden och funderade på vad han egentligen gjorde där. Då beslutade han sig för att istället satsa på fotograferandet. Året var 1994 och Roine var 24 år.

– Jag tror det finns många som står och vacklar om de ska våga göra det de vill eller vara kvar i tryggheten. Och ofta dröjer det ganska länge innan man tar klivet. Men jag kände att jag inte hade så mycket att välja på.

Roine flyttade upp till Västerbotten där han började fotografera bilder till sin första bok om Vindelälven, som kom ut 1997. Han skickade även bilder till bildbyråer, bland annat Getty Images som Roine har arbetet för större delen av sin karriär.

– Som fotograf får jag vara ute mycket och göra det jag vill. Ibland kan jag känna att det hade varit ganska kul att ha ett jobb där det finns flera människor som jobbar åt samma håll. Det kan jag känna mig lite sugen på ibland, men sen tänker jag: »Hur jobbar man då? Jo, från åtta till fem och man ska göra ditten och datten.« Så jag inser att jag har det rätt bra som jag har det.

Och helt ensam är han inte heller. När han till exempel arbetar med sina bokprojekt är det ofta ett samarbete med olika konstellationer av folk, som skribenter och formgivare.

– Då får jag det som jag kan sakna ibland, att man jobbar åt samma håll flera personer.

Du har gett ut ganska många fotoböcker, är det ett koncept som du gillar?

– Ja, absolut. Det har jag alltid gjort. Finessen med att göra böcker är att de ofta görs under en längre tid. När jag gjorde boken om kor så blev jag expert på kossor eftersom jag pratade med massor av lantbrukare och lärde mig allt om hur kossor har det. När jag har lite längre tid på mig är det också möjligt att gå ganska djupt in i projektet. Jag gillar att grotta ner mig, det blir bättre bilder i slutändan.

Kor – en kärlekshistoria kom ut 2011, och till den fotograferade Roine kossor runt om i Sverige under en sommar – från det att korna gick ut på grönbete tills att de togs in på hösten. Boken är ett samarbete med författarna Mats och Åsa Ottosson och vill skildra kossornas tillvaro både i modern tid och hur det har sett ut historiskt.

Roine har i nästan alla bilder använt sig av studioblixtar eller ringblixtar för att få den effekt han sökte.

– Jag ville komma bort från den naturnördiga kossan, och få den att bli lite mer modern – som att kossan befinner sig på en catwalk.

Men det har inte alltid varit helt enkelt att fotografera kor med stora blixtar. Ibland har Roine varit tvungen att ta hjälp av flera personer som bär runt på blixtarna och gör studion mer mobil.

– Det gick inte att bygga upp en studio kring en kossa utan du var hela tiden tvungen att följa efter den och befinna dig med blixtarna på samma avstånd.

Stort intresse för kor i dag

Boken har gått bra att sälja, vilket Roine tror det finns en tydlig anledning till och drar en parallell till sin egen barndom. Då var han ofta i familjens sommarstuga i Värmland, där en släkting hade en liten gård med 13 kossor. Roine gillade att vara där och hoppa runt i hölasset eller för att köra traktor.

– Men den typen av gård finns inte längre, de är nedlagda sedan länge. Barn träffar inte kor på samma sätt i dag. Och det är därför jag tror att det finns ett så stort intresse kring dem. Bara på Arlas kosläpp så är det i dag över 125 000 människor som tittar på när lite kor springer ut från en ladugård. Det är egentligen helt absurt. Men till detta kommer många mor- och farföräldrar med sina barnbarn, för att på så sätt återvända till sin egen uppväxt där de upplevde kor och kunde klappa eller mata dem och få stötar av elstängslet.

Under en av alla fotograferingar var Roine nere på södra Öland för att fotografera en ko som stod vid en mur. Ringblixten gav fina skuggor och Roine kände sig nöjd.

– Då var det helt plötsligt en tjur, stor som en folkabuss, som stod och fnyste bakom mig. Åh, vad jag sprang. Jag hade slagit Usain Bolt på hundra meter trots att jag hade kameror och blixtar hängandes på mig. När jag väl hade kommit över staketet så vände jag mig om och såg att han stod kvar. Han kollade på mig och undrade säkert vad jag var för en idiot, skrattar Roine.

Innan en fotografering har han alltid pratat med bonden, och det har nästan aldrig varit några problem med att få tillträde.

– Det är ju allemansrätt som gäller, så egentligen kan jag bara gå in i hagen och plåta. Men jag pratade med bönderna först. De vurmar ju för sina kossor, och vill att bilderna ska bli fina.

Ibland hjälpte de även till när han fotade. Roine tycker ofta han blir vänligt bemött när han fotograferar – oavsett vad han håller på med.

– Nu har jag arbetat med ett nytt projekt om urskogen och var då i Dalarna för att fota. Jag fick hjälp av en kille att pricka ut ett ställe på kartan, som visade sig ligga rätt långt bort. Jag skulle gå och hade mycket utrustning att bära. »Jag hjälper dig att bära«, sa han då – en helt främmande människa. Det är egentligen otroligt, jag hoppas att jag är så själv ibland.

Projektet om Sveriges urskog har resulterat i boken Än lever skogen som släpps under hösten.

– I den har jag samarbetet med fotografen John Hallmén, vilket har varit förbaskat kul. Han har plåtat en massa småkryp i den här typen av skog medan jag mer har satsat på miljöerna. Det blir intressant med kontrasterna mellan våra olika typer av bilder.

Urskogen – en utdöende miljö

En urskog är det få svenskar som egentligen vet hur den ser ut eller att den överhuvudtaget finns. Roine vill med sina bilder försöka ändra på det.

– Om de små gårdarna med kossor är ett utdöende släkte så är urskogen en ännu mer utdöende miljö, på grund av att vi skövlar för mycket. Vi har lättare att spara regnskog i Amazonas än att spara vår egen regnskog här i Sverige. För en svensk är en skog ofta en plantering och det är inget fel i det, vi ska helt klart använda skog. Men vi måste också avsätta en viss procent av den gamla urskogen så att folk kan uppleva den. Det är Sveriges mest artrika biotop som på sätt och vis kan jämföras med Amazonas.

Valde bort »äckliga hyggen«

Under projektet har Roine haft hjälp av experter för att hitta platser där det finns urskog. I norra Värmland tänkte han att det borde finnas mycket av detta, men han lyckades bara pricka in tre små platser – resten var produktionsskog.

– Vi skulle ha kunnat göra en bok med en massa äckliga hyggen och sönderkörda våtmarker. Men vi vill istället att folk ska få upp ögonen för att den här biotopen finns, och visa den på ett vackert sätt.

Därför har Roine också fotomässigt lämnat blixtarna hemma den här gången, det skulle ha blivit för hårda bilder vilket inte passade in på urskogen.

– Det är en sådan supergenuin miljö, så det var svårt att göra något med blixt. Dessutom är det väldigt rörigt i en urskog, slår man en blixt in i den blir det bara som en matta av allt.

Under ett bokprojekt vill Roine gärna att formgivningen börjar så tidigt som möjligt, för att han ska kunna se om det saknas någon bild.

– Det är inte förrän jag ser det i bokform som jag upptäcker om det saknas en viss typ av bild. Det är helt enkelt lättare att få en överblick när boken börjar ta form. Och då är det bra om det finns någon månad kvar med rätt säsong för att man ska kunna uppdatera projektet med nya bilder.

Att göra en bok handlar mycket om att försöka hitta en linje som gör att den hålls ihop. Men samtidigt ska det ändå vara varierat.

– Det händer ofta att jag tittar i böcker och det ser likadant ut hela tiden. Motiven skiftar, men det är ändå samma grundram för hur bilderna är skapade. Och visst är det lurigt att få till de oväntade vändningarna, för man är inte mer än människa. Jag tror alla fotografer har ett visst antal ramar i huvudet som man lätt fastnar vid och som gör att man återupprepar sig.

Men Roine försöker göra allt för att undvika det. När han var yngre och hade som han säger »riktiga jobb«, så ville han hela tiden hitta nya spår för att känna sig stimulerad.

– När jag hade lärt mig vad jag höll på med och inte utvecklades åt något håll, då toktröttnade jag. Det kunde vända på en femkrona.

Det synsättet har även följt med honom in i fotograferandet. Det går i alla fall inte att beskylla Roine för att köra på i samma hjulspår. När han är klar med ett projekt så går han vidare till nästa.

– För tio år sedan höll jag på med flygbilder, och flög runt så mycket att jag fick liggsår i baken. Då gjorde jag det till hundra procent, men när jag var färdig blev det något annat.

Lärde sig flyga ultralätt flygplan

Många hade nog trott att Roine skulle ha fortsatt med flygbilderna efter att ha fått mycket uppmärksamhet med boken Den underbara resan från 2006 där Roine flög och fotograferade i Nils Holgerssons spår.

– Numera flyger jag bara som rekreation, mest för att åka runt och lufta av mig lite och för att hålla kvar certifikatet.

Roine har lärt sig flyga ultralätt flygplan, en så kallad trike. Intresset väcktes en dag när han såg en sådan flyga förbi ovanför bostaden. Han bestämde sig för att det var något han skulle satsa på och tog kontakt med en flygskola. Men hans idé om att flyga runt som Nils Holgersson och fotografera, det bara skrattade de erfarna flygarna åt. De visste att man inte gärna gör allt för långa flygningar i en trike. Men Roine bevisade att det gick, han blev till och med den första trike-flygaren att landa på Arlanda. Roine berättar engagerat om hur han ringde till flygplatsens marknadschef och sa att han ville avsluta Holgerssonsresan med ett stopp på Arlanda. De tyckte det lät intressant. Media bjöds in och Roine gjorde sig redo för en »välplanerad medieteater«.

– Eftersom det gick ganska långsamt för mig fick jag ligga i väntläge ett tag innan de ropade från tornet att jag kan börja närma mig. Jag kom flygande mot södra infarten samtidigt som en Boeing 747 dyker upp ur skogen som precis har startat. Då höll jag på att skita ner mig, vilket plan alltså.

Medan han närmade sig landningsbanan tog han bilder, men var samtidigt upptagen med att styra planet genom den turbulenta luften. Nere på marken stod Rapport och filmade.

– Pulsen dunkade på rätt rejält. Väl nere så haglade meddelandena från tornet om vilka olika runways jag skulle ta. Men då sa ja: »Du får ta det lite lugnt, jag sitter bara i en trike och ser knappt över gräset.« Han skickade då en follow-me-bil som ledde mig fram till gaten där pressen väntade, och en enorm tankbil ur vilken det hoppar ur en gubbe och frågar om jag ska ha full tank. Ja, det var som en teater alltihopa, skrattar Roine.

Mer grafiskt från luften

För att kunna fotografera och samtidigt styra planet hade han byggt som en hajfena mellan benen med vilken han kunde ha kontroll över planet medan han tog bilder. Svårigheten med att fotografera från luften är att bilderna i sin komposition kan upplevas platta.

– Jag tänker därför mycket mer grafiskt, eftersom det inte finns någon förgrund och bakgrund. Från luften har jag även haft en förkärlek för att fotografera där det finns människor. De blir som en referens till allt det andra och betraktaren får något den vet storleken på. Det behöver inte alltid vara en verklig människa utan kan även vara en traktor eller ett slott.

Lätt att man skvätter med digitalt

Roine har i stort sett alltid varit Nikon-fotograf, förutom när han tidigare använde sig av mellanformatskameror och under arbetet med koboken då han fotograferade med en Canon eos 1ds. Han ville då ha en sensor i fullformat, vilket Nikon inte var lika snabba med att ta fram. Men i dag är det Nikon d800 som gäller för Roine. Men han har även plockat fram sin gamla storformatare, en Linhof med Rodenstock-objektiv för att göra ett projekt med bladfilm.

– Det finns en otrolig finess med digitalt, men det är ganska lätt att man går och skvätter på något vis. Det blir inte riktigt samma piece of art-känsla som när varje skott kostar pengar. Då blir det på något sätt mer genomtänkt.

Därför har Roine dammat av Linhofen och suttit inne i garderoben och laddat film. Vad det ska bli av detta projekt är än så länge hemligt, mest för att han ännu inte har bestämt sig till hundra procent om han ska göra det.

– Det blir en så trälig stämning att behöva säga att det inte vart något. Därför brukar jag hålla tyst fram tills då jag verkligen vet att jag ska göra det.

Roine har under åren fått ta emot en del priser och utmärkelser. Både Den underbara resan och Kor – en kärlekshistoria har av Världsnaturfonden wwf utsetts till Årets Pandabok 2007 och 2012.

– När det gäller Pandapriserna så blir jag nästan lite rörd, eftersom de böckerna ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Och när jag fick priset för Kor så var det roligt att min son och dotter var med och åt lunch med kronprinsessan. Tyra som då var tio år var uppklädd till tänderna, och efteråt när vi satte oss i bilen för att åka hem sa hon inte ett ljud på flera mil. Det här var det största som hade hänt i hennes liv.

Men var det stort för dig också?

– Ja, det är klart att det är stort. Fast kanske inte av samma anledning som för Tyra. För mig är det stort att få en utmärkelse av wwf, en organisation som jobbar för samma sak som jag själv strävar efter, säger Roine innan vi avslutar intervjun och det har blivit dags för honom att klippa gräsmattan.