Sara Arnald: Adjöss och tack för fisken

Tålamod rekommenderas om man till exempel vill ljussätta avancerade stilleben – eller för den delen fotografera djur eller barn. Att vara blyg är kanske inte optimalt om man gör reportage och att vara flygrädd är ganska besvärligt om man tänker sig en karriär som resefotograf. Våghalsar har lättare att få närbilder på attackerande vilddjur – och är mer benägna att ta sig till svårtillgängliga platser för att få perfekta vyer. Men att vara höjdrädd är ingen höjdare.

Och det är förstås jag.

Jag har också otur. Det är det värsta.

Nu kan man hävda att otur i de flesta fall handlar om dålig planering och slarv. Det är mycket möjligt, men i mitt fall har jag en exceptionell otur – med vädret. Det är jag och Rob McKenna.

Om du läst Ajöss och tack för fisken, Douglas Adams fjärde bok i serien om Arthur Dent, Liftarens guide till galaxen, minns du säkert Rob McKenna, lastbilschauffören som ständigt insvept i regn kör kors och tvärs genom Europa.

»Han var inte direkt född till att vara sur, åtminstone hoppades han det. Det var regnet som gjorde honom sådan, alltid detta regn.«

McKenna har en loggbok över alla ställen han varit på – och noteringar om vädret. Det regnar på honom varje dag, utan undantag.

Tvåhundratrettioen olika sorters regn går att urskilja i loggboken, alla med olika karaktär och han tycker inte om någon av dem. »Rob McKenna var en regngud, men det visste han inte själv. Allt han visste var att alla hans arbetsdagar var förpestade, och att alla hans lediga dagar var bedrövliga. Allt molnen visste var att de älskade honom, att de ville vara med honom, glädja honom och vattna honom.«

Det verkar som om molnen har fattat tycke även för mig. Och det gör inte direkt mitt jobb lättare eller roligare. Få är de uppdragsgivare som inkluderar »regn« eller »oväder« i briefen. Snarare finns det önskemål om bilder tagna i strålande sol, ljumma vindar och glödande solnedgångar. Det är inte heller lätt att hålla humöret uppe när man för tredje dagen paddlar i ösregn, måste ösa kanoten med stövlarna och sedan totalt bryta ihop när kameran dör fuktdöden.

Jag har till och med en hashtag på Instagram, #regngudinnansaraarnald – vilken rönt viss uppmärksamhet. I somras skickade ett företag varuprover på »brun utan sol«-kräm till mig för att de tyckte synd om mig som likblek klafsade runt i vätan, utan hopp om en klädsam solbränna…

Rob McKenna erhåller till slut mutor av resebyråer för att hålla sig borta från populära destinationer. Och jag funderar på om det är enda sättet för mig att få min läckande fotografi-business att överleva.

Jag tänker mig en tjänst där man kan donera pengar till mig mot att jag håller mig undan. Ju längre tid desto dyrare, förstås. Det kan säkert vara av intresse för semesterfirare, bröllopspar, filmproduktioner och event. Dessutom kan jag försöka göra lite nytta i världen genom att resa till platser som lider brist på regn.

Kanske vore det enklast att erbjuda sina vädertjänster via en app. Några få kronor för att se min resplan några veckor framöver och så ett fyrsiffrigt belopp för att jag ska åka och sätta mig i en grotta i Atacamaöknen.

Vill du ha bra fotoväder? Snart är det bara ett knapptryck bort.